Läste igår en artikel i AB som inte ger mig någon ro – Poliser får kränka kvinnliga kollergor av Oisín Cantwell. Jag vet inte för vilken gång i ordningen, som en journalist gör sig skyldig till den felaktiga tolkningen att en dom i Arbetsdomstolen, där man konstaterar att Arbetsgivaren gjort sig skyldig till formaliafel och därmed brutit mot lag och avtal, skulle ha fel i sak. Men, om Arbetsgivaren inte följer reglerna för hur man ska vidta åtgärder när en Arbetstagare visar ett så bristande omdöme, då kan det se ut som om en fällande dom automatiskt ger grönt ljus för Arbetstagaren. Men, det är verkligen att dra förhastade slutsatser. Arbetsgivaren straffas för att man inte följt den uppgjorda ordningen!
En titt på lagen säger bl a ”En uppsägning är inte sakligt grundad om det är skäligt att kräva att arbetsgivaren bereder arbetstagaren annat arbete hos sig. - - - Om uppsägningen beror på förhållanden som hänför sig till arbetstagaren personligen, får den inte grundas enbart på omständigheter som arbetsgivaren har känt till antingen mer än två månader innan underrättelse lämnades enligt 30 § eller, om någon sådan underrättelse inte lämnats, två månader före tidpunkten för uppsägningen. Arbetsgivaren får dock grunda uppsägningen enbart på omständigheter som han har känt till mer än två månader, om tidsöverdraget berott på att han på arbetstagarens begäran eller med dennes medgivande dröjt med underrättelsen eller uppsägningen eller om det finns synnerliga skäl för att omständigheterna får åberopas”. Oftast betyder detta att Arbetsgivaren har två månader på sig att ta itu med missförhållanden och beroende på omfattningen av den skada Arbetstagaren anses ha förorsakat ska Arbetsgivaren anpassa åtgärden – muntlig varning, skriftlig varning, löneavdrag och omplacering – innan det kan bli aktuellt med en uppsägning.
Det är således helt felt att dra slutsatsen att domen i det aktuella målet ska tolkas som att Arbetsdomstolen gett grönt ljus till poliser att bete sig som den här polisen. Så är inte alls fallet. Vad det handlar om är att en arbetsgivare är skyldig att ha en beredskap för hur man ska hantera omdömeslösa medarbetare och inte rusa iväg. Redan inom två månader måste en chef göra den anställde medveten om att vederbörandes användning av sin yttrandefrihet motverkar hans/hennes efterlevnad av arbetsplatsens policy i olika avseenden och menligt inverkar på arbetsmiljön, eftersom enskilda anställdas beteende på en arbetsplats är en del i den totala psyko-sociala arbetsmiljön. Arbetsmiljölagens Kapitel 3, Allmänna skyldigheter 1 a § säger också ”Arbetsgivare och arbetstagare skall samverka för att åstadkomma en god arbetsmiljö”. Föreställer mig att även polisen är skyldig att följa Arbetsmiljölagen på sin egen arbetsplats och att ett problem av det här slaget borde ha varit föremål för samtal och förslag till åtgärder vid några APT (Arbetsplatsträffar).
Egentligen kan man undra vad arbetsmarknadens parter gör för att höja medvetenheten om de verktyg som finns för att skapa arbetslust och arbetsglädje även i situationer när det finns medarbetare, som älskar att provocera sin omgivning. De skadestånd som utdöms är tänkt att påverka såväl arbetsgivarorganisationer som fackföreningar att åstadkomma en bättre ordning, men påfallande ofta ser vi arbetsgivare som tar smällen och gladeligen betalar, istället för att lära av misstagen. Inte så sällan är det arbetsgivare som inte behöver ta pengar ur egen ficka, utan kan skicka räkningen till oss skattebetalare.
Åsikts- och yttrandefrihet har alltid ett pris. Ingen kan kallt räkna med att yttranden i olika sammanhang kan ske utan risk för ett ifrågasättande En polis kan inte uppträda och uttala sig hur som helst. Det gäller i stort sett inom en rad olika yrken, där allmänhetens förtroende är av största vikt och där olika arbetslag måste fungera för att kvaliteten i verksamheten ska kunna säkras. I en demokrati måste vi utgå från att det är bättre att föra en dialog om umgängesformerna än att dunka lagparagrafer i huvudet på varandra. En bra regel är att vara och göra mot andra som man vill att de ska vara och göra mot en själv.
Sedan måste vi vara medvetna om att det kan finnas arbetsplatser med chefer, som inte behärskar ledarskapets fundamenta och i sådana fall kan vi glädja oss åt att kreativa själar kan använda satiren som vapen. Där envåldshärskare styr och ställer, där tar en del undersåtar till andra metoder än den direkta konfrontationen. Vem har inte i mörka stunder funnit att ett gott skratt kan vara oerhört befriande?
Efter detta kan det passa med en dos Badlands Hyena och en liten rundtur bland en del av mina favoriter: Gubben vid Rämen; Anna Troberg 1; Anna Troberg 2; Mark Klamberg; Christian Engström; Mårtensson (vem gör en likande genomgång av politiken i Norrtälje?); Lars-Erick – en liberal rebell; Kent Persson; Joakim Jardenberg; Beelzebjörn; Opassande; Tysta tankar; Johan Mitt i steget; Lakes Lakonismer; samt sist men inte minst Christians propå om att Piratpartiet i Berlin har en rejäl möjlighet att komma in i delstatsparlamentet.
Det senare visar att Victor Hugo hade rätt när han myntade uttrycket: Inget kan stoppa en idé vars tid har kommit. Sedan är det något av ödets ironi att just Victor Hugo år 1878 startade Association Littéraire et Artistique Internationale för att värna författarnas upphovsrätt. Efter alla dessa år är det verkligen hög tid att klura ut hur den fredliga digitala samexistensen mellan kreatör och en kulturintresserad allmänhet skulle kunna se ut. Att bara tala om stöld, utan att väga in vad uppmärksamhet i sociala medier betyder för en kulturskapares varumärke, visar en skrämmande låg kunskap om interaktionens betydelse för ett meningsskapande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar