Fittor i stim – ogillar att bli ifrågasatta.

I går kväll sändes första delen av Belinda Olssons Fittstim – min kamp, men redan vid 12-tiden samma dag skrev Sofia Mirjamsdotter sin ledare i Sundsvalls Tidning och hon var inte nådig i sin kritik. I trailern inför säsongsstarten av programmet Debatt, som sändes direkt efter Belinda Olssons inledande odysse på temat ”Har feminismen spårat ur?” utlovar programledaren Kristina Hedberg att den här kvällen kan Debatt spåra ur. SvD:s Brännpunkt Direkt med Carina Stenson hänger på och erbjuder sina läsare möjligheten att redan nu komma med synpunkter under rubriken Vad behöver svenska kvinnor kämpa för? Detta inför fredagens chat med start kl 10. På SVT:s debattsida är debatten redan i full gång efter ett inledande inlägg av Malin Melin Utmärkt att SVT ifrågasätter feminismen. Gillar hennes slutkläm ”TV-programmet ikväll visar nyanserat att kampen för jämställdhet har många parallella vägar att välja bland, och flera stigar finns att trampa. Vi blir alla vinnare i ett jämställt samhälle. Alla behövs, häng på, på ert sätt.” 

Men jag gör mig inga föreställningar om en saklig diskussion, varken på SVT:s eller något annat medias debattsida. Den som är för jämställdhet, men värjer sig mot de bekännande feministernas trosvissa utsagor, måste idag finna sig i att betecknas som antifeminist eller ännu mer dräpande - misogynist. Av tidigare försök till diskussion på SVT Debatt vet jag att det räcker med att inte vilja bekänna sig till feminismen för att mötas av de militanta feministernas högtravande tillmälen, medan de själva ojjar sig över näthat. Vad de skulle benämna sitt eget beteende är skrivet i stjärnorna, då de ser ut att vara helt omedvetna om hur de själva triggar igång sina meningsmotståndares sämsta sidor. Jag har verkligen full förståelse för om förre jämställdhetsministern Nyamko Sabuni såg sin tid som alltför dyrbar för att stångas med alla missnöjda feminister. Nu sitter där i hennes ställe Maria Arnholm - en äkta feminist.

Genom att gå tillbaka ända till Aristoteles dagar backar feministerna upp sin kamp mot diskriminering på grund av kön och ser könet som överordnad alla andra grunder för diskriminering. Vad jag kan se tillåts könet stå i vägen för den nödvändiga personliga utvecklingen. Där krävs modet att plocka fram en sannare bild av sig själv för att kunna ge sig själv och de resurser man bär inom sig en ärlig chans till utveckling inom såväl arbets- som samhällsliv. Samtidigt måste både kvinnor och män klara av familjelivet och att skapa utrymme för egen tid. Men, den personliga utvecklingen försummas till förmån för beteendet att gå runt på samma fläck och gräva sig allt djupare ner i sina föreställningar om män och deras skuld till att kvinnor i olika sammanhang väljer att följa minsta motståndets lag. Det är bra att ha kunskap om hur det var förr i tiden, men frågan är om det är riktigt sjysst att luta sig mot historien för att kunna göra det enkelt för sig och peka ut männen som främsta – för att inte säga enda – orsak till löneorättvisor och alla andra förhållanden, där kvinnor upplever sig vara förfördelade.

I kvällens debatt var det direkt pinsamt att höra Ebba Witt-Brattströms reaktion på en meddebattörs åsikt om vikten av att kvinnor inser att de själva aktivt måste ta ett ansvar för nödvändiga förändringar i sin livssituation. 

Att det finns flera sidor av myntet, visar inte minst Linda Skugge i sin artikel i Expressen Kultur – en osminkad återblick till tiden då det begav sig. Mest griper det mig, när Linda Skugge skriver att hon har tappat humorn, glädjen, hoppet, självförtroendet. Jag kan bara hoppas att hon har någon i sin omgivning, som kan stödja henne medan hon letar efter det hon tappat, eftersom det är livsviktigt. För ingen annan kan göra det åt henne.

Gör sedan en liten runda och ser Catia Hultquist i DN Kultur undra om det inte är SVT som spårat ur; BT:s Ledarbloggen skriva Belinda Olsson vågade problematisera; Sanna Rayman i SvD:s Ledarblogg Bröst, splittring och promenader; och sist men inte minst Aftonbladets Daniel Swedin som tycker att Belinda i sin kamp missar viktiga bitar samtidigt som han gör det enkelt för sig genom att skylla löneorättvisorna på nuvarande regering. Han borde känna till förutsättningarna för löneförhandlingarna och varför det är hart när omöjligt att göra något åt löneorättvisor mellan kvinno- och mansdominerade fackförbund. Socialdemokraterna - ett politiskt parti skapat av LO - gjorde inte speciellt mycket för att komma tillrätta med detta. Varför skulle vi kunna kräva mer av Alliansen?

Intressant?