Först hör jag på radion att Beatrice Ask talar sig varm för nya befogenheter till polisen, som inte bara gäller tillgång till våra trafikdata, utan brottsprovokation, vilket innebär att polisen ska kunna göra sig skyldig till brott i sin jakt på brottslingar. Sedan läser jag i Expressen och SvD att ministern är upprörd, sedan en anställd inom kriminalpolisen visat synnerligen dåligt omdöme. SR har också uppmärksammat saken. Här kan vi se att det knappast handlar om en engångsföreteelse. Det verkar mera handla om en kåranda, där sånt här beteende odlas. Lumparjargong? Man kan bli skräckslagen för mindre. Undrar hur stort mörkertalet är? Undrar hur vanligt det är att kollegor bryr sig? Ska riksdagen verkligen ge denna kår ännu vidare befogenheter? Hemlig telefonavlyssning blir också allt vanligare. Men frågan är om det leder till fler uppklarade brott. Jens O funderar också över nyttan med Ask & Co. Samtidigt verkar det som om detta med alla dessa lagar kommit till under public service medias radar.
Sedan måste jag bjuda på en berättelse ur verkligheten – Mikael Nordfeldth kan berätta hur han blir behandlad av polisen. I Umeå där gör man sig ingen brådska med att återlämna prylar, som de tidigare beslagtagit, trots att Åklagarmyndigheten beslutat att lägga ner förundersökningen. Avrundar med Lars-Ericks Regeringen vill att public service ska vara husbondens röst. Undrar om vi kommer att se någon skillnad? Det sista var väl en aning elakt. Men det har att göra med att jag är väldigt besviken över att framför alllt public service-media fogat sig i övervakningsstaten med allt vad som följer i dess spår.
