Facket och den egna inneboende kraften.

Har funderat en del på Jan-Ewert Strömbäcks kommentar i SvD häromdagen. Det som han beskrev – en förberedelse inför individuella förhandlingar där några medlemmar i en fackförening fick en genomgång av sitt fackliga ombud – tolkade han som en nymodighet och en kontraproduktiv affärsidé. Det kan man naturligtvis tro om man inte varit med om förändringsprocessen, där de lokala förhandlingarna gått från att handla om löner för olika yrkeskategorier till att vara individuellt anpassade men hänsyn tagen till arbetsresultatet. En utveckling, som drivits fram av arbetsgivarna, men fått fäste då det funnits medlemmar, som varit missnöjda med att engagemang och resultat inte gett bättre utdelning i lön sett i förhållande till mindre engagerade arbetskamrater.

När centrala parter kommit överens om sådant, som ska gälla för hela kollektivet i fackförbundet, återstår den del som ska förhandlas lokalt och där handlar det om den individuella delen av lönen. Eftersom den ska vara ett resultat av ett lönesamtal mellan den anställde och dennes närmsta chef, är det väl bra att facket rustar sina medlemmar inför detta!? Med egna erfarenheter, som fackligt förtroendevald, har jag varit en del i den här utvecklingen. Jag har varit med om situationer när chefer sett det som tecken på svaghet eller illojalitet ifall en medlem vänt sig till sin fackliga organisation utan att underrätta chefen dessförinnan. I sådana lägen måste den fackliga företrädaren ändra strategi och gå från att vara ombudet, som fixar, till att träna upp medlemmen att – med facket i ryggen – sköta saken på egen hand. Ingen kan sin arbetssituation bättre än medlemmen, men för att lyckas i en förhandling kan det vara guld värt att ha ett i lagar och paragrafer insatt "bollplank". Inte minst i situationer då man kan be att få fundera på chefens förslag till en annan dag. När en medlem lär sig att se lönesamtalet som en förhandling ställer det också krav på chefen.

Som vanligt är det inget ont som inte har något gott med sig. Det är fantastiskt att få vara med om när en människa går från att misstro sig själv och sin egen förmåga till att uppleva att hon har en egen inneboende kraft att förändra sin situation. Sedan vet vi att alla inte har dessa resurser och då gäller det att stärka deras mod att säga: - Jag vill att någon från min fackförening är med under vårt samtal. Rätten att vara med i en fackförening har skydd i grundlagen, varför den chef som ifrågasätter rätten att få valuta för fackavgiften är ute på mycket svag is. Lagen om facklig förtroendeman 3 § säger att en arbetsgivare inte får hindra en facklig förtroendeman att fullgöra sitt uppdrag.

Nu kan det ligga nära till hands att tro att den medlem, som lär sig att förhandla, lämnar facket. Men min erfarenhet är tvärtom – genom hjälp till självhjälp – inser man värdet av choachen – facket. I länder där facket inte är lika etablerat som här, kan den välbeställde lägga upp en buffert för att anlita en advokat, som finns i bakgrunden och som man kan flagga för att dra in om chefen sätter sig på höga hästar. Jag har ibland undrat hur många svenska chefer som hellre skulle stå i Tingsrätten och försvara sig, som alternativ till fackliga lokala och centrala förhandlingar. Man kan ju leka med tanken ;-)

Avslutar med en liten påskrunda: MinaModerataKaramellers Påskhälsning och en koll på hennes nya blogg Österåkerskaramellen; Dr Spinns Smurftips; Svensk Myndighetskontroll, i en verbal duell; Johan Westerholm flitig som få; Opassande om ansvar och yttrandefrihet; Intensifier med hälsning till Cecilia Malmström; Lakes roliga aprilskämt; Karl Sigfrid om Ipreds ettårsdag; Techrisk funderar om en kool gåva; TT:s aprilskämt; samt sist men inte minst Badlands Hyena, som lockade till ett riktigt gott skratt – Texten ser dig!

Intressant.