Anmälan motvikt till medias parlament?

Sedan jag om och om igen kollat Morgonstudions och Uppdrag Gransknings program Onsdagen den 30 maj 2018 och gått igenom alla de ansträngningar jag gjort för att kunna förstå varför etablerade medier sorgfälligt undvikit att berätta för oss tittare, lyssnare och läsare om kampanjens tillskyndare och dess syfte. Nägot som i sin tur lett till att medierna sumpat ett osökt tillfälle att granska varför det system, som byggts upp sedan i början av 1990-talet, inte har fungerat så som det då var tänkt. Dessa brister är inte försvarbara i ett samhälle som sägs ha ett gott skydd för ett fungerande granskningssystem.

Har därför landat i att en Anmälan till Granskningsnämnden är den enda möjligheten att lyfta fram detta till allmän kännedom. Har därför anmält både Morgonstudions och Uppdrag Gransknings program även om de allra flesta medier, som hanterat tsunamin av berättelser under hashtaggen metoo, har varit lika goda kålsupare. Här nedan återger jag dessa två likalydande anmälningarna, som jag levererat genom Granskningsnämndens formulär på deras webbplats under uppmaningen Utveckla varför du vill få programmet eller inslaget prövat:

"Rubricerade program är endast toppen på en kampanj, där berättelserna under hashtaggen metoo ingår och som genomförts av nationella och internationella fackliga organisationers för stöd åt krav på en ny ILO-konvention mot Gender Based Violence i arbetslivet. Dess genomslag i våra nyhetsmedia har dock i brist på sans och balans lett till stora påfrestningar på bland annat vårt pressetiska system. Av UG:s granskning framgår att det i Sverige finns en samordnare av 70 olika upprop vid namn Emma Lilliehorn. Det är första gången efter alla rapporter om #metoo, som tittarna har fått en hint om det samarbete, som ligger bakom - dock icke på vems/vilkas uppdrag eller i vilket syfte. Detta förbigår Morgonstudion/Uppdrag granskning helt.

När människor enbart ses som offer för andras förtryck, förminskas vi alla. Samtidigt låter media de ansvariga arbetsgivarna slippa undan besvärliga frågor om åtgärder och förebyggande insatser främst på grund av felaktigt fokus på enskilda individers fel och brister, som tyvärr i en del fall kan misstänkas vara präglade av förmenta brottsoffers hämndlystnad, då de och deras supporters inte accepterar samhällets rättsprincip att en anmäld individ måste betraktas som oskyldig intill dess att en domstol avgjort saken.

Normalt brukar arbetsmarknadens parter tala varmt för den svenska modellen, varför jag är starkt kritiskt till att få, om ens några, journalister ställt frågan till dem varför ett problem i arbetslivet, som #metoo säger sig bära vittnesmål om, kunnat fortgå i åratal utan åtgärder. I det systematiska arbete, som infördes i vårt land redan i början av 1990-talet, för att skapa förutsättningar för det goda arbetslivet i en föränderlig tid, ska väl inte chefer och medarbetare kunna komma undan sin medverkan i med hänvisning till brist på kurage. Detta då såväl fackliga organisationer som arbetsgivare har möjlighet att ta initiativ till fortbildning, så att systemet kan få bättre förutsättningar att fungera. Har noterat att Almega, Sveriges ledande arbetsgivarorganisation för tjänstesektorn, just kommit med krav på Kompetensavdrag för investering i människor. Grundbulten här är "Arbetsgivaren och de anställda ska samarbeta för att skapa en god arbetsmiljö. Det är fastslaget i arbetsmiljölagen. Arbetsgivaren har huvudansvaret för arbetsmiljön. Skyddsombuden är arbetstagarnas valda ombud i arbetsmiljöfrågor, men har inget eget ansvar för arbetsmiljön." Citat ur Arbetsmiljöverkets hemsida. Denna samverkan ska utvärderas och förbättras genom en årlig Internkontroll för förbättring av planen för kommande år. Något som Arbetsmiljöverket har tillsynsansvar för.

Med hänsyn till kraven på Opartiskhet, Saklighet och SVT:s genomslagskraft torde det vara särskilt allvarligt att nyhetsredaktionerna under så lång tid underlåtit att redovisa organisatörerna bakom metoo-kampanjen, bland annat Journalistförbundet och den International Federation of Journalists www.ifj-stop-gender-based-violence.org samt syftet med kampanjen och en genomlysning av berörda parters och Arbetsmiljöverkets ansträngningar. Som licensbetalare undrar jag naturligtvis varför det inte rapporterats och varför det inte har varit möjligt att komma till rätta med problemen inom ramen för det systematiska arbete, vilket inom Sverige byggts upp under flera decennier för att med stöd av Arbetsmiljölagen, föreskrifter och branschvisa samverkansavtal förbättra arbetslivet löpande."

Med detta har jag gjort vad jag förmått för att mina medsystrar om möjligt ska inse behovet av att rusta sig för att inom ramen för gällande lagar och avtal utkräva ansvar där det hör hemma. I ett demokratiskt samhälle kan vi aldrig försvara att saker ska åtgärdas med kampanjer och skampålar i medierna i de fall misstanke uppstår att en del gjort sig skyldig till brott.

Intressant?

Okunskap skapar tolkningsproblem.

Läste igår en artikel i AB som inte ger mig någon ro – Poliser får kränka kvinnliga kollergor av Oisín Cantwell. Jag vet inte för vilken gång i ordningen, som en journalist gör sig skyldig till den felaktiga tolkningen att en dom i Arbetsdomstolen, där man konstaterar att Arbetsgivaren gjort sig skyldig till formaliafel och därmed brutit mot lag och avtal, skulle ha fel i sak. Men, om Arbetsgivaren inte följer reglerna för hur man ska vidta åtgärder när en Arbetstagare visar ett så bristande omdöme, då kan det se ut som om en fällande dom automatiskt ger grönt ljus för Arbetstagaren. Men, det är verkligen att dra förhastade slutsatser. Arbetsgivaren straffas för att man inte följt den uppgjorda ordningen!

En titt på lagen säger bl a ”En uppsägning är inte sakligt grundad om det är skäligt att kräva att arbetsgivaren bereder arbetstagaren annat arbete hos sig. - - - Om uppsägningen beror på förhållanden som hänför sig till arbetstagaren personligen, får den inte grundas enbart på omständigheter som arbetsgivaren har känt till antingen mer än två månader innan underrättelse lämnades enligt 30 § eller, om någon sådan underrättelse inte lämnats, två månader före tidpunkten för uppsägningen. Arbetsgivaren får dock grunda uppsägningen enbart på omständigheter som han har känt till mer än två månader, om tidsöverdraget berott på att han på arbetstagarens begäran eller med dennes medgivande dröjt med underrättelsen eller uppsägningen eller om det finns synnerliga skäl för att omständigheterna får åberopas”. Oftast betyder detta att Arbetsgivaren har två månader på sig att ta itu med missförhållanden och beroende på omfattningen av den skada Arbetstagaren anses ha förorsakat ska Arbetsgivaren anpassa åtgärden – muntlig varning, skriftlig varning, löneavdrag och omplacering – innan det kan bli aktuellt med en uppsägning.

Det är således helt felt att dra slutsatsen att domen i det aktuella målet ska tolkas som att Arbetsdomstolen gett grönt ljus till poliser att bete sig som den här polisen. Så är inte alls fallet. Vad det handlar om är att en arbetsgivare är skyldig att ha en beredskap för hur man ska hantera omdömeslösa medarbetare och inte rusa iväg. Redan inom två månader måste en chef göra den anställde medveten om att vederbörandes användning av sin yttrandefrihet motverkar hans/hennes efterlevnad av arbetsplatsens policy i olika avseenden och menligt inverkar på arbetsmiljön, eftersom enskilda anställdas beteende på en arbetsplats är en del i den totala psyko-sociala arbetsmiljön. Arbetsmiljölagens Kapitel 3, Allmänna skyldigheter 1 a § säger också ”Arbetsgivare och arbetstagare skall samverka för att åstadkomma en god arbetsmiljö”. Föreställer mig att även polisen är skyldig att följa Arbetsmiljölagen på sin egen arbetsplats och att ett problem av det här slaget borde ha varit föremål för samtal och förslag till åtgärder vid några APT (Arbetsplatsträffar).

Egentligen kan man undra vad arbetsmarknadens parter gör för att höja medvetenheten om de verktyg som finns för att skapa arbetslust och arbetsglädje även i situationer när det finns medarbetare, som älskar att provocera sin omgivning. De skadestånd som utdöms är tänkt att påverka såväl arbetsgivarorganisationer som fackföreningar att åstadkomma en bättre ordning, men påfallande ofta ser vi arbetsgivare som tar smällen och gladeligen betalar, istället för att lära av misstagen. Inte så sällan är det arbetsgivare som inte behöver ta pengar ur egen ficka, utan kan skicka räkningen till oss skattebetalare.

Åsikts- och yttrandefrihet har alltid ett pris. Ingen kan kallt räkna med att yttranden i olika sammanhang kan ske utan risk för ett ifrågasättande En polis kan inte uppträda och uttala sig hur som helst. Det gäller i stort sett inom en rad olika yrken, där allmänhetens förtroende är av största vikt och där olika arbetslag måste fungera för att kvaliteten i verksamheten ska kunna säkras. I en demokrati måste vi utgå från att det är bättre att föra en dialog om umgängesformerna än att dunka lagparagrafer i huvudet på varandra. En bra regel är att vara och göra mot andra som man vill att de ska vara och göra mot en själv.

Sedan måste vi vara medvetna om att det kan finnas arbetsplatser med chefer, som inte behärskar ledarskapets fundamenta och i sådana fall kan vi glädja oss åt att kreativa själar kan använda satiren som vapen. Där envåldshärskare styr och ställer, där tar en del undersåtar till andra metoder än den direkta konfrontationen. Vem har inte i mörka stunder funnit att ett gott skratt kan vara oerhört befriande?

Efter detta kan det passa med en dos Badlands Hyena och en liten rundtur bland en del av mina favoriter: Gubben vid Rämen; Anna Troberg 1; Anna Troberg 2; Mark Klamberg; Christian Engström; Mårtensson (vem gör en likande genomgång av politiken i Norrtälje?); Lars-Erick – en liberal rebell; Kent Persson; Joakim Jardenberg; Beelzebjörn; Opassande; Tysta tankar; Johan Mitt i steget; Lakes Lakonismer; samt sist men inte minst Christians propå om att Piratpartiet i Berlin har en rejäl möjlighet att komma in i delstatsparlamentet.

Det senare visar att Victor Hugo hade rätt när han myntade uttrycket: Inget kan stoppa en idé vars tid har kommit. Sedan är det något av ödets ironi att just Victor Hugo år 1878 startade Association Littéraire et Artistique Internationale för att värna författarnas upphovsrätt. Efter alla dessa år är det verkligen hög tid att klura ut hur den fredliga digitala samexistensen mellan kreatör och en kulturintresserad allmänhet skulle kunna se ut. Att bara tala om stöld, utan att väga in vad uppmärksamhet i sociala medier betyder för en kulturskapares varumärke, visar en skrämmande låg kunskap om interaktionens betydelse för ett meningsskapande.

Intressant.

Vi måste visa mod och öva upp rättskänslan.

Runt om i landet pågår en debatt om journalisternas roll i det nya medialandskapet. Den omvandling som nätet möjliggör stöts och blöts bland journalister, men även bland många andra intresserade av att ta till vara de möjligheter som bloggar, Facebook och Twitter ger i samhällsdebatten. Anders Mildner skrev igår ett inlägg på Expressen Debatt, där han fångar dagsläget väl. Som i många andra yrkesgrupper skapar den tekniska utvecklingen ändrade förhållanden, som man måste förhålla sig till. En del har lättare att acceptera och se möjligheterna medan andra måste bearbeta sin djupt rotade aversion mot att tekniken ”ställer till det”, innan de är beredda att ta in att det kan ligga något gott i utvecklingen. Undrar om man inte kan säga att journalister, sedan en tid tillbaka har fått pröva på vad många andra i olika yrken har kämpat med under de senaste decennierna.

För mig som läsare, utan närmare kunskap om dramatiken i den utveckling som pågår, är Paul Frigyes artikel i Expressen Kultur (uppdaterad igår) informativ. Jag har tidigare uttalat min beundran för hans mod när han stod upp för sina åsikter i förhållande till sin dåvarande chefredaktör. Expressens Emanuel Karlsten har kommenterat saken på ett föredömligt sätt och ger mig som läsare en möjlighet att se att den diskussion, som pågår bland oss, som saknar tillgång till etablerade medier, har sin motsvarighet även inom dessa medier. För demokratin är yttrandefriheten av ovärderlig betydelse och intill dess att människor i maktpositioner lärt sig tolerera andras sätt att se olika sidor av sakerna, krävs modiga individer som vågar stå upp för sina rättigheter. Och gå vidare när de stöter på patrull.

Precis som jag skrev om sjuksköterskorna inom neonatalvården i en del av min bloggpost igår, blir det ingen förändring förrän människor tydligt visar att nog är nog. Det finns t ex lag på att man ska kunna förena arbetsliv och familjeliv, vilket ställer en del krav på arbets- och uppdragsgivare. Vågar man inte tala om vad som krävs för att arbetsuppgifterna ska kunna utföras, får vi inte någon åtskillnad mellan hedervärda arbets-/uppdragsgivare och skitstövlar som suger musten ur människor. Men därifrån till att kräva rigida regler för att man som anställd eller uppdragstagare ska slippa argumentera för den egna saken är steget långt. Vi måste var och en ta vårt eget ansvar och göra vad vi kan för att livet ska vara lättare att leva.

Men nog undrar jag om Stöldskyddsföreningens debattinlägg i SvD med anledning av den undersökning, som Skop genomfört för deras räkning, kan räknas till dem som tar ett ansvar för en demokratisk utveckling. Nog är det rätt märkligt att elever och föräldrar accepterat en utveckling där övervakningskameror ska klara det som hem och skola ser ut att ha abdikerat från – att ta ansvar för sin del i arbetet med att lära barn och unga att respektera andras liv och ägodelar. Det kan vi inte begära att Stöldskyddsföreningen ska vara intresserade av. Stöldskyddsföreningens undersökning bland (som de påstår) 1000 elever och 1000 föräldrar talar ett tydligt språk. De ingår i en bransch som lever gott på att vi människor allt mer tror våra medmänniskor om onda avsikter. Läste tidigare idag understreckaren i SvD där Thomas von Vegesack berättar om tillståndet i Tyskland under utvecklingen av Hitlers Tredje riket, där folkets rättskänsla blev helt avtrubbad. Resten är historia, men om vi inget lär av den kan samhället gå i helt fel riktning.

I själva verket är det så att vi alla tjänar på att tro varandra om gott och att vi gör vad vi kan för att motverka den utveckling mot mer övervakning och kontroll som staten genom regering och riksdag blåser under. Piratpartiets Anna Troberg och Liberaldemokraternas Michael Gajditza berättar mer om den saken.

Intressant.