Måste vi tolerera vilka åsikter som helst?

Inledningsvis ber jag alla att tänka på innebörden i ordet Tolerans. Jag har lärt mig att det handlar om att tolerera – det vill säga stå ut med – sådant som jag ogillar. Nästa steg i den har övningen handlar om en analys av begreppet Yttrandefrihet. Som grund för värnet av yttrandefriheten refereras ofta till den sammanfattning av upplysningsfilosofen Voltaires syn på saken, som Evelyn Beatrice Hall formulerade det "I disapprove of what you say, but I will defend to the death your right to say it" - ”Jag ogillar dina åsikter, men jag är beredd att gå i döden för din rätt att uttrycka dem”.

Mot den här bakgrunden måste vi pröva vårt förhållningssätt visavi Sverigedemokraterna. Jag ogillar deras åsikter men ska vara beredd att gå i döden för deras rätt att utrycka dem. Det betyder inte att jag är tvungen att låta dem vara oemotsagda. Tvärtom. Försvaret av demokratin bjuder alla, som inte delar någons åsikter att sakligt vederlägga dem, men inte att förbjuda dem. Att i demokratins namn tvingas att sakligt argumentera gentemot deras åsikter kan tyckas vara slöseri med tid, som kan användas bättre till annat, men vad kan vara viktigare än att om och om igen upprepa argument för mänskliga fri- och rättigheter. Även en blind höna kan hitta ett och annat korn.

Detta tänker jag på medan jag läser Deeped Niclas Strandhs inlägg Normalisera inte det odemokratiska. Att särbehandla politiker som svenska folket valt in i olika beslutande församlingar låter sig inge göras i ett demokratiskt samhälle. Alltså återstår att syna dem i sömmarna och sakligt bemöta deras argumentation samt inta ett förhållningssätt som kan vara begripligt för alla och envar. Det är inte detsamma som att normalisera det odemokratiska. Det är att anta den intellektuella utmaning som ligger i resans riktning.

SVT:s regler när det gäller politiskt aktiva personers medverkan är inget nytt och kan förstås av de flesta. Läkaren, som inte gärna ser Jimmie Åkesson på besök på sin arbetsplats, har naturligtvis rätt att ha sin åsikt, men får nog finna sig i de regler som rent allmänt gäller för besök av politiker vid arbetsplatsen under en valrörelse. Att det däremot skulle finnas någon närvaroplikt vid dessa besök har jag svårt att föreställa mig. Men, att vi måste tolerera att vår demokrati ger utrymme för partier, som vi ogillar, betyder inte att vi måste acceptera dem och deras ideologi.

Mellan tolerans och acceptans finns således ett spelrum för kloka insatser. Dit hör att fundera över handlaget när någon inte inser att han eller hon är ute på villovägar i förhållande till deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Man behöver bara gå till sig själv för att inse att en idiotförklaring inte är den klokaste strategin i en sådan mission. Till det pedagogiska handlaget hör att inte vara den, som talar om att någon har fel, utan att finna de sakliga argumenten, vilka gör att en medmänniska inser det kloka i att se saken ur en annan synvinkel. Den dag som vi inte tror på vår egen och andras förmåga att värna demokratin med demokratiska metoder är vi riktigt illa ute. Stort tack till Deeped Nicklas Strand som utmanade mig och tvingade mig att tänka till.

Avrundar med gå en vända och börjar hos Opassande där jag hittar ett tänkvärt inlägg som står sig fortfarande; Hax piggar upp med ett inlägg om Snowden och omröstningen i EU; Christian Engström förklarar saken närmare; går sedan vidare till Mina Moderata Karameller, som vet sitt värde och avslutar med Bisonblog som ännu en gång utmanat bloggosfären att delta i blogg 100. Jag nöjer mig med att följa en och annan som läsare. Intressant.