lördag 26 maj 2012

Om att delta i kampanjen Kony 2012


Har (som de flesta av er känner till) kommit igång på nätet igen. Bland alla tusentals meddelanden, som väntade i min mejlbox, fann jag ett upprop från mitt yngsta barnbarn, som startat en Facebook-grupp för att sprida info om Joseph Konys brott mot barnen i Uganda. Såg videon i fredags och bestämde mig för att sprida länken till filmen Kony 2012 vidare till mina FB-vänner/-följare. Det dröjde inte många minuter förrän Jonathan Rieder Lundkvist gjorde mig uppmärksam på en annan sida av saken. Dessutom bidrog Leo Calandrella med en kommentar att filmen trots sina brister innehåller viktig information.

Eftersom jag såg detta som ett lärande tillfälle både för mig själv och mitt barnbarn sökte jag på twitter och fann @invisible samt twittrade en fråga: - What about this info + länken till Wikipedia. Med tillgång alla dessa tekniska verktyg måste det vara möjligt att tillsammans med andra bättre tolka vad som sker i den stora vida världen. Fortsatte idag med att kolla in ytterligare en video av organisationen Invisible Children – LRA Crisis Tracker, som visar hur de använder tillgänglig teknik på plats i Uganda för att rapportera Joseph Konys och hans armé LRA:s brott och kränkningar mot civilbefolkningen och omfattar tiden från starten 2009 fram till en bit in på 2011 d v s innan filmen ”Kony 2012” lanserades. Jag har också via twitter ställt samma fråga till LRA Crisis Tracker som jag ställt till organisationen Invisible Children.

Sedan jag med hjälp av Google Översätt läst Wiki-artikeln har jag funnit att den sönderfaller i några olika delar 1. Alltför stort fokus på en terroristgrupp som idag inte har någon betydelse eftersom Konys LRA-armé splittrats och flytt landet 2. Filmen är ett skolexempel på Slaktivism - Världen behöver folkbildning! 3. Att göra Kony världsberömd gör större skada än nytta. Via Twitter propsar jag än en gång på en kommentar från @invisible och @crisistracker – nu med frågan: - Is Kony 2012 an example of Slacktivism instead of Peoples education? När jag sedan ser grafer över spridningen av filmen förstår jag dem som är helt övertygade om att pirater och andra tekniknördar är mer intresserade av spridningshastigheten över nätet än själva innehållet. Och tänker ”Som alltid gäller det att vara vaksam så att det bästa inte blir det godas värsta fiende”.

Får mer input från Leo Calandrella om ytterligare  ett skäl till kritiken: ”4. Invisible Children verkar ha samarbetat med Ugandas (?) armé för att stoppa Kony, en armé som i sig också brutit mot mänskliga rättigheter”. Något som Ledarbloggen på Aftonbladet skrev om den 7 mars. Inlägget avslutas ”Vill man stödja utvecklingsarbete i Uganda utan att för den delen stödja Ugandas armé har till exempel Plan Sverige, Action Aid, SOS Barnbyar, Läkare utan gränser och Unicef verksamhet i landet.” Är det bara redan etablerade organisationer som vet vad som fungerar? blir naturligtvis min undran. I inlägget finns även länkar till andra läsvärda inlägg/artiklar bl a Invisible Childrens svar på en del frågor. Ser även en cynisk kommentarer hos Full Mental Straightjacket om att filmen bara är till för att dra in stålar till den som gjort den.

Helt klart att vi även här måste vara vaksam eftersom välgörenhet idag blivit Big Business med högavlönade initiativtagare och chefer. Men ännu så länge ligger de flesta i lä för Postkodlotteriet med huvudkontor i Holland. I Sverige är det ett 30-tal ideella organisationer, vilka legaliserar hög lön och feta bonusar till högsta chefen och t ex nu i julas surfplattor till alla lotteriets anställda runt om i Europa. När jag i januari 2011 mot bakgrund av sjuksköterskornas löner skrev om den välgörenheten på NT-bloggen, var utdelningen till de ideella organisationerna högst 27 procent medan man i Holland är skyldig att dela ut 50 procent till det ändamål som lotteriet anordnats till stöd för. Då skrev Sven-Erik Alhem på sin blogg i Expressen-Kvällsposten Slösaktig årslön åt Postkodlotteriets VD och uppmanade oss: Om detta må vi berätta. Girighet ska inte döljas under välgörenhetens kappa.

Där är jag nu och det må räcka för idag. Fortsättning följer när jag borrat vidare och funderat mera på slaktivism vs folkbildning och om Joseph Konys berömmelse är till mera skada än nytta samt vilka som vinner på ifall vi följer uppmaningen att stoppa spridningen av filmen. Intressant? Avrundar med att sända en bamsekram till mitt barnbarn Daniel som verkligen inte är någon slacker även om han gillar internet och allt han kan göra med hjälp av tekniken.

Glad Pingst önskas er alla!

6 kommentarer:

Anders Andersson sa...

Tack för sammanfattningen! Jag har nämligen fram tills nu lyckats undvika att informera mig om kampanjen, så till den grad att jag inte vetat huruvida "Kony" varit hjälten eller fienden. Det beror nu knappast på några djupare insikter i förhållandena i Uganda från min sida, utan snarare på att jag skyr alla kampanjer inriktade på enskilda aktörer eller tidpunkter. Hur goda intentionerna än må vara, så finner jag det inte värt en minut av hundra miljoner människors tid att sprida information om något som skall vara över redan inom ett år.

Hundra miljoner minuter, det motsvarar tusen manår i arbetstid, och det krävs därmed tusen personer för att gräva detta "dike" inom loppet av ett år. Var det hundra välbetalda rådgivare som Obama skulle skicka? Att uppmana tusen personer att ägna hela sin tid åt att ge avlönat arbete åt hundra, det saknar helt enkelt alla proportioner, oavsett hur många krigsförbrytare de hundra skall leta efter.

Det må tyckas cyniskt och nördigt i överkant att värdera humanitärt engagemang i uteblivna löner och sociala avgifter, men det finns gränser för hur många enskilda problem vi människor mäktar med att engagera oss i, och räkneövningarna ovan råkar vara mitt sätt att identifiera dessa gränser.

Om man skall engagera hela världen i åtgärder mot våld och politiska konflikter, då tror jag mer på att sprida insikt om vad som orsakar dessa konflikter och hur man själv undviker att bidra till dem, än på att dra ihop veritabla folkrörelser för att genomföra närmast symboliska straffexpeditioner gentemot de individer som varit närmast inblandade i dem.

Man kan givetvis lyfta fram enskilda människoöden för att illustrera det övergripande problemet, men eventuella åtgärder från världssamfundets sida måste i så fall inriktas på detta problem, inte på det enskilda människoödet.

Risken är ju att när vi har hjälpt ett visst antal enskilda människor som fått sina femton minuters berömmelse på Youtube, då finns det inget engagemang kvar åt de miljoner som inte har haft samma förmån, men som lider av precis samma problem. Angrip problemen, inte symptomen.

Och om det nu skulle finnas värdefull information om dessa problem i den omtalade filmen, då torde det vara en smal sak att lyfta ut den informationen och presentera den i ett lättillgängligt format som inte har sista förbrukningsdatum "2012-12-31". Om detta var filmens verkliga budskap trots att majoriteten inte ens har uppfattat det, då måste filmmakarna anses ha misslyckats i sitt uppsåt.

Gun Svensson sa...

@Anders Andersson: Rätt eller fel så tycker jag mig förstå att organisationen Invisible Children, som under åtta års tid växt fram för att få slut på Konys och LRAs terror i Uganda med omnejd, agerar i sin frustration över att Kony, som Haagdomstolen sökt få ta i sedan 2005, fortfarande går fri. Han och hans soldater har plågat barn i Uganda i drygt två decennier och har sedan Invisible Children de senaste åren byggt upp ett rapporteringssystem med hjälp av radiolänkar flytt Uganda och terroriserar nu människor i omkringliggande länder. Jag delar din uppfattning att vi bör göra så gott vi kan i vår närmaste omgivning för fredlig samvaro, men det hindrar inte att vi visar vår solidaritet med andra runt klotet. Ju mer jag forskar om Invisible Children och deras mål med sin verksamhet, desto mer intresserad blir jag av att granska t ex. om det är som de säger t ex att Princeton in Africa (ett program inom Princeton University) håller koll på att de använder insamlade medel i överensstämmelse med sina redovisade mål. Fortsättning följer...

Anders Andersson sa...

Jag vet inte om jag lyckades göra mig förstådd ovan, men jag tror att vi är överens i sak (att krigsförbrytare på fri fot i sig också utgör ett allvarligt problem som förtjänar omvärldens uppmärksamhet). Jag skall heller inte klandra Invisible Children för att genom sin film ha initierat en delvis missriktad kampanj; jag skulle själv inte ha kunnat prestera något bättre.

Det jag kritiserar är i stället vår kollektiva reaktion på sådana här kampanjer, när det inte finns någon meningsfull åtgärd som vi var och en kan företa själva, utan är tvungna att be "någon annan" (till exempel en redan vald politiker) att företa åtgärden. En viral video är dagens form av kedjebrev, där mottagaren mer eller mindre uttryckligt uppmanas att delta i spridandet av den mottagna informationen. Till slut går alla våra resurser åt till att sprida information vi redan har sett flera gånger om och vars mest bestående effekt blir att släcka ut annan information. I praktiken uträttas nästan ingenting, men till en mycket hög kostnad i både tekniska och mänskliga resurser.

Det hela påminner om Craig Shergold, en likaledes viral kampanj med ett gott syfte men med en okontrollerad utveckling, som troligen resulterat i större intäkter för det brittiska postverket och andra aktörer i näringslivet än vad Craigs lyckade medicinska behandling kostade. Det kan dock bara finnas en Craig Shergold; nästa kampanj av samma slag kommer enbart att bli till pappersåtervinningens förmån.

Gun Svensson sa...

Jag förstår Dina farhågor. Vill minnas att jag skrev ”Som alltid gäller det att vara vaksam så att det bästa inte blir det godas värsta fiende” mot bakgrund av att spridningens omfattning på relativt kort tid verkade intressera en hel del människor. Själv försöker jag kolla upp att organisationen Invisible Children är en seriös organisation eftersom jag inte vill döma ut en relativt nystartad organisation som 1. Vill göra världen medveten om LRA 2. Vill ha hjälp av de som ser deras filmer att skapa opinion och 3. Bedriva verksamhet i LRA-drabbade områden som fokuserar på att skydda byar/samhällen och deras befolkning från övergrepp; rehabilitera LRA:s offer d v s barnsoldater och en återuppbyggnad efter konflikterna. För att få Kony inför domstolen i Haag måste världssamfundet göra sitt och då är det ledarna som måste göra sin del av jobbet. Om virala kampanjer slår ut allt annat då må politikerna ta med det i sina kalkyler. Samtidigt som medierna inte kan göra det så enkelt för sig att de anser att Plan Sverige är mer att lita på än Invisible Children. Är inte det ett kolonialt perspektiv?

Lars-Erick Forsgren sa...

Välkommen upp på estraden igen!
Har undrat och grubblat, men nu är du med i matchen igen. Det känns bra!

Gun Svensson sa...

@Lars-Erik: Tack min vän! Ja, det har tagit sin tid att ladda inför ytterligare en operation och sedan rehabilitera sig efter. Men jag har en väldigt bra sjukgymnast på Norrtälje sjukhus rehabavd och jobbar målmedvetet efter en individanpassad plan. Måste dock ransonera tiden för stillasittandet varför bloggandet fått stå tillbaka. Sedan får jag ta det i etapper och är glad om det kan bli ett par inlägg i veckan.