Ingen anledning till oro?

Äntligen stod stadsministern upp och svarade på en journalists frågor om den information som kommit fram genom andra journalisters genomgång av Edward Snowdens läckta material där NSA:s och FRA:s samarbete synliggjorts. Men Sveriges stadsminister känner ingen oro eftersom FRA:s verksamhet sker inom lagliga ramar. Lagar som inte rymmer några nämnvärda begränsningar med hänsyn tagen till medborgarnas rätt till skydd för den personliga integriteten. Med vida ramar känner vår stadsminister sig trygg. 

Men lyckligtvis finns det andra omdömesgilla auktoriteter som håller kritiken vid liv samtidigt som forskare arbetat enträget med uppgiften att dels klara ut vad som kan inrymmas i begreppet personlig integritet och lösningar för att skydda denna i den digitala utvecklingen. Men det gäller också för Riksdagen att inse att de måste få till stånd en bättre balans mellan statliga myndigheters ökande aptit på tillgång till personliga data och skyddet för den personliga integriteten.

I den senaste tidens debatt har vi fått veta att signalspanarna gett mobiltelefonen smeknamnet Medresenären, eftersom den även i realtid kan rapportera om var telefonens bärare befinner sig och vilka andra ”medresenärers” bärare som befinner sig samtidigt på samma plats. Detta förutom det som datalagringen möjliggör i kombination med FRA:s utvecklingsverksamhet, allt medan Dataskyddsförordningen förhalas i Bryssel. 

Effekterna. när människor under hand blir medvetna om vad som pågår, kan vi spekulera om utifrån de erfarenheter som finns i länder där människor är och har varit övervakade. Att t ex förtroendet för politik och politiker skulle öka tvivlar jag på. Lyckligtvis finns i vårt land flera telefonoperatörer, som känner ansvar för kundernas telekommunikation och därför erbjuder anonymiseringstjänster, samtidigt som de med stöd av Lagen om elektronisk kommunikation (LEK) ifrågasätter Säpos och polisens krav på automatisk tillgång till kunddata. I en debattartikel hos Ny Teknik har Jakop Dalunde och Jakob Dexe redogjort för detta förhållande och berättat om Post- och Telestyrelsens roll i hanteringen av myndigheters begäran om omedelbar tillgång till dessa data.

Att statsminister Fredrik Reinfeldt inte känner oro säger väl egentligen bara att han har större möjligheter än vanliga medborgare att freda sig mot myndigheters alltför närgångna intresse. Sam Sundberg skrev häromdagen i sin krönika i SvD under rubriken Folket behöver en egen underrättelsetjänst om den obehagliga utveckling som pågår i namn av rikets säkerhet. Sundberg skriver bland annat ”I Sverige har vi stoltserat med vår öppenhet, baserad på insikten att en demokrati där väljarna inte vet vad makthavarna håller på med inte är särskilt demokratisk. Men öppenheten är i förvandling. Vi går steg för steg mot mer genomskinlighet uppifrån och ner och mindre nerifrån och upp.” Idag vet vi att myndigheters företrädare kan vara både oförstående och oförberedda inför frågor avsedda att pröva hur offentlighetsprincipen fungerar i praktiken. Jakop Dalunde och Jakob Dexe hos FORES visade igår vid redovisningen av detta projekt att den praktiska tillämpningen har allvarliga brister.

Det finns således en rad anledningar att känna oro, men framförallt att omvandla denna oro för att orka bidra till den folkbildning och det kunskapsbyggande som krävs för att kunna se lösningar. Det vore verkligen skam om Sverige med sina mänskliga och ekonomiska resurser inte skulle klara att bygga in skydd för mänskliga rättigheter vid utformningen av informations- och kommunikationstekniska lösningar. Att läsa Markus Bylunds bok Personlig integritet på nätet är en bra början. Avrundar med att än en gång uttrycka min glädje över att Erik Hultin och Erik Laakso valt att byta parti och gå med i Piratpartiet. Samt lista de medier som skriver om stadsministerns oförmåga att känna oro: DN; Aftonbladet; och SvD; Expressens Lars Lindström undrar Är det här orsaken till att Reinfeldt tonar ner USA-spionage?

Intressant?