Vara sent ute ...

... eller leva med att vara en kuvad undersåte?

Valet var rätt enkelt - förskräckt, som jag var över att jag så totalt hade missat EU:s och Regeringens projekt En inre digital marknad, hade idén om att skriva ett brev i saken till de fem närmast berörda ministrarna slagit rot. Med ordspråket "Bättre sent än aldrig", som motor. tog jag mig an uppgiften. Sedan föregående blogginlägg för drygt en vecka sedan, har jag varit tvungen att lära mig en hel del om FN och dess arbete för Mänskliga Rättigheter och hur FN arbetat med näringslivets roll i det hela. Hoppas kunna bidra till folkbildningen genom att dela med mig: 

Det började med en resolution 2005/69, när dåvarande FN:s Kommission för mänskliga rättigheter (UNCHR), även kallad MR-kommissionen, fick i uppdrag av FN:s Högkommissarie, att årligen i samarbete med Generalsekreterarens Särskilda Representant (SRGS) sammankalla till samråd med chefer från en viss bransch för att diskutera de problem med mänskliga rättigheter, som sektorn stod inför. SRGS under åren 2005 - 2011 var John Ruggie, USA. En mycket valrenommerad herre inom bland annat American Academy of Arts and Science.

Under hans tid i FN hade MR-kommissionen år 2006 ersatts av FN:s Råd för Mänskliga Rättigheter (UNHRC) och den 18 juni 2008 "välkomnade" UNHRC enhälligt det ramverk för "Skydda, respektera och åtgärda", som föreslagits av SRGS John Ruggie i hans slutrapport under mandatet fram t o m 2005, vilket därefter förlängdes till 2011. Ramverket var ett resultat av arbetet med "Business and Human Rights" och består av tre grundprinciper: 1. Statens skyldighet att skydda mot kränkningar av de mänskliga rättigheterna från tredje part (inklusive företag) genom lämpliga politiska beslut, lagstiftning och domstolsprövning; 2. Företagens ansvar att respektera mänskliga rättigheter, vilket innebär att agera skyndsamt för att undvika intrång på andras rättigheter; och 3. Offrens behov av större tillgång till effektiva åtgärder - rättsliga och utomrättsliga.

Med utgångspunkt från detta ramverk har Högkommissionärens kontor (OHCHR), med stöd av SRSG och sedan 2011 - en särskild arbetsgrupp - arbetat med Business och Human Rights. Förutom samråd med berörda parter har OHCHR skapat verktyg för att underlätta rådgivning m m och i Sverige har bland många andra Etikrådet visat hur de implementerar arbetet i vårt land. Och över alltihopa lyser WTO (World Trade Organisation) och Överenskommelsen om TRIP (Trade-Related aspects of Intellectual Property). Det senare är bindande för alla länder som vill vara medlemmar i WTO och trädde i kraft den 1 januari 1995.

Kommen så här långt tänker jag på den tyske poeten Paul Fleming (1609-1640) som myntade sentensen "Medan flugorna sover bättrar spindeln på sitt nät". I brist på gott minne och dålig källkritik har jag tidigare påstått att dessa ord är Ian Flemings, vilket med tanke på hans agent James Bond och genre kunde vara rimligt att anta. Men, icke! Med denna rättelse visar jag här och nu bot och bättring.

Medan flugorna sover ... I åratal har jag argumenterat för rätten att kopiera för privat bruk även på nätet, utan att känna till det s k TRIPs-avtalet och dess starka koppling till WTO samt Mr John Ruggies arbete inom FN och Rådet för Mänskliga Rättigheter. Och bara f-n vet om inte Sveriges expert John Rosén, ordförande för Institutet för Immaterialrätt och Marknadsrätt, också har haft ett och annat finger med i allt detta arbete?! Som bekant spelade han en avgörande roll i rättssamhällets jakt på grabbarna, som skapade fildelningstrackern The Pirate Bay. Jag var nog inte ensam om att se det, som anmärkningsvärt, att rådgivare till lagstiftare i regering och riksdag var medlemmar i samma intresseorganisation som advokater, vilka arbetade på uppdrag av Upphovsrättsindustrin det vill säga SFIR (Svenska Föreningen för Immaterialrätt), samt att lagarna skärptes steg för steg under de år, som rättsprocessen pågick och att detta av riksdag, regering och rättssamhället sågs som helt OK. Men, inte alls att undra på med en sådan uppbackning från FN och dess Världshandelsorganisation WTO samt Rådet för mänskliga rättigheter. 

Detta råd har dock endast en rådgivande roll, medan avtal har en starkare ställning, vilket krävs i avtal mellan företag och kund för att affärslivet ska fungera. Men, det enskilda medlemslandet i FN har att ta ett eget ansvar för de lagar, som dess lagstiftande församling ställer sig bakom. Det är också det enskilda landets riksdag, som ska se till att balansen mellan olika intressen är rimlig. Tar mig här friheten att referera till en föreläsning under rubriken Lagstiftarens ansvar? som ingick i en serie föreläsningar om Offentlighet och Upphovsrätt arrangerad av Nätverkstan Kultur i Väst år 2010 och som idag finns tillgänglig för högskoleutbildning hos UR.Skola. Då visades den offentligt under vinjetten UR Samtiden, men idag har jag som bloggare inte laglig rätt att länka till detta material, trots att vi med våra skattepengar betalat för dess produktion. I föreläsningen Lagstiftarens ansvar? medverkade Katarina Renman Claesson, forskare i rättsinformatik och immaterialrätt vid Stockholms universitet. Där betonar hon det, som har varit och fortfarande är min arbetshypotes: Ingen politiker kan gömma sig bakom FN:s rådgivning ifall de låter företagens intressen trumfa medborgarnas mänskliga rättigheter vid en avvägning mellan företagens och medborgarnas intressen. Här avtalar politikerna bort mina och andras rättigheter till en skälig tillgång till den kulturella domänen enligt God sed även på nätet, om de inte tar detta i beaktande i det övergripande direktivet för En inre digital marknad i Europa.

Med den kunskapen i bagaget var det inte svårt att skriva brev med ett yttrande i en bilaga angående En inre digital marknad i Europa och adressera detta till Statsministern, EU- och Handelsministern, Demokrati- och Kulturministern, Justitieministern och Näringsministern samt att åka in till Kungl. Huvudstaden och leverera detta till regeringens gemensamma postmottagning på Mäster Samuelsgatan. Jag ville bland annat göra dem uppmärksam på att de vill göra mig och andra till enbart kunder när vi vistas på nätet. Trots att vi i själva verket är biologiska, sociala och skapande varelser i behov av tillgång till den kulturella domänen - även när vi är på nätet samt att vi i vår egenskap som medborgare är beroende av all den information som behövs för ett aktivt medborgarskap. Hemma igen kunde jag sova gott efter väl förrättat värv.

Men, redan dagen därpå - fredagen den 21 oktober - fångade några tweets mitt intresse - CETA det så kallade handelsavtalet mellan Canada och EU hade strandat på grund av att en pyttliten region med 3,6 miljoner -  Vallonien - hade haft mage att säga Nej till avtalet och därmed kunde inte Belgien, på grund av sin konstitution, säga Ja. WOW! För mig, som vid det här laget visste att det i CETA-avtalet mellan Kanada och Europa, i likhet med TTIP och andra transnationella avtal, finns tolkningar och tillämpningar, som följer med på köpet (mot bakgrund av "TRIP-savtalet"), blev närmast euforisk. Med CETA och TTIP kommer en förkortning av skyddstiden för företagens "närstående rättigheter" med koppling till Upphovsrätten, att vara hart när omöjlig, eftersom tvistelösningsmekanismen i så fall kommer att utlösa hela denna industris samlade attack mot det land som bara skulle våga försöka att ta på sig en sådan uppgift. En industri, som idag kan låsa in kulturellt material uppemot 150 år, kommer inte vara nådig att tas med om politikerna skulle drista sig till att formulera EU-direktiv med en förkortning ner till 20 år för företagens närstående rättigheter. 

Deras lobbyister häckar redan i Bryssel och annorstädes där något sådant kan tänkas föras på tal. EU-kommisionären Günther Oettinger visade från talarstolen hos tyska Tidningsarbetsgivarnas kongress den 27 september 2016, vilka krafter vi har emot oss, eftersom Oettinger har ansvaret att hantera saken i Junkers prestigeprojekt - en inre digital marknad - och där WTO och TRIPs råder, där får våra mänskliga rättigheter enligt Artikel 27 moment 1 stryka på foten. Politiker klarar inte av att fixa en rimlig balans till förmån för nutidsmänniskans utveckling, beroende av tillgång till den kulturella domänen såväl offline som online. Journalister ska upp på barrikaden, enligt kommissionär Oettinger - vilka ska då ge nätmedborgarna en ärlig chans? Artikel 27 lyder: 1. Var och en har rätt att fritt delta i det kulturella samhällslivet, att njuta av konsten samt att bli delaktig av vetenskapens framsteg och dess förmåner. 2. Var och en har rätt till skydd för de moraliska och materiella intressen som härrör från vetenskapliga, litterära eller konstnärliga verk till vilka han är upphovsman.

Dagens politiker ser inte hur de bidrar till att skapa djupa klyftor mellan de, som har resurser, och de, som är beroende av att på nåden få en skälig tillgång enligt God sed till det samhällsliv som speglas i material skyddat av upphovsrätten, även på nätet. Sedan undrar politikerna och deras handgångna tjänstemän varför förtroendet för dem dalar. "Varje kultur bär på ett frö till sin egen undergång", är en sentens myntad av Augustinus och travesterad av bl a T. Burns, och kan som här ingå i en föreläsning om Organisationsteori vid Stockholms Universitet. Tål att tänkas på för att kunna förebygga missväxt.

Intressant?