Ingen anledning till oro?

Äntligen stod stadsministern upp och svarade på en journalists frågor om den information som kommit fram genom andra journalisters genomgång av Edward Snowdens läckta material där NSA:s och FRA:s samarbete synliggjorts. Men Sveriges stadsminister känner ingen oro eftersom FRA:s verksamhet sker inom lagliga ramar. Lagar som inte rymmer några nämnvärda begränsningar med hänsyn tagen till medborgarnas rätt till skydd för den personliga integriteten. Med vida ramar känner vår stadsminister sig trygg. 

Men lyckligtvis finns det andra omdömesgilla auktoriteter som håller kritiken vid liv samtidigt som forskare arbetat enträget med uppgiften att dels klara ut vad som kan inrymmas i begreppet personlig integritet och lösningar för att skydda denna i den digitala utvecklingen. Men det gäller också för Riksdagen att inse att de måste få till stånd en bättre balans mellan statliga myndigheters ökande aptit på tillgång till personliga data och skyddet för den personliga integriteten.

I den senaste tidens debatt har vi fått veta att signalspanarna gett mobiltelefonen smeknamnet Medresenären, eftersom den även i realtid kan rapportera om var telefonens bärare befinner sig och vilka andra ”medresenärers” bärare som befinner sig samtidigt på samma plats. Detta förutom det som datalagringen möjliggör i kombination med FRA:s utvecklingsverksamhet, allt medan Dataskyddsförordningen förhalas i Bryssel. 

Effekterna. när människor under hand blir medvetna om vad som pågår, kan vi spekulera om utifrån de erfarenheter som finns i länder där människor är och har varit övervakade. Att t ex förtroendet för politik och politiker skulle öka tvivlar jag på. Lyckligtvis finns i vårt land flera telefonoperatörer, som känner ansvar för kundernas telekommunikation och därför erbjuder anonymiseringstjänster, samtidigt som de med stöd av Lagen om elektronisk kommunikation (LEK) ifrågasätter Säpos och polisens krav på automatisk tillgång till kunddata. I en debattartikel hos Ny Teknik har Jakop Dalunde och Jakob Dexe redogjort för detta förhållande och berättat om Post- och Telestyrelsens roll i hanteringen av myndigheters begäran om omedelbar tillgång till dessa data.

Att statsminister Fredrik Reinfeldt inte känner oro säger väl egentligen bara att han har större möjligheter än vanliga medborgare att freda sig mot myndigheters alltför närgångna intresse. Sam Sundberg skrev häromdagen i sin krönika i SvD under rubriken Folket behöver en egen underrättelsetjänst om den obehagliga utveckling som pågår i namn av rikets säkerhet. Sundberg skriver bland annat ”I Sverige har vi stoltserat med vår öppenhet, baserad på insikten att en demokrati där väljarna inte vet vad makthavarna håller på med inte är särskilt demokratisk. Men öppenheten är i förvandling. Vi går steg för steg mot mer genomskinlighet uppifrån och ner och mindre nerifrån och upp.” Idag vet vi att myndigheters företrädare kan vara både oförstående och oförberedda inför frågor avsedda att pröva hur offentlighetsprincipen fungerar i praktiken. Jakop Dalunde och Jakob Dexe hos FORES visade igår vid redovisningen av detta projekt att den praktiska tillämpningen har allvarliga brister.

Det finns således en rad anledningar att känna oro, men framförallt att omvandla denna oro för att orka bidra till den folkbildning och det kunskapsbyggande som krävs för att kunna se lösningar. Det vore verkligen skam om Sverige med sina mänskliga och ekonomiska resurser inte skulle klara att bygga in skydd för mänskliga rättigheter vid utformningen av informations- och kommunikationstekniska lösningar. Att läsa Markus Bylunds bok Personlig integritet på nätet är en bra början. Avrundar med att än en gång uttrycka min glädje över att Erik Hultin och Erik Laakso valt att byta parti och gå med i Piratpartiet. Samt lista de medier som skriver om stadsministerns oförmåga att känna oro: DN; Aftonbladet; och SvD; Expressens Lars Lindström undrar Är det här orsaken till att Reinfeldt tonar ner USA-spionage?

Intressant?

Förebud om en krigslist inför valet 2010?

Afk under några dagar försöker jag ta tempen på den politiska debatten med utgångspunkt från en del som pågår i Almedalen. Har redan gjort ett inlägg utifrån Sanna Raymans och Henrik Brors artiklar med fokus på Göran Hägglunds insats igår. Som förvarning inför det som komma skall i valrörelsen inför valet 2010 var det väldigt tydligt – väljare med dragning åt höger, som står upp för upphovsrätt och ogillar upplysning när det gäller internet, förenen eder!

Annars ser jag att lågvattenmärket passerats i ett inlägg av Johan Westerholm (S) hos Arvid Falk. Inlägget är på en så låg nivå att jag först har svårt att ta in att det är Johan Westerholm från Norrtälje, som skrivit detta. Johan har jag hittills betraktat som en intellektuellt begåvad person och god vän, varför jag nu bara kan finna en rimlig förklaring till hans kopplingar mellan den våldtäkt, som hans vän blivit utsatt för, och Piratpartiet. Det måste vara ett hjärnsläpp p g a solsting. Inte ens en spindoctors råd kan vara så korkat att man på allvar kan tro att det lönar sig att måla ut oss, som gillar att Piratpartiet står upp för medborgarrätten, som medborgare i de laglösas land. Detta nya ”vi”, som Anders Mildner skrev om häromdagen i SvD, finns inte i Johans och likasinnades föreställningsvärld. Deepedition har också noterat och ställer sig frågande inför Johans utläggning. Leo har också läst och förundras över bristen på logik.

Om detta ingår i Socialdemokraternas krigsplan inför nästa års val, hoppas jag få leva och ha hälsan länge nog att kunna göra en insats i en lokal avdelning av Piratpartiet och ta upp kampen med alla de politiker, som vill vinna val genom att vädja till de lägsta instinkterna hos väljarna. Jag tror fortfarande att kunskap är makt och att väljare kommer att straffa de partier, som medvetet väljer fulspel som strategi. Det sista skrev jag innan jag läst vad Hax själv skrivit och Anna Trobergs funderingar kring en del piraters oförmåga att hantera den situation som uppstått. När jag sedan läser Hax förstår jag att ledande socialdemokrater fått god hjälp av Expressen, men nog undrar jag om inte Johan och andra hugger för snabbt på det betet. Hax har här berättat om bakgrunden. MinaModerataKarameller reagerar som vanligt sunt på det, som gräddan av lokala och centrala politiker samt en del journalister bjudit svenska folket på, även om hon inte går så långt att hon är beredd att bli piratpartist på kuppen. Opassande ställer sig också frågande till den moraliska panik som grasserar.

Efter att ha kollat på Fores sändning på Bambuser från deras seminarium Fred efter Pirate Bay? igår, verkar det finnas hopp om en mera fruktbar diskussion, om upphovsrättens utformning i en digital tid, än den, som syns och hörs bland våra riksdagsledamöter. Detta även om advokaten Monique Wadsted likt den ståndaktige tennsoldaten stod upp för den gällande lagstiftningen på ett sätt, som stärker min och andras intryck att hon varit starkt delaktig i Ipred-lagens tillkomst. Hon var dessutom så arrogant att det nog blir fler än Erik Hultin som drar slutsatsen att vi gör klokt i att göra ett rejält uppehåll med konsumtion av musik och film en tid framöver. Isobel Hadley-Kamptz var lysande när hon betonade hur upphovsrättsindustrin bidragit till radikaliseringen bland internets användare och hur politikerna bidragit till polariseringen i politiken. När Erik Josefsson ställde frågan om den lagstiftning, som ligger i pipen – ACTA, Ipred 2 och Telekompaketet – markerade han att vi fortsatt är på alerten.

Att bredbandsleverantören Ephone enligt DN, SvD, Expressen och Aftonbladet gör det möjligt för internetanvändare att rösta om de ska överklaga tingsrättens dom när det gäller det första Ipred-målet är klokt – bättre reklam för sina tjänster kan de knappast göra. Vem vill inte vara kund hos ett företag som står upp för sina kunders rättssäkerhet?!

Intressant.

I väntan på rättegången mot The Pirate Bay.

Med all rätt väcker denna rättegång stort intresse utifrån olika utgångspunkter. Nyheter24 hade en artikel häromdagen med en intervju av författarna till boken Piraterna, som Nicklas Lundblad recenserade i SvD, vilket jag skrev om här. DN Kultur berörde saken med utgångspunkt från musikjournalisten Tony Ernsts bok ”6 miljoner sätt att jaga en älg på”. Idag skriver DN att Mattias Lövkvist från skivbolagskollektivet Swedish Model tror att rättegången blir ett slag i luften, vilket Piratpartiets ordförande Rick Falkvinge inte håller med om. Inte heller medieindustrins advokat Monique Wadsted.

Medan medieindustrin ägnat det senaste decenniet åt att jaga fildelare, har informations- och kommunikationstekniken utvecklats. Med tanke på medieindustrins sätt att reagera på dessa nya landvinningar kan man utan överdrift hävda att företrädare för denna industri är bakåtsträvare, ibland rent ut sagt teknikfientliga. Men paradoxalt nog har detta drivit på den tekniska utvecklingen. Den slutsatsen, som några kom fram till vid gårdagens träff hos FORES, kändes hoppingivande. Debatten sändes direkt på nätet via Bambuser och idag finns en länk för att kunna se och höra den i repris. Det är väl använd tid. Centerpartiets Annie Johansson var där och ger på sin blogg en inblick i hur hon ser på saken. Karl Sigfrid var också där och lovade att vara mycket uppmärksam under EU-nämndens sammanträde idag – där kan annars saker passera som i nästa steg leder till tvingande lagstiftning här i Sverige. Intressant.

Låsningarna i sakfrågan rör synen på upphovsrätten, där industrin hävdar att de och deras upphovsmän gör stora ekonomiska förluster, medan anhängarna av tekniken, som möjliggör fildelning, hävdar att detta är antaganden som inte kan bevisas eftersom en nerladdning inte är detsamma som ett tänkbart sålt exemplar utan mera kan jämföras med en koll av utbudet, som underlag för en interaktion med vänner. Den interaktionen leder sedan till både biobesök och konserter, inköp av dvd-filmer och nyttjande av tjänster som erbjuder streamad musik på nätet. Men för att det senare ska fungera måste industrin överge sin rabiata hållning gentemot fildelning, vilken drivit fram bl a IPRED och vissa skrivningar i Telekom-paketet samt möjliggjort den senaste styggelsen Medina-rapporten.

Såg ett inlägg på Nicklas Lundblads blogg, som visar att det finns direktörer som sent omsider kommit på andra tankar. Det är dags att sluta göra sig allt mer osams med de kunder, som artisterna är beroende av. Själv ingår jag sedan några dagar i bojkotten mot denna industri, sedan de ställt till så att Spotify tvingats begränsa sitt utbud. Nyheter24 skrev när bojkotten startade i måndags. 70+ kan jag väl knappast anklagas för att vara en snorunge, som inte har vett att göra rätt för mig?! De politiska ungdomsförbunden har bättre känsla för vad som är gångbart i det nya medielandskapet och har följdriktigt kommit fram till att kopiering för icke kommersiellt bruk måste vara tillåtet även på nätet. Varför denna skiljelinje mellan unga och mera etablerade politiker?

Ja, inte är det så enkelt som att ungdomarna är bortskämda med att allt ska vara gratis? Utan det handlar mera om att den frihet, som finns i det verkliga livet, där man tar del av andras tankar, texter och verk för att sätta in dem i ett eget sammanhang, där de prövas och stöps om men också hänvisas till, måste gälla även på nätet. Om alla skulle hävda upphovsrätt till allt som skrivs på nätet skulle det inte kunna fungera, som hela samhällets rika källa till fritt tankeutbyte. MinaModerataKarameller har tagit del av Monique Wadsteds, uttalande i dagens DN och har invändningar, som jag känner igen mig i. Scaber Nestor fortsätter oförtrutet att puffa för 3-veckorsbojkotten, som riskerar att hamna i medieskugga med tanke på Tpb-rättegången. Själv leker jag med tanken att denna tvärtom gör att allt fler förstår varför. Men jag kan ha fel. Hur som helst har vi gentemot denna industri ingen annan makt än den vi har som konsumenter.

En ovanlig måndag – jag är med i en bojkott.

Solen lyser. Men, inte bara det. I SVD Kultur recenserar Niclas Lundblad boken Piraterna av Sam Sundberg och Anders Rydell. Lundblad noterar att spänningen mellan teknik och regler kring upphovsrätt är en av de spännande konfliktytorna i boken, vilket leder till nya frågor: - Går det att stoppa den tekniska utvecklingen med rättsliga medel, eller kanske i alla fall styra den så att den jämkar sig med gällande rätt? För att finna svaret på den frågan, måste man förstå vad det är som driver piraterna att lägga ner så mycket tid och arbete på sin övertygelse. Sundberg och Rydell ger ett svar när de konstaterar att det finns en passion för fri spridning av information och kultur. Inte gratis, skriver Lundblad, utan fri – som i öppen eller utan kontroll. Till det kommer att många av de intervjuade användarna upplever att de gör motstånd mot en ansiktslös industri, som stämmer sina kunder och allierar sig med makten. Här finns ytterligare en problematik, som boken rör vid men inte gräver i, konstaterar Lundblad, och lyfter fram att detta inte bara är ett spel mellan pirater och antipirater, utan här finns också upphovsmännen, som skyms av förlag och andra kommersiella aktörer. Att stå upp för upphovsmännen, när den hand som föder dem också örfilar upp de människor, som de vill nå, är inte lätt, menar han. Lundblad ser att den kommande rättegången är en del av ett större historiskt mönster, där varje seger för upphovsrättens vänner vänds i en grotesk förlust och där det kanske börjar bli dags att fundera på vad själva striden kostar samhället – rättsligt, ekonomiskt och ideologiskt. En mycket klok slutsats. När ska våra politiker inse det?

Själv har jag gått från att vara rätt fördomsfull gentemot dessa pirater till att börja förstå ett och annat. Ju mera jag satt mig in i vad musik- och filmindustrin sysslat med, istället för att hänga med i den tekniska utvecklingen, desto större förståelse har jag fått för piraterna, som använder sig av den teknik som finns hos The Pirate Bay. Före förra valet insåg de behovet av ett eget parti – Piratpartiet och det var då som Fredrik Reinfeldt talade om det förkastliga i att jaga en hel ungdomsgeneration för fildelning. Sedan vet vi hur det blev med den saken. När lagstiftarna jagar dem på grund av deras tekniska kunskaper med nya och skarpare lagar, måste de naturligtvis själva ta plats i dessa församlingar för att i kraft av sin ideologi om fri information och samhällets kulturella utveckling kunna dela med sig av sina kunskaper i fråga om teknikens och nätets möjligheter.

När Spotify drabbades av musikindustrins aggressiva förhållningssätt, som ledde till att de tvingades begränsa sitt utbud, blev det för mig lätt, som en plätt, att gå med i Facebook-gruppen ”3 week global media-boycot”, som startar idag den 9 februari. Facebook är annars inte min grej och jag kan inte minnas när jag deltog i en bojkott senast. Nu på torsdag hade jag hoppats kunna åka in och lyssna på debattörerna vid FORES-träffen, men var alldeles för sen i vändningarna. Ämnet: ”Vem tjänar på gratis kultur på nätet?” med deltagarna: Rasmus Fleischer, Nicklas Lundblad, Anders Rydell, Eric Schüldt och Jonas Andersson är rykande aktuellt och naturligtvis är det nu fullbokat. Men är vid gott mod – den sänds på nätet. Intressant.

Andra som skriver om det som pågår är Copyriot; Mårtensson; Anders Widén (med en intressant länk till Charles Leadbeaters föredrag om ”The rise of the amateur professional”); Thomas Hartman; Svensk Myndighetskontroll; Scaber Nestor; Deepedition; Opassande; Traditio et renevatio; Sagor från livbåten; I Hell-mans värld; och sist men inte minst Stjärnkikarna, som tipsar om “Copyright - Copyleft, en guide om upphovsrätt och licenser på nätet”.

Avslutar med Leo, som vill inspirera sina läsare till att skriva berättelser om det, som vi just nu är med om. Det blir en samling dokument om vår tid. Pris i form av böcker utlovas, bl a den bok som Lundblad recenserat.