Måndagstankar.

Under helgen har jag haft anledning att fundera över, varför jag, som sedan länge försökt rensa upp eller röja undan en del föreningsarbete, ändå drar på mig nya arbetsuppgifter. Det är inte så att jag tror att jag är oersättlig. Utan det förefaller mera vara så att jag står i en strid ström av angelägna uppgifter, som bärs fram till mig av människor i min omgivning med mer eller mindre goda bevekelsegrunder. Och innan jag vet ordet av har jag låtit mig dras in på ett sätt som jag inte tänkt mig från början. Intressant.

Innan jag tar itu med veckans stora utmaning, har jag alltså reflekterat över varför jag sitter här med en ny krävande arbetsuppgift, som handlar om ett utkast, som ska processas i olika grupper innan det slutligen ska presenteras för den eller de med makt att avgöra om allt slit kommer att leda till någon nytta för de grupper av kvinnor, som den föreslagna verksamheten har som målgrupp.

När jag ställt mig frågan Varför och Vad jag själv gör för att det ska hända, har jag funnit att svaret rymmer en rad olika mer eller mindre ädla skäl. Till det mindre ädla hör att jag känner mig triggad av personer i min omgivning, som inte tror att jag kan klara av detta. Till det bättre hör att jag känner mig peppad av den tilltro till min förmåga, som jag möter hos andra personer i min omgivning. Slutligen till det som blivit avgörande – min pliktkänsla. Låt vara att det kan vara så som Mumintrollet säger "Pliktkänsla är bara hämningar", men intill dess att alla möjligheter att göra något för att öka kunskapen om mångfaldens betydelse för utvecklingen av vårt samhälle, har uttömts, måste jag göra vad jag förmår. Om det ändå inte räcker, då vet jag att jag gjorde allt vad som stod i min makt och får tolka motgången som något att lära av för framtiden. Kanske att tiden inte var mogen för denna idé och att jag gör klokt i att fortsätta rensa för att kunna leva ett lugnare pensionärsliv ;-).