Studio Etts dom - Internet är boven.

Inledningsvis en djup suck av lättnad över Beatrice Asks pudel, eftersom reaktionen från läsare och lyssnare inte kunde avfärdas enbart som påhopp av partipolitiska motståndare under en valrörelse, där temperaturen stiger. Intressant dock att det var först när starka röster ur den egna supporterskaran höll i och satte ord på det allvarliga i fadäsen, som det tog skruv. Men, jag håller med Göran Widham – hennes sent påkomna ånger känns inte helt hundra. Vad det däremot visar är vilket ansvar för samhällsklimatet, som ligger hos olika makthavares närmaste omgivning. Något som borde leda till eftertanke hos dem, som idag försvarar allt som kommer från de egna leden och rackar ner på allt som kommer från den motsatta sidan. Mer sansade bedömare kan se hur detta förhållningssätt bidrar till att förgifta samhällsklimatet, där lösningar på olika utmaningar oftast skulle kunna bli bättre av en kombination av både förebyggande insatser och en juste kriminalpolitik istället för dagens polarisering modell dit det bär, bär det. Ett bra exempel är debatten om brott och straff som pågår bland annat här, här, här och här på SvD:s Brännpunkt.

Ett annat aktuellt exempel på vad detta samhällsklimat kan ställa till med, fick vi igår ta del av med hjälp av SVT:s Uppdrag granskning. Där fick vi följa utvecklingen i ett lokalt samhälle där ungdomar och vuxna inte insett att det som man gör i förhållande till andra människor i sin närmsta omgivning inte är ens ensak då det påverkar samhället i stort. Där fick vi se hur många ungdomar och vuxna valde att ställa sig på den ena partens sida eller att vara ”neutrala”. Det senare kan jag inte se som något annat än en missriktad omtanke eller feghet. Efter att ha läst chatten noterar jag att programmakarna inte pekar ut orten Bjästa som en ort med särskild fallenhet för att låta en pöbel i en populär persons omgivning bestämma vad som är sanning och rätt. Tvärtom betonas att det som hänt där, kan hända var som helst i vårt avlånga land. Själv vet jag av egen erfarenhet vad byskvaller kan ställa till med och det långt innan detta skvaller med alla dess osanningar och överdrifter kunde spridas med hjälp av Facebook. Sedan är det en annan sak att SR:s Studio Ett basunerar ut hur en lynchmobb på nätet tog över rättsskipningen trots att både Tingsrätt och Hovrätt dömt gärningsmannen tidigare. Det är verkligen att göra det journalistiskt enkelt för sig att i slutet av programinslaget landa i att det är internet, som är boven i detta drama.

Utan några andra jämförelser minns jag som nyinflyttad i Roslagen i slutet av 60-talet, hur jag drogs in i en härva av illasinnade rykten kring en av mina nya arbetskamraters familj och nära anhöriga. Genom att vara den som stack hål på denna under många år svällande böld, fick jag både vänner och ovänner på kuppen. Därför reagerar jag starkt när jag hör att ”vän av ordning” tror att allt vore väl, om internet inte fanns. Istället för att ta på sig det personliga ansvaret för ett juste förhållningssätt i sin egen omgivning i förhållande till det skvaller, som går omkring, inbillar man sig att det finns en lösning med olika anordningar på nätet, som kan råda bot på händelser som de i Bjästa. Vad jag kan se är det som hänt där ett resultat av att ansvaret för ungas fostran helt lagts i knäet på enskilda föräldrar och att andra vuxna tvår sina händer. Men, när ansvariga politiker tror att fler poliser, mer övervakning och hårdare tag är det enda som hjälper, då inser man inte vuxenvärldens betydelse i den sociala process som formar barns och ungas föreställningsvärld. Insiktsfulla vuxna, som lever i tonåringars närhet, vet att utvecklingen till en juste vuxen förutsätter en sund frigörelse från de egna föräldrarna och att man har möjlighet att spegla sig i andra justa vuxna. Här är de vuxna i skolan och det omgivande samhället av ovärderlig betydelse. Det känns trots allt som att det finns hopp om en läkningsprocess är möjlig när SVT:s Debatt avslutades med skolledningens ord om att dra lärdom av det som skett.

Kan i detta sammanhang inte låta bli att bjuda på ett välskrivet inlägg av Agnes Arpi om det liv, som inte låter sig inrangeras i de vanliga modellerna för att förklara världen. Undrar vad som skulle hända om hennes bilder ur arbetslivet användes som underlag för samtal om hur skitpratet omkring oss faktiskt är en del av samhällsklimatet och hur detta påverkar oss alla, inte minst barn och ungdomar i vår omgivning. Vi måste alla bli bättre på att hantera sådant som livet skakar om oss med. Framförallt inte vänta oss att någon annan ska förhindra uppkomsten av alla dessa besvärliga situationer, utan mera hur vi själva kan förhålla oss när sådana uppstår.

Rätt eller fel, men nog undrar jag vad som blir bättre av att nya Facebook-grupp kräver rektorns avgång och hänger ut ”Oscar”, som för närvarande sonar sina brott. Rätt eller fel, men nog undrar jag varför politikerna inför valet 2010 förefaller ha lättare att satsa på företeelser som Stora Säkerhetsdagen, Skydd 2010 och Security Award än program för stöd till landets skolor att hantera yttrande- och åsiktsfriheten i relation till det personliga ansvaret, som är särskilt viktigt med alla nya medier. Rätt eller fel, men nog undrar jag en hel del över det som Svensk Myndighetskontroll snappat upp att skolministerns parti är på väg att driva igenom.

Men vi kan kanske inte begära mera av varken folket eller media i ett samhälle där säkerhetsbranschen växer så det knakar, skolministerns parti vill göra barn straffmyndiga och justitieministern har svårt att tillstå att hennes uttalande varit mera populistiskt än klokt.

Intressant.