Sätter tankesmedjorna fortfarande agendan?

Den första dagen i Almedalsveckan, som jag själv haft möjlighet att kolla en del av det som pågår. Började med Godmorgon Almedalen (#gma11 på Twitter) med Brit Stakston och Jocke Jardenberg. Ett intressant program med olika infallsvinklar när det gäller möjligheten att komplettera sitt brinnande engagemang med hjälp av olika Sociala medier som här bärs fram med hjälp av Bambuser. Återstår att kolla in det som jag hittills missat, men det är ju det som är så bra med webbsändningar – man kan kolla när man har möjlighet.

Under eftermiddagen letade jag mig fram till två program hos FORES – Vad är en liberal nätpolitik? och Tankesmedjorna sätter agendan. Det första seminariet ingick i FORES´ liberala dag i Almedalen. Med tanke på att landets regering knappast bedriver en liberal nätpolitik är det hoppfullt att FORES ställer frågan. Men, att Annika Beijbom inte gett upp hoppet om Folkpartiet är för mig en gåta. I det partiet finns allför många censurivrare som inte ger ett vitten för principer om nätneutralitet och yttrandefrihet. Cecilia Malmströms senaste bidrag i censurdebatten är under all kritik, vilket Markus Lake Berglund skrivit bra om. Piratpartiets Christian Engström skrev dagen före midsommarafton att censurivrande Cecilia fått finna sig i en kompromiss och vad den innebär i praktiken. Det samtal som FORES anordnade i Almedalen om nätpolitiken är väl värt en vidare spridning. Med tanke på att de aktörer, som vill införa filtrering och blockering som en lösning på kulturens problem med att finna betallösningar för kulturspridning, blivit ännu fler vid årets vecka hedrar det FORES att man håller liv i den större frågan om en nätpolitik värdigt tilltron till människans förmåga att skapa lösningar istället för låsningar.

Det andra seminariet var också intressant. Inte minst därför att många på den liberala kanten har kvar att lära sig den smärtsamma läxa som vänstern hittills tvingats göra. Marknadens aktörer är lika olika i sitt engagemang för kunderna som vi kunnat se när det gäller verksamma inom den offentliga sektorn i förhållande till medborgare och brukare. Eller för den delen de företag som mer eller mindre ädelt arbetar för en långsiktig hållbar utveckling med hjälp av goda gärningar eller som det heter idag CSR (Corporate Social Responsibility). Gemensamt brottas vi med konflikten mellan idéer om altruism d v s viljan att göra gott utan att förvänta oss något i gengäld för egen vinning och ideer om marknadsliberalism där varor och tjänster finns endast därför att någon är beredd att betala för dem. Den som arbetar för brödfödan kan inte räkna med få credd som en riktigt samhällsnyttig varelse.

Det senare lärde jag mig under de år på1990-talet då en rad aktörer inom Svenskt Näringsliv och Företagarna agerade för för att påverka de politiska partierna i en mer nyliberal riktning. Då gav bland annat Företagarna ut tidningen Offentliga Affärer som distribuerades till alla politiker i kommuner, landsting och riksdagen, utan att de aktivt anmält sitt intresse, än mindre betalade. Det blev för mig sinnebilden av en thinktank d v s en ideologisk ”stridsvagn” som riggats för att krossa motståndet mot privata aktörer inom den offentliga sektorn. Undrar hur många av dessa politiker som insåg att ”gratis” även då hade ett pris på både gott och ont. Helt klart kan tankesmedjor hjälpa politiker att komma till makten – om där finns en jordmån för propagandan – men sedan är det en helt annan sak att kunna behålla den makten, när tiden arbetar för mer dialog byggd på kunskap.

Idag ingår tidningen Offentliga Affärer i Hexanova Media Group, som i likhet med många andra uttalar att arbetslöshet och sjukdom ska kureras med företagsamhet. Eller entreprenörskap som det heter idag. Inte så sällan är det kvinnor inom den offentliga sektorn, som hittills fått betala ett högt pris för att de inte insett att deras övertalighet mera handlar om politikernas och chefernas makt än deras påstådda brist på företagsamhet. Sedan skulle jag bli mycket förvånad om merparten av dagens upplaga av deras tidning betalas av andra än skattebetalarna med politikerna som prenumeranter. Det senare sagt med tanke på den diskussion som hörts om Almedalens värde. Den här veckan betalas också antingen av skattebetalarna eller de olika företagens kunder.

Men om jag får välja satsar jag hellre en del av mina skattepengar på Almedalsveckan, där en viss transparens gör det möjligt att följa en hel del av samtalen på webben och via media än på alla dessa mässor om skydd och säkerhet som bygger på en allt mer uppskruvad rädsla hos befolkningen för all sköns faror som kan drabba oss om vi inte ser om vårt hus. Det är bland annat den rädslan som påverkat politikerna när det gäller deras skräckslagna förhållningssätt till internet.

Emanuel Karlsten berättar Så får du koll på det digitala #Almedalen. Joakim Jardenberg är en annan som gärna delar med sig. Imorgon ska jag kolla upp vad Anna Troberg och alla andra pirater fyller sin vecka med.

Intressant.