Konsten att hantera sin politiska vanmakt?

Gillar att Sanna Rayman i SvD försöker mana på Försvarsdepartementet, som inte ser ut att göra sig någon brådska när det gäller FRA-lagen med dess tillägg. Sedan den 25 september har vi väntat på att få svart på vitt på ifall de femton punkterna verkligen håller måttet. Nu står vi här drygt en månad senare och får veta att FRA-lagen träder ikraft den 1 januari 2009, som om inget av betydelse har hänt. Normalt borde regeringen för sin egen trovärdighets skull föreslå riksdagen besluta att lagens ikraftträdande skjuts upp till dess att allt det, som hör till denna lag, redovisats. Och då skulle varken jag eller någon annan ha bekymmer med rubrikens frågeställning. Nu förstår jag hur naivt det varit att vänta sig ett hederligare spel efter allt som varit. Frågan är nu hur vi kritiker ska förhålla oss till detta.

Jag tillhör dem som tycker att fördröjningen är något, som de internt kritiska ledamöterna i riksdagen måste hantera. Vore jag en av dem skulle jag ställa till ett oherrans liv. Jag skulle inte vänta i flera år för att skriva en bok om livet i maktens korridorer, utan här och nu skulle jag berätta högt och ljudligt om vad som förevarit i de inre rummen. Annars förlorar de ansiktet inför oss som satte vårt hopp till dem. För mig, en kritiker utanför riksdagen, är det inträffade helt i linje med tidigare rävspel, vilket ytterligare stärker argumenten för krav på att lagen rivs upp och görs om. Det går inte att lita på att politikerna verkligen bryr sig om den kritik, som riktats mot dem; både om de odemokratiska metoderna, som gör att vi inte kan acceptera FRA-lagen som en i demokratisk ordning beslutad lag, och de kränkningar av integriteten som lagen de facto innebär från dess första dag. Under tiden kommer flera lagförslag med udden riktad mot oss som använder internet i vårt dagliga liv.

Detta utan tanke på vad det kommer att innebära för Sverige – en nation som vill ligga på framkant när det gäller utvecklingen av informations- och kommunikationstekniken för såväl individ som samhälle. Regeringen satsar 125 miljoner på it-forskning skriver bl a Ny Teknik och idag talar alla lyriskt om vad sociala media har betytt för vitaliseringen av presidentvalskampanjen i USA, här bl a i SvD. Jag läser och känner att jag börjar bli dj-ligt trött på den undfallenhet, som min operatör Telia Sonera och alla andras internetoperatörer visar, när det gäller alla de krav på intrång i kundernas trafik som EU, regeringen och riksdagen producerar. Här pekar vi finger åt Kina för censur av internet, men blundar för att den egna staten vill lägga under sig kundernas trafikuppgifter. Utan ljudliga protester är man från det hållet uppenbarligen idag beredd att bistå lobbyister med uppgifter om ip-nummer, trots att man där vet det tekniskt omöjliga i att betrakta ett ip-nummer, som något knutet till en enskild individ i likhet med ett personnummer. Det kanske är hög tid att åstadkomma en bloggbävning, men nu med våra internetoperatörer som måltavla – ett kunduppror helt enkelt. I en marknadsekonomi har vi uppenbarligen ingen talan som medborgare, varför vi måste pröva vår konsumentmakt. Intressant?

Konsumentmakt. Googlade på detta ord och upptäckte att det finns en organisation, som heter Sveriges Konsumenter. Men, när jag kollade vad denna organisation pysslar med, upptäckte jag att deras attityd till internet och internetanvändare är minst lika okunnig och fördomsfull som regeringens och riksdagens. Sedan jag läst Oscar Swartz´ inlägg Piratpartiet och framtiden, börjar jag känna en viss dragning åt Piratpartiets håll. Enligt min humla är den 5:e november en dag, då fler kan komma ut som Pirat. Anna Troberg och Opassande tecknar en bakgrund. Mårtenssons inlägg gör att jag inser varför jag håller på att bli piratpartist. Vet inte om det finns flera som tänker som jag, men här några andra, som bryr sig: MinaModerataKarameller, Scaber-Nestor, Ankersjö, Lars-Erick, Drottningsylt, Lars-Erick igen, Anders Widén, Mark Klamberg och ProjektPåRiktigt.