Ideologisk kraftmätning i blixtbelysning.

Även om jag valt att sätta fokus på annat än det krigslarm, som sprider sig från Ukraina, där Rysslands Putin gått i clinch med EU:s eller måhända mera korrekt Natos strävan att införliva Ukraina i sin intressesfär, är jag inte opåverkad. Anna-Lena Laurén refererar i sin artikel i SvD till en Kremlvänlig analytiker, som frankt deklarerar att det nya kalla kriget är ideologiskt och att han och andra genomskådat vad som döljer sig bakom orerandet om demokrati. ”Ni vill ta över världen men nu är det stopp. En gång för alla. Nu är det Ryssland som har övertaget.”

Efter att ha sett den franska dokumentären Afganistan – det förlorade kriget, som sändes i Dokument utifrån i söndagskväll, kan jag inte låta bli att fundera över när våra ledare ska inse att de måste dra lärdomar av sin framfart. Vad kan man lära av det som gjorts där mot bakgrund av info hos Säkerhetspolitik.se – Fördjupning Afganistan. Det är ganska lätt att förstå varför vi i väst gärna sätter likhetstecken mellan Pashtuner (den största folkgruppen med 40 procent av landets befolkning) och Talibaner. Med pashtunernas historiska bagage kan vi ”naturligtvis inte vänta oss något annat” än att många är och allt fler blir Talibaner. Eller kan det finnas någon annan förklaring? Det måste man fråga sig. Tänk efter - Hur kunde vi i Sverige gå från fattigdom, vidskepelse och djupt rotade fördomar till att bli en modern industrination? Är vi av en annan sort? Enögdheten när det gäller vår syn på oss själva och dom där borta bidrar till att min känsla av maktlöshet växer allt medan krigsretoriken mellan öst och väst hela tiden plöjer sig allt djupare ner i gamla fåror. Det leder till resonemang, som inte skapar någon stabil grund för en hållbar konfliktlösning.

Samtidigt vädrar svenska Nato-anhängare morgonluft. Norges förre statsminister Jens Stoltenberg håller på värvas, som efterträdare till Natos generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen. Varför denna förkärlek för de nordiska länderna? Det säger tidningens notis inget om. Läser sedan med stor behållning det säkerhetspolitiska inlägget på Brännpunkt av Charlotta Friedner Parrat, doktorand i internationella relationer, statsvetenskapliga institutionen vid Uppsala Universitet, rubricerat Natomedlemskap skulle underblåsa säkerhetsdilemmat.

Så modigt av henne. tänker jag, eftersom en återgång till neutralitetspolitiken av hökarna omedelbart kommer att tolkas som uttryck för en undfallenhet av rädsla för Vladimir Putin. Samtidigt undrar jag: - Varför detta - att använda förståndet - ska ses som en svaghet? I andra sammanhang prisas förmågan att vara Proaktiv istället för Reaktiv – att kunna Agera istället för att Reagera, men det gäller uppenbarligen inte i sammanhang där det militärindustriella komplexets herrar besitter den mesta makten. Till att börja med får dock deras chefer och deras allierade polare slamra med andra vapen, vilket framgår av en artikel i DN. 

Intressant?