Vem har ansvar för svindlande affärer?

Läser i NT att en lägenhetsköpare, som lockats att köpa en lägenhet i gla Stadshotellet, nu är upprörd över att Norrtelje Tidning skrivit om den tidigare fastighetsägarens/byggherrens svindlande affärer landet runt. Det kan man förstå, eftersom alla bostadsrättsinnehavare, som nu sitter i smeten, hoppas på att en bank eller annan långivare ska förbarma sig över deras trängda läge och bevilja föreningen krediter, som gör att bygget kan färdigställas och därmed deras förhållandevis dyra insatser räddas. En kalkyl för en sådan räddning kräver dock att föreningen kan locka till sig ytterligare köpare till de lägenheter, som ännu inte blivit sålda. I annat fall drabbar dessa kostnader alla de andra. I ett sådant läge vill de, som drabbats, naturligtvis inte ha några skriverier, som kan dämpa köplusten. Men, det är just detta som samvetslösa aktörer drar växlar på och därför kan karusellen snurra vidare. De drabbade tiger och lider – av skam över att ha låtit sig luras och av rädsla att förlora sitt sparkapital.

Jag säger bara HSB, för att läsarna av min blogg ska förstå att jag har en rätt god inblick i situationen när man, som köpare av en bostadsrätt, blir tvungen att hålla god min i elakt spel. I början av 90-talet köpte jag och min make Guy en bostadsrättslägenhet i Brf Knutby Gård här i Norrtälje. Som brukligt kollade vi den kalkyl, som lämnats in till den då berörda myndigheten och den såg helt OK ut. På den tiden gällde regler för statliga lån upp till ett viss angivet lånetak. Vad vi inte visste, när vi gick in i affären, det var att kostnaderna för byggandet var avsevärt högre, men detta klarades av HSB genom att man hade en officiell redovisning av byggkostnaden till myndigheterna, som låg i nivå med lånetaket, och en annan kalkyl i bostadsrättsföreningen innebärande att föreningen förutom bottenlån och topplån hos en långivare också hade ett lån på mellanskillnaden i förhållande till HSB regionalt och/eller centralt. För att klara detta måste månadsavgifterna bli högre än vad som angetts i kalkylen till berörd myndighet. HSB Täby-Roslagen hade dessutom delat upp uppförandet av husen i två etapper för att lättare kunna uppfylla den nödvändig kvoten av försålda lägenheter innan igångsättning.

När vi så småningom kom underfund om vår situation, hade andra bostadsrättsinnehavare i bl a Åkersberga drabbats, varför vi träffades på möten för att diskutera olika lösningar. Det hela slutade med att jag och min man något år senare flyttade från bostadsrättsföreningen efter en uppgörelse där bostadsrättsföreningen först hyrde ut lägenheten under ett år och därefter kunde sälja den för mindre än hälften av det pris, som vi hade betalat. Därefter kunde vi få tillbaka hälften av den summan. Totalt kostade oss tilliten till HSB Täby-Roslagen 75.000 kronor. Inte så mycket pengar då 1996, men jag vet mycket, som vi hade kunnat göra för de pengarna, vilket hade varit mycket roligare. Idag vet jag att det inget kan bli bättre, utan en präktig skandal, det visar det som hänt inom HSB Skåne. Intressant.

Därför förstår jag hur det känns att sitta med Svarte Petter i Stadthärvan. Men, jag vill påstå att om journalister vore flitigare på att gräva i tvivelaktiga affärer, skulle den situation, som innehavare av bostadsrätter i Brf Riddaren råkat ut för, hade kunnat undvikas. Sorgligt nog måste några alltid betala priset när en smutsig byk tvättas. Men, det får inte hindra Norrtelje Tidning att göra vad som måste göras. Affärer, som inte tål offentlighetens ljus, ska belysas! Idag kan det bara ske med hjälp av journalister, eftersom lägenhetsköparna sitter fast i en hopplös situation; tar de bladet från munnen drabbas de dubbelt. Men, nog kan man undra: - Vad skulle Bolagsverket kunna göra för att försvåra detta?