Även om jag inser att det är kört när det gäller mina förhoppningar om att förnuftet ska segra i strid med alla de känslor, som uppvisats i debatten om IPRED-lagen, kan jag inte låta bli att till det bittra slutet samla glödande kol på Justitieminister Beatrice Asks huvud. Hennes samröre med branschens lobbyister är inte OK för mig. Och hennes framträdande i gårdagens Agenda visade att hon i likhet med många andra snöat in på jämförelsen med att fildelning kan ses som stöld och samtidigt tycker hon att det är hederligt att vrida det hela till en fråga som ska lösas mellan en upphovsrättsinnehavare och enskilda internetanvändare den civilrättsliga vägen utan inblandning av polis och åklagare. LUF:s Frida Johansson-Metso framstod som ett under av klarhet, när hon redogjorde för skillnaderna i förhållande till straffrätten, som gäller vid stöld.
Hos andra har jag funnit en del godbitar, som jag gärna delar med mig av. Opassande bjuder bl a på ett par länkar till artiklar av Kjell Häglund, filmkritiker och redaktionschef på Residence m m. I den ena går han i polemik med DN:s filmkritiker Mårten Blomkvist och i den andra är det Jan Guillou, som får känna av hans skarpa penna. Noterar också att MinaModerataKarameller fortfarande hoppas på en förnuftets seger. Mårtensson rådbråkar en enda paragraf och försöker se hur den kan gynna kreativiteten och länkar till Anders Widén, som också läst och försökt förstå hur lagen ska kunna gynna den kreativitet som växer ur tankar och idéer, vilka bitvis vilar på vad många andra tänkt och tyckt före oss utan att vi kan referera till någon speciell upphovsman. När jag införlivar något, som någon annan gett uttryck för och dessutom omformar det till mitt eget tankegods eller ser det som en inspirationskälla, utan att ständigt ange källan, då använder jag mig av någon annans upphovsrätt utan tanke på att jag stulit något från någon med denna rätt.
Omvänt skulle man kunna påstå att alla som i en rapport eller bok skriver om sina erfarenheter byggd på vad andra människor gjort, tyckt och tänkt parasiterar på andras skapande. I många arbetsinsatser, där man interagerar med andra människor, finns det många som gör vad deras praktik och dess teoretiska överbyggnad säger dem vara framgångsrikt, men det är först när de förmår att beskriva detta arbete i en artikel, rapport eller bok, som de kan ses som skapare av ett verk med upphovsrätt. Spontant tänker jag på var utvecklingen av världen skulle hade varit om t ex Paolo Freire hade jagat och krävt betalning av alla människor, som efter honom använt sig av hans tankegångar om den särskilda pedagogik, som med framgång använts när människor, vilka befinner sig i en för dem förtryckande situation, väcks till insikt om sin förmåga att tillsammans med andra förändra sin situation?
Avslutar med en puff för Norrtelje Tidnings sändning av Tidningsutgivarnas FRA-debatt i morgonbitti kl 8.30.
