Ledaren i The Economist (tipstack till Jakob Heidbrink) den 8 april skriver under rubriken Protecting creativity: Copyright and wrong följande:
”När parlamentet år 1709 beslutade att skapa en lag som skulle skydda böcker från piratkopiering var London-baserade förläggare och bokhandlare, som hade drivit på för ett sådant skydd, överlyckliga. När Queen Anne gav sitt samtycke den 10 april följande år – 300 år sedan denna vecka – till "En lag för att uppmuntra lärande" var man mindre entusiastisk. Parlamentet hade gett dem rättigheter, men det hade fastställt en tidsgräns för dem: 21 år för redan tryckta böcker och 14 år för nya, med ytterligare 14 år om upphovsmannen fortfarande var vid liv när den första perioden var till ända. Därefter skulle materialet bli allmän egendom så att någon kunde reproducera det. Lagstiftarna avsåg att det behövdes ett sätt att balansera incitamentet att skapa med det intresse som samhället har av fri tillgång till kunskap och konst. Annes stadga hjälpte därmed till att vårda och kanalisera en flod av uppfinningsrikedom som upplysningssamhället och dess efterföljare har haft sedan dess.
Under de senaste 50 åren har emellertid denna balans förskjutits. Mycket tack vare underhållningsindustrin advokater och lobbyister har upphovsrättens omfattning och varaktighet ökat kraftigt. I Amerika får upphovsrättsinnehavarna 95 års skydd som en följd av en förlängning som beviljades 1998, vilken förlöjligas av kritiker som "Mickey Mouse Protection Act". De kräver nu ännu kraftigare skydd, och det har gjorts ansträngningar för att införa liknande villkor i Europa. Sådana argument bör motarbetas: det är dags att på nytt skapa balans.”
Läs gärna hela. Den är en ögonöppnare för alla som kör med uppfattningen att copyright kan jämföras med äganderätten i stort. Med det synsättet bör skyddet vara för evigt. Det kan man tycka om man struntar i samhällets behov av den utvecklingspotential som ligger i att det som skapas görs tillgängligt som en publik nyttighet.
Till detta bör läggas att upphovsrättslobbyn jobbar vidare för att binda upp nu rådande förhållanden med hjälp av ACTA-avtalet. Med hjälp av webbplatsen PublicActa finns nu en 45 minuter lång TV-inspelning med en aktuell föreläsning av Michael Geist, professor i juridik vid universitetet i Ottawa, tillgänglig. Runt hela världen pågår nu ansträngningar att göra medborgarna medvetna om det som pågår samt att öppna upp de hemlighetsfulla förhandlingarna, vars senaste runda påbörjades i Wellington, Nya Zealand igår, vilket DN skrev om. Opassande har gjort liknande iakttagelser. Hax gör ett upprop om grupparbete. Karl Sigfrid skriver bland annat följande: ”Det vore naturligt för Sverige, som offentlighetsprincipens hemland, att ta initiativet till detta. Får vi inte gehör bör Sverige lämna förhandlingarna”.
Läste för övrigt i dagens DN att Författareförbundet m fl gör tummen ner för den nya utredningen om upphovsrätt. Redan när den presenterades den 8 april sågades förslaget av bland andra Journalistförbundet. Tänk om vi kunde förmå dessa aktörer att de, när de ändå är på krigsstigen, kunde ta in vad ledarskribenten i Economist och andra försöker visa på – att immateriell rätt är något annat än äganderätt och att det för allas vår friska växt krävs en bättre balans mellan olika intressen. Nu håller upphovsrättslobbyn på att förgifta tänket hos politiker runt hela klotet.
9 kommentarer:
Med det synsättet bör skyddet vara för evigt.
Och det finns det ju också de som tycker (det saknas dock inte invändningar).
Kul att du refererar till Statue of Anne. Det var på tiden att piratledet ser det goda i upphovsrätten och dess fundament: att den skyddar det enskilda författarskapet.
Statue of Anne må ha glatt bokförsäljare, men är samtidigt det första seriösa steget till en författarrätt; alltså ett bevis på att det egna enskilda ordet är ditt och att ansvaret och makten över ditt ord är ditt. Tidigare var författare ofta ett slags biträden åt en annan makt: kungens eller prästerskapets. Och därmed satt under censur. Statue of Anne är ett led i yttrandefrihetsutvecklingen och en av reformerna som har skapat den enskilda enastående individens rätt till sina åsikter och sitt ord.
Dessutom gav den författaren rätt till sitt verk och möjlighet till inkomst; skrivandet kunde bli ett yrke.
Det är ju just åt det hållet man som upphovsman vill se att reformerna går: tillbaks till oss som äger rättigheterna till verket och ger oss möjligheter att förhandla i breda och avgörande licensavtal och enskilt och stärkt av en stabil och skyddad upphovsrätt.
Men jag fattar inte din rubrik. Förgiftar tänket? Hurdå? Och vilka är den där lobbyn? Räknar du in Författarförbundet som ju vill se en annan utveckling (men välkomnar en del i utredningen) dit?
Läs gärna kommentaren till utredningen här: "Författarförbundet, som under lång tid drivit frågan om en stärkt ställning för författare och andra upphovsmän i avtalssammanhang, anser att lagstiftningen borde stimulera tecknande av branschavtal. "Vi menar att det bästa vore att införa en lagstadgad förhandlingsrätt för upphovsmannaorganisationerna. På så vis skulle marknadens parter på ett mer jämbördigt sätt kunna åstadkomma väl avvägda och flexibla lösningar när marknaderna förändras"."
http://www.forfattarforbundet.se/sff/main.nsf/0/46CBE287238CBFBAC12576FF003E42DC
@Tor: Ja, det beror ju att man inte tänkt efter utan gör jämförelsen med äganderätten samt visar ointresse för behovet av en publik domän. Tack för dina länkar.
@embryo: När skyddstiderna för 300 år sedan sattes till 14 år, var det bland annat med hänsyn till kostnaderna för att skapa och distribuera verk i fysisk form. Digital teknik skär ner sådana kostnader, och därmed minskar argumentet för så långa skyddstider. När lobbyn bortser från detta och dessutom verkar för långa skyddstider i hela världen, då menar jag att de förgiftar den miljö där en sundare balans skulle kunna etableras. Deras verksamhet har blivit något av en rundgång där de och de företag, som de arbetar för, parasiterar på kreatörer, som inte ifrågasätter vart pengarna egentligen går. Fast nu verkar det som om ett visst uppvaknande är på G. Hur kommer det sig att kreatörer ses som helt oförmögna att dra fördel av den tekniska utvecklingen?
Två reflektioner.
1. "När skyddstiderna för 300 år sedan sattes till 14 år, var det bland annat med hänsyn till kostnaderna för att skapa och distribuera verk i fysisk form. Digital teknik skär ner sådana kostnader"
Den digitala tekniken skär inte ned en enda kostnad vad gäller arbetstiden för att skapa exempelvis ett litterärt verk. Att skriva går i sig inte snabbare för att man har tillgång till ettor och nollor. Ord har sin givna tid. Arbetsprocessen har sin givna tid. Det är den som måste betalas; inte hur snabbt det går att sprida eländet eller mästerverket efteråt.
Möjligen har själva redigeringen va ett verk gjorts enklare. Men är det ett skäl för att man ska ha kortare skyddstider eller få mindre betalt?
Sedan är ju skyddstiden till av andra skäl: för att andra inte ska kunna sko sig på ditt verk och för att verket i sig ska skyddas för destruktion eller deformation.
2. "Hur kommer det sig att kreatörer ses som helt oförmögna att dra fördel av den tekniska utvecklingen?"
Vem är det som har det synsättet och var? Har du kollar med kreatörerna? För mig är det de mest nätaktiva teknikanhängarna och de olovliga fildelarna som har den där synen (läs: fördomen) på kulturarbetare; jag vet inte en enda kulturarbetare som inte är beredd eller förmögen att dra fördel av utveckling.
Det handlar - dock - om att ha viss kontroll över såväl utevckling som sitt jobb. Det gäller ju alla jobb.
embryo:
utöver förenklad redigering så kan digital teknik göra en hel del för att underlätta research också.
Hur som helst skulle jag vilja ta fasta på det här: "för att andra inte ska kunna sko sig på ditt verk och för att verket i sig ska skyddas för destruktion eller deformation."
En synonym till "sko sig på" är "dra nytta av" så jag litet svårt att se att den biten skulle vara något problem i sig. Men det här andra att hindra destruktion (är det "uttunning" du menar?) och deformation är intressant.
Detta får mig att tänka på följande stycke i en intressant artikel av Anne Barron:
"Netanel’s article identified as the crucial assumption embedded in this understanding of the institution of copyright that the institution gives to the right-owner a power, not so much over previously committed investment in information goods, as over the value accruing from these goods in the future. Whereas the former premise implies that the owner of copyright in a work should have sufficient control over the work to enable the initial investment in producing it to be recouped, the latter implies that the copyright should be broad enough to enable appropriation of the emergent value of the work over time. This conception of what is at stake in the shift within the economic analysis of copyright law – from traditional incentive theory to the newer property rights paradigm – has also been advanced more recently, in a sustained way over numerous articles, by Mark Lemley. A consistent theme of Lemley’s work in this area has been that the newer paradigm recommends the elimination of all free-riding on (or the internalisation of all positive externalities generated by) intellectual creations as an end in itself, but that this position is inconsistent with the realisation of an efficient copyright system, for three reasons: ‘(1) there is no need to fully internalize benefits in intellectual property; (2) efforts to capture positive externalities may actually reduce them, leaving everyone worse off; and (3) the effort to capture such externalities invites rent-seeking."
Tor: Vet inte om det finns statistik på hur mycket enklare det är att researcha nu, mot förut. Är man driven i ett projekt ser man till att skaffa den information man behöver. Nät eller inte.
Men skulle du på fullt allvar kunna säga till en forskare eller en fackboksförfattare eller en deckarförfattare att du har inte rätt till ditt verk längre än 5 år, eftersom det var lite enklare nu än 1975 att söka fakta?
Men, givetvis är nätet en avgörande informationskälla inför framtiden. Om det handhas korrekt. Det är exempelvis därför det är så viktigt att kulturarvet digitaliseras på ett vederhäftigt och hederligt vis, så att källor blir både korrekta och pålitliga.
Se exempelvis KB:s arbete.
*
Sko sig på och dra nytta av är inte synonymt. Att sko sig på kunde innebära att någon ger ut en deckare fem år efter publiceringsdatum och - om man skulle följa PP:s idéer - tjänar pengar på den. Men deckarförfattaren tjänar inte ett öre. Eller att någon trycker en T-shirt med ny svensk poesi (poesi som är kanske sju eller tio år gammal är också ny) och tjänar pengar på det, utan att författaren tjänar ett öre. Eller att någon filmatiserar en roman, utan att det förhandlass med ursprungsupphovsmannen. Eller att någon delar ut gratis barnböcker på McDonald's, utan att författarna får ersättning. Eller att någon ederar redan utgiven litteratur eller musik på sin hemsida som i sin tur är djupt reklamfinansierad. Men upphovsmännen till litteraturen eller musiken tjänar inte en spänn.
Dra nytta av ser jag som en bildningsterm. Att man har tillgång till. Och det ska människor ha. Det är därför det är så viktigt med resolut slutna och breda licensavtal. Börjar man tunna upphovsrätten, har vi snart ett samhälle där bildning ej går på djupet utan bara är en skummig wikipediayta och ett ihåligt (och hela tiden försvinnande) länkskafferi.
Hej Embryo,
Fem år tycker jag är för kort tid (särskilt för litteratur). Men långt över hundra år som det är idag är samtidigt på tok för långt. Jag tycker att skyddstiden bör sättas så lång att skapande uppmuntras, men inte så lång att användning av verk i onödan hindras. De senaste årtiondenas retroaktiva förlängning visar ju med all önskvärd tydlighet att systemet inte handlar om att skapa incitament utan om "rent-seeking". Utöver att kortare skyddstid skulle vara en bättre balans mot allmännyttan tror jag också att mer konkurrens mellan gamla fritt tillgängliga och nya verk skulle vara av godo.
Och förresten, visst finns det en nyansskillnad. Att "sko sig på någon" brukar innebära att man gör någonting på någon annans bekostnad, dvs. det implicerar någon form av skada. Men vad som betraktas som skada beror på vilken utgångspunkt ("baseline") man har. Om man tex. sänker skatten skor man sig då på vårdbehövandes bekostnad, och skor man sig på stretande småföretagares bekostnad om man höjer den? Ordvalet i sig gör inte mycket mer än avslöjar bakomliggande uppfattningar om vad man i någon mening uppfattar som normaltillståndet.
Tor: Prova att skippa tankarna om skyddstiden. Den kommer minst bli livslång, och det hjälper ju inte dem som vill fildela gratis och fritt här och nu.
Därmed blir diskussionen om 50 eller 70 år inte kreativ utan mest en bromskloss. För kulturkonsumenten är det irrelevant; det viktiga för konsumenten är tillgängligheten, priset, möjligheten att betala via nätet och så vidare.
Det viktiga är istället att diskutera hur tekniken bäst ska användas och hur breda och rättvisa avtal bäst ska slutas. Och sådana diskussioner pågår ständigt bland de yrkesverksamma och i deras intresseorganisationer.
Målet är ju en åtkomlig och digitaliserad kulturskatt. Samt rättvisa och drägliga arbets- och avtalsförhållanden för kulturarbetarna.
De som fortfarande menar att man inte ska tjäna pengar på kultur och att upphovsmannaskap är lika utdött som att bära is hoppas jag är ytterst få.
Ska vi ta in den digitala verkligheten på allvar i våra liv, är det av största vikt att just sådant som vi har diskuterat här - att någon inte utnyttjar någon annan (genom exempelvis olovlig fildelning) eller skor sig på någon annan (genom att exempelvis bryta mot upphovsrätten och själv tjäna pengar på annans alster).
edit: Känns som jag aldrig avslutade den sista meningen. Men jag har ingen om hur den skulle sluta heller, nu längre. Så den får eka på det där viset, osagd, in i framtidens töcken.
Skicka en kommentar