fredag 28 augusti 2009

Här statuerar Universal exempel.

Läser i SvD och DN om de problem som uppstått kring Stadsteaterns föreställning De tre musketörerna baserad på Alexander Dumas den äldres roman med samma namn. I sin uppdaterade version har teatern använt sig av populärmusik från 1980-talet, vilket man ansett sig kunna göra med hänvisning till det avtal man har med STIM. Tidigare har samma företag stoppat ett gästspel från Lettland, vilket SvD berättade om igår.


Vad jag känner till har Stadsteatern inte haft några problem med tolkning och tillämpning av detta avtal tidigare, varför man kan anta att problemen uppstått på grund av det eskalerande krig som innehavarna av upphovsrätten sedan en tid väljer att utkämpa på svensk mark. ”Mer vill ha mer och fan vill ha fler och helvetet blir aldrig fullt”, skulle min mamma ha sagt. Helt klart tror musikjätten Universal att man har något att vinna på denna maktdemonstration. Men jag tvivlar på det. Jag tror att kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt tolkar många människors känslor när hon kallar bolagets agerande smaklöst och arrogant.


26 utsålda föreställningar betyder drygt 20.000 besökare, som transporteras av ett stort antal bussföretag, vilka naturligtvis värdesätter varenda krona som de kan dra in till sitt företag. Därtill kommer alla artister och andra anställda samt deras anhöriga förutom alla som läser och hör nyhetsinslagen om detta. Hur mycket badwill tål ett varumärke? Eller är de så desperata i sin jakt på pengar till advokatkostnader att deras hjärnor gått i baklås? Eller kan det vara så att vi nu ser att låtskrivare börjat reagera på att bolag och advokater tjänar mer på deras musik än vad de själva gör? Ja, frågorna blir allt fler ...


Den som inte tänker längre än näsan räcker, kan naturligtvis lägga skuld på Stadsteatern – att de inte kollat upp rättigheterna ordentligt, men det faktum att det lettiska gästspelet The Sound of Silence tidigare har spelats i Lettland, Finland, Kanada, Tyskland, Frankrike och Österrike utan problem, gör att Universals agerande i Stockholm luktar skunk lång väg. Jag kan bara hoppas att politikerna i Stadshuset inte viker ner sig lika lätt som man gjort i riksdagen. Sedan tycker de etablerade partierna att det är egendomligt att Piratpartiet ställer upp i nästa års val!?


På min blogg i Norrtelje Tidning bjuder jag tidningens läsare på mer funderingar kring just detta.

Intressant.

4 kommentarer:

Lars-Erick Forsgren sa...

Universal luktar skunk, just det.

Bo Bengtsson sa...

Ring Monique Wadsted, Maqs advokatbyrå, hon kan reda ut vem som ska betala vad.

Anders Andersson sa...

Om man inte får använda just den musik som spelats under en epok för att skildra den epoken, utan tvingas illustrera 1980-talet med 1880-talets musik, då går förstås hela poängen med skildringen förlorad. Det är som om man skulle tvingas retuschera bort alla moderna byggnader från fotografier av stadsvyer, eftersom arkitekterna inte avlidit för mer än 70 år sedan. Hur mycket blir kvar? Staden Paris hävdar rentav ensamrätt till den nyligen omgjorda illuminationen av Eiffeltornet, i syfte att reglera spridningen av vykort föreställande det berömda tornet nattetid.

För byggnadsverk finns det dock ett särskilt undantag för just avbildningar, och något liknande gäller offentligt utställd konst. Behovet av sådana avbildningar är nämligen känt sedan hundratals år, långt före fotografikonsten (liksom dagens upphovsrätt). Nu har teatern, musiken och filmkonsten utvecklats därhän att samma behov uppstått också i dessa uttrycksformer, men lagen har inte hängt med, utan mediebolagen driver tvärtom lagen i motsatt riktning.

Om arkitekterna på 1800-talet hade krävt förbud mot oauktoriserade avbildningar av stadsvyer, då hade det inte lett till att vi idag stått utan byggnader att avbilda, utan snarare till att arkitekterna stått utan upphovsrätt. Den som gapar över mycket mister ofta hela stycket.

Nu kräver kompositörerna (genom sina representanter på marknaden) motsvarande förbud mot "musikvyer". Jag tror att de kommer att gå just det öde till mötes som arkitekterna undslapp - de kommer att förlora sina monopolrättigheter när de inte längre förmår förvalta dem med sans och måtta. Musiklivet kommer däremot att gynnas av att bli av med dessa kvarnstenar till örhängen.

Personligen väljer jag att betrakta all musik som inte ingår i den kulturella allemansrätten som outgiven. Om jag någonsin har hört den, så var det av misstag, samt olagligt. Jag avvaktar därmed till 70 år efter upphovsmannens död med att betrakta verken som offentliggjorda, och därmed som hörande till den epok under vilken de blev fria, inte under vilken de skrevs.

Sedan den 1 januari i år kan vi således glädjas åt alla tidigare okända verk av upphovsmän som Georges Méliès (Resan till månen), Elsie Crisler Segar (Karl-Alfred) och Karel Čapek (R.U.R.), vilka alla avled 1938. Dessa kan komma att tillhöra 00-talets klassiker. Var är recensionerna..? Nästa år får vi stifta bekantskap med alster av Pius XI och Sigmund Freud!

Farmorgun sa...

@Lars-Erick: Trippel-skunk!

@Bo B: Hon kan nog räkna ut både det ena och det andra, men jag känner mig trygg i förvissningen att gamla ordspråk som "krukan går efter vatten tills den spricker" är tillämpligt även när det gäller hennes framfart.

@Anders A: Den som gapar över mycket ... är också välfunnet i sammanhanget. Intressant och högst relevant jämförelse du gör. Såg i dagens SvD att Stims kommunikationschef anser att det är upphovsrättsindustrin som ska ha tolkningsföreträde vid tvist, men då glömmer hon att den rätten är något som den part som är i underläge på grund av ett beroendeförhållande kan åberopa. I det här fallet torde det vara Stadsteatern.