onsdag 16 december 2009

Jag vill inte heller se och höra.

Många är vi i bloggosfären som prövats av Kraxpelax då han tidvis har en benägenhet att antingen göra långa inlägg eller lägga länkar i kommentarstrådarna på våra inlägg. Jag brukar för det mesta radera och meddela att kommentaren inte hör hemma på min blogg. Tänker samtidigt att det är trist att han saknar kanal för sina texter och dikter på flera olika bloggarfrämmande språk. Har också en musikblogg.


Sedan jag tagit mig tid att ta del av hans länkar, kan jag se att den här mannen ser ut att må dåligt när han efter utskrivning förväntas klara en egenvård med hjälp av mediciner, som han upplever tar knäcken på honom. Den fråga jag ställer mig är ”Ska jag taga vara på min broder?” eller vilken annan hjälp finns att få, eftersom jag inte är beredd att ägna tid och kraft d v s engagemang åt psykvården.


När han skriver på Newsmill om konstnären Anna Odells projekt, förstår jag att han är ute i ett angeläget ärende, men frågan är om någon lyssnar. Jag värjer mig ju också och vill inte heller se och höra! Är det legitimt att vara engagerad i Piratpartiet och aspirera på att vara kandidat i valet till riksdagen i september 2010, samtidigt som jag slår dövörat till när en medmänniska tycker att jag borde visa engagemang i denna sak? Den frågan har jag brottats med under en tid och nu kommit fram till att det är OK om jag kan ha någon idé om vem jag kan bolla saken till. Jag har rätt att säga tack, men nej tack till den här mannens envetna försök att påkalla min uppmärksamhet. Sigtunastiftelsens temakväll kan vara en bra början. Lika väl som debatten om Anna Odells projekt inom konsten behöver ett patientperspektiv, behöver en temakväll hos denna humanistiska stiftelse detsamma. Detta ger jag honom som ett tips, sedan är det hans sak att avgöra om det är intressant.


Undrar om inte människor med psykiska handikapp behöver mellanformer av vårdinsatser mellan institutioner och att bli lämnad ensam i ett eget boende? Den frågan ställer jag till alla som brinner för insatser inom psykvården, utan att invänta något svar då jag har mitt fokus riktat åt annat håll.

10 kommentarer:

Tor sa...

"Undrar om inte människor med psykiska handikapp behöver mellanformer av vårdinsatser mellan institutioner och att bli lämnad ensam i ett eget boende?"

Samtalsterapi är väl ett sådant mellanting. Tyvärr verkar det vara ganska svårt att få tider för de som behöver det.

Det är ganska knepigt det där med tvångsvård. Å ena sidan tycker jag att det är positivt att inte anhöriga tvingas fatta beslutet om tvångsvård som det är i vissa andra länder. Å andra sidan så måste det till väldigt goda kontroller för att det inte ska riskera att förvandlas till övergrepp i vissa fall. Speciellt de fall då engagerade anhöriga saknas är känsliga.

Övermedicinering inom denna vårdform har jag själv haft en anhörig som råkat ut för, så jag utesluter inte att det är vanligt. Men jag vet inte om beskrivningen av bristfälliga journaler och kunskaper riktigt stämmer. Jag tror att det kan vara ganska svårt att hitta rätt medicin/behandling eftersom det alltid finns individuella förutsättningar.

Lars-Erick Forsgren sa...

Hm, detta är ett stort problem. Med många aspekter. Erkänner att inte jag heller tycker mig ha tid och kraft för terapeutiska insatser, annat än punktvis möjligen.
Och nog uppstår problem även på bloggar med kommentarer som tyder på psykiska störningar. Som borde åtgäras, jag vet inte hur... tyvärr.
Och Tor har som vanligt en balanserad och förstående kommentar med insikt om problemet.

Anders Andersson sa...

Du frågar huruvida det är legitimt att kandidera till riksdagen samtidigt som du avböjer att engagera dig i vissa av de frågor som enskilda personer vill väcka uppmärksamhet kring.

Som partimedlem och väljare är mitt svar till dig ett tveklöst ja. Det enda jag strängt taget förväntar mig av dig är att du ger oss andra besked om hur du avser att utöva det förtroendeuppdrag du ber att få. Vi kan sedan gilla eller ogilla de svar vi får, men när du har givit svaren så har du fullgjort din plikt som kandidat.

Den plikten innefattar på intet sätt att fungera som någon allmän klagomur eller förmedlare av budskap som inte har med din kandidatur eller ditt eventuella framtida uppdrag att göra. Om du inte avser att agera till förmån för en viss politik beträffande psykiatrivården, så står det dig fritt att ge det beskedet och avvisa alla upprepningar av frågan (om det nu ens ställts någon konkret fråga om saken).

Om du känner till något forum där du tror att den hjälpsökande skulle nå större framgång i sitt uppsåt än på din blogg, så kan du givetvis hänvisa dit, men i annat fall är det hur som helst inte din uppgift att finna ett sådant forum. Som känd bloggare och riksdagskandidat har du redan en utsatt position, men det gör dig ingalunda till någon allmän upplysningscentral eller "jourhavande medmänniska".

För ett antal år sedan var jag själv djupt engagerad i att försöka stävja den lavin av skräppost som vällde in på de servrar jag skötte om, och då i första hand de brev som landade i min egen brevlåda. Jag var (och är fortfarande) av den principiella uppfattningen att varje brev jag erhåller är ett ärende som jag måste behandla på något sätt, om än valfritt hur. Antingen innehöll brevet information om ett specifikt problem som jag förväntades lösa, eller så utgjorde brevet i sig ett problem genom att alls nå mig, varvid jag ålade mig själv att lösa detsamma genom olika slags spärrar och filter. Till slut blockerade jag systematiskt hela kontinenter, men jag blev ändå inte kvitt breven. Då sköt jag problemet åt sidan genom att lämna över arbetsuppgiften åt någon annan. SEP, somebody else's problem.

Därför tycker jag att du gör rätt som helt sonika raderar irrelevanta kommentarer från din blogg, om det är en lösning du tycker fungerar. Jag kanske inte skulle göra likadant på min blogg om jag hade någon, men det är oväsentligt. Det enda jag då ber dig om är att du är någorlunda förutsägbar, så att jag kan undvika att skriva sådant som riskerar att raderas. Det är ett kriterium som jag tycker att du uppfyller mycket väl, så jag bryr mig inte om att ens spara en egen kopia av den här kommentaren innan jag skickar in den. Jag litar på dig!

Sisyfosarbetet med skräpposten ledde mig till följande tes: All kommunikation sker på mottagarens villkor. För att förtydliga, så är detta inte ett krav jag riktar mot någon, att kommunikation "skall ske" på något visst sätt, utan det är ett kallt konstaterande av faktum. Om något inte sker på mottagarens villkor, då är det per definition inte "kommunikation".

I din blogg är det du själv som är mottagare, och du bestämmer därmed villkoren. Det som inte uppfyller dina villkor är skräp, inte kommunikation.

Vid sidan om detta har vi alla, inte bara riksdagskandidater, en etisk plikt att bistå medmänniskor i svårigheter, men det innebär inte att vi blint skall följa deras givna instruktioner. Somliga kan rentav bli hjälpta genom att man hindrar dem från att göra sig hörda i vissa kanaler; då tvingar man dem att söka sig andra, och förhoppningsvis mer framgångsrika, vägar.

Farmorgun sa...

@Tor: Om vården fungerar bra när man är inskriven på en institution, men sedan fallerar, då visar väl det att något brister. Det är väl just detta med den individuella anpassningen som man inte har resurser till idag. Det måste väl kunna finnas något mellanting till de stora vårdinrättningarna förr och att bli lämnad åt sitt öde.

@Lars-Erik: Ja, som du vet använder jag ofta bloggen när jag själv behöver reflektera kring sådant som jag funderar över och som jag inte kan skaka av mig så lätt. Därför blev detta mitt sätt att hantera saken. Även om det känns som att jag sviker, måste jag inse att min krafter inte förslår om jag på nytt ska ta på mig olika plikter - jag har gjort min plikt för mina medmänniskor - och känner inte någon vidare lust att göra mer. Självklart hoppas jag att Sigtunastiftelsen och andra inom den "branschen" ska kunna göra mer än bara prata.

@Anders Andersson: "All kommunikation sker på mottagarens villkor", säger du och genast vill jag invända. En riksdagsledamot som inte svarar eller stänger av kommentarstråden, inger mig olust. En som kandiderar kan inte börja med en sådan hållning. Därför mitt dilemma, som jag till sist fann en lösning på - inte optimal, men dock... Det känns hur som helst bra att mötas av din och andras förståelse. Tar fasta på slutklämmen i din kommentar och hoppas att du har en poäng där:
"Somliga kan rentav bli hjälpta genom att man hindrar dem från att göra sig hörda i vissa kanaler; då tvingar man dem att söka sig andra, och förhoppningsvis mer framgångsrika, vägar."

Anders sa...

Jag har bara en generell kommentar att komma med - och den känns lite kall, trots att den på sitt sätt är glädjande.
De senaste decennierna, om jag förstår saken rätt, har man skurit drastiskt i psykvården.
I ungefär samma takt som mindre pengar styrts till psykvården har både kunskap om nya läkemedel, samt förskrivning av de samma skjutit i höjden.

Trots att vi som samhälle totalt lägger ned färre antal timmar på de psykiskt sjuka har sjävmordstalen sjunkit.

Jag har träffat en neurolog och utan att säga sig vara vetenskaplig säger han: "Det tycks som att den ökade förskrivningen av antidepressiv medicin trots allt tar ned självmordsstatistiken. Det är den enda förklaring jag kan ge."

På ett plan ser vi alltså här möjligen en väldigt glädjande trend. Att vi börjar få bättre mediciner som kan höja livskvaliteten för människor.
På det andra planet, som kanske då bli ännu mer sluttande, ger denna trend än mer bränsle åt att det går att spara ännu mer pengar - Ge den sjuke ett piller, det är billigare och har bättre effekt än att sitta och prata med honom/henne.

Svårigheten att leva helt utan socialt nätverk när man kommer ut efter en sjukdomsperiod och kanske rent medicinskt är helt frisk med hjälp av medicin kvarstår. Utan socialt sammanhang är människan ingenting.

Hur fan reparerar vi den grejen?
Vi behöver ju varandra...

Farmorgun sa...

@Anders: Problemet här är att mannen mår skitdåligt på den medicin som förskrivs och jag har tolkat det som att han mår bättre när han är under vård på en institution.

Anders sa...

Farmorgun: Tragiken i ett nötskal alltså.

Jag påminner om det nya mantrat bla Alliansen kan gömma sig bakom (Minns jag rätt skrev partiorganet DN om saken just så)

Statistiskt tar färre livet av sig nu när man demonterat de flesta av våra institutioner - och fått så fina nya mediciner...

Samtidigt börjar ny kunskap växa fram. Man börjar bli tämligen medveten om att felförskrivning av exv SSRI, Selektiva serotoninåterupptagshämmare, kan få ödesdigra konsekvenser vid allvarlig psykologisk sjukdom, om man vid förskrivningstillfället trodde att det endast rörde sig om en vanlig 'bonndepression'.

Nu är ovan exempel dåligt i fallet K. Jag råkar bara utan vidare efterforskning veta att SSRI kan vara direkt farlig fel förskrivet.

Hur vi tar hand om psykiskt sjuka efter den märkliga reform där man helt plötsligt bara lyfte bort de flesta institutionerna har blivit rena rouletten.

Vår vän K är en av dem som tydligen far illa av det.

Peter Warnström sa...

Ja, tyvärr är ju psykopati överrepresenterat ibland nyliberaler precis som paranoid personlighetsstörning är överrepresenterat ibland integritetsförkämpar. På samma sätt som nyliberaler i sin avsaknad av empati inte förstår konsekvenserna av sin politik så är ett överdrivet integritetsbehov ett symptom på bristande förtroende för sin omgivning och sin omvärld. Frågan är vad man kan göra för att hjälpa dessa människor eftersom båda typerna av personlighetsstörning tillhör de mest svårbehandlade samtidigt som de ofta inte själva förstår att de är sjuka!

Anders Andersson sa...

"All kommunikation sker på mottagarens villkor" skrev jag, och jag står fast vid det konstaterandet, din invändning till trots. Du är inte heller först med den invändningen, men jag menar att den är missriktad. Om någon tilltalar dig på ett språk som du inte förstår, eller är för lågmäld för att du skall uppfatta orden, då sker ingen kommunikation hur gärna du än vill ta del av det sagda. Det är du som lyssnare, och din uppfattningsförmåga, som avgör villkoren för kommunikationen.

Jag formulerade min tes i samband med hanteringen av skräppost, och det är i det sammanhanget man hittar de i min mening omöjliga alternativen: Att exempelvis avsändaren ensam kan bestämma att kommunikation skall äga rum bara genom att använda tillräckligt hög röst, många ord eller hänvisningar till gällande lag. Du kan möjligen åläggas att lyssna, men du kan inte tvingas att förstå innebörden i det som sägs ens med bruk av våld!

Som mottagare bestämmer du också vilken eller vilka kanaler som kan användas för kommunikationen. Blogg, e-post, papperspost, telefon, telegram, röksignaler, brevduva, flaskpost, telepati... När tittade du senast mot horisonten efter röksignaler med frågor till dig rörande din kandidatur? Har du inte dåligt samvete för att du kan ha missat någon kanal?

Sedan kan du förstås också sätta rent godtyckliga villkor för ditt lyssnande, såsom att du ignorerar frågor om astrologi eller geodesi, men det gör du enligt ditt eget fria val, precis som du har valt att kandidera till Piratpartiets valsedlar. Det är fortfarande dina villkor, och om de inte är uppfyllda sker ingen kommunikation. Rimligen låter du din kandidatur styra en del av villkoren, och därmed kan du vara precis så mottaglig och öppen som du anser att en riksdagskandidat skall vara. Min tes gäller ändå.

Den som sitter i ett elfenbenstorn på Gärdet och skickar ut TV-signaler över hela Sverige, utan att veta huruvida en enda TV-mottagare är påslagen, kommunicerar per definition inte.

Farmorgun sa...

@Anders: Att finna lämplig medicin och dosering bygger naturligtvis på kommunikation mellan patient och läkare, där läkarens närvaro och förmåga till inlevelse i situationen gör stor skillnad.

@Peter W: Blev faktiskt nyfiken på din utbildning och ditt yrke och inte så litet full i skratt, när jag läste din analys av nyliberalers och integritetsivrares psykiska status. Sättet att oskadliggöra meningsmotståndare är många och det du gör tillhör det vanligaste, även om orden kan falla annorlunda.

@Anders A: Jämförelsen med spam och utsändningen från Kaknästornet låter sig inte göras. I dessa fall gör avsändaren inte anspråk på att varje mottagare ska bry sig. Men, det är ett intressant resonemang du för och du har helt klart en poäng i att mottagaren har en möjlighet att välja vad som vederbörande vill ta till sig. Men ur ett allmänmänskligt perspektiv tycker jag att jag bör bry mig - i vart fall att avge ett svar.

Du och andra har hjälpt mig att komma fram till det.

Det är: - Jag är inte rätt person att vara till mannens hjälp, bland annat därför att jag just nu saknar lust att engagera mig i den problematiken. Detta efter ett långt liv, då jag ställt upp både nu och då mest av plikt att göra det goda. Idag förlitar jag mig till att det finns andra som kan inspirera honom att mobilisera den kraft han behöver för att få ordning på medicineringen.

@alla: Tack för hjälpen!