Att vara farmor

Ibland händer det att jag med kort varsel kallas att vara farmor när mina två barnbarn har feber och inte kan gå till skolan eller förskolan. Idag har det varit en sådan dag. Daniel 6 år är på bättringsvägen, men inte tillräckligt återställd för att vara bland sina kompisar i 6-års-verksamheten. Här i Norrtälje kallad "nollan", om jag är rätt underrättad, men i Hägerstensåsen (där min son, sonhustru och mina två barnbarn bor) kallas det Förskoleklass. Att vara tillsammans med en 6-åring en hel dag ger ett annat perspektiv på tillvaron.

Eftersom farmor i Daniels ögon är en "skrajsen" farmor, som inte tål så mycket av blod och våld, var han idag vetgirig och ville veta hur jag klarade av att min man Guy hade dött. Han ville veta - vad dog Guy av? Sanningenligt berättade jag att det hände väldigt plötsligt, när vi satt en kväll vid köksbordet och pratade, innan vi skulle gå och lägga oss. Guy satt och plockade tabletter i sin doseringslåda, när han plötsligt skrek till: - Aj, så det hugger till i ryggen! Sedan berättade jag för Daniel, att Guy bad mig att hålla om honom och att han "tuppade av" när jag höll om honom och att han blev så tung att jag blev tvungen att lägga honom tvärs över köksbordet, medan jag ringde efter ambulansen. Daniel såg storögt på mig, medan jag berättade att ambulansen kom och körde oss till sjukhuset, men att det inte gick att rädda Guys liv eftersom kroppspulsådern hade brustit. När det var sagt var Daniel mest intresserad av att veta var blodet rann ut. Ärligen kunde jag säga att jag inte visste det, eftersom det var inne i kroppen någonstans. Lungt konstaterade Daniel att Guy var så gammal att det inte var konstigt att saker och ting gick sönder inne i kroppen.

Natten mot Lucia blir det i år sju år sedan det hände och idag kände jag att det inte var med sorg i hjärtat, som jag tänkte tillbaka. Utan att det var med stor tacksamhet över att jag fick alla dessa år tillsammans med en älskansvärd man, som - mitt barnbarn idag påminde mig om - inte kunde räkna med att vara odödlig. Något som för övrigt ingen av oss kan. Vi kan bara leva på ett sådant sätt att de, som minns oss, gör det med glädje. All heder åt Guy som lyckades med det!