Den lååånga upphovsrättens anhängare utreder.

Nu har den låååånga upphovsrättens främste vapendragare Jan Rosén presenterat sitt förslag med anledning av tidigare av Justitiedepartementet givna direktiv. Förslaget följs av ett inlägg på DN Debatt. Delbetänkandet presenterades också på en webbsänd pressträff med utredaren på Justitiedepartementet. Författarförbundet uttalar sitt ogillande enligt SVT:s Kulturnyheterna. SvD skriver att utredningen vill öka tillgången till kultur på nätet samt att bibliotek och SVT är positiva till förslaget. Även journalister och fotografer, som arbetar inom mediaföretag får sitt, då man i en särskild paragraf tydliggör vad som gäller för verk skapade av en anställd i sin tjänst. Här skiljer man dock på den som skapar dataprogram i sin tjänst och andra. Journalistförbundets ordförande har uttalat sig i R&D.

Det som ska stärka avtalsslutande organisationers makt framgår av texten under punkt 4.2:

”Avtalslicenssystemets trovärdighet och legitimitet bygger på att organisationerna i fråga är stora och har hög representationsgrad. Jag anser sammantaget att dessa fördelar överväger de eventuella nackdelar som det skulle kunna innebära för användarna att endast en organisation per område är behörig att ingå avtal med avtalslicensverkan. På grund härav och då jag inte funnit att EU-rätten utgör några hinder mot en sådan ordning har jag stannat för att det endast bör vara en organisation per område eller delområde som har behörighet att ingå avtal med avtalslicensverkan”. Uppenbarligen har utredaren inspirerats av de kollektiva avtalslösningar, som finns i andra sammanhang. Men, nog finns det väl flera än jag som tänker Korporativism?

Emil Isberg redovisar på sin blogg hur insyltad Jan Rosén är i den industri, som livnär så många andra människor än den enskilde kreatören. Opassande har också läst och funderat över vilken chans informationssamhällets motbilder kan ha i en medievärld, där redaktionerna saknar resurser att se bortom industrins välbetalda lobby med fokus både på den enskilde kreatörens situation och allmänhetens behov. Den enskilde kreatören är idag mer eller mindre livegen i förhållande till de företag och organisationer, som fått makt på grund av hittills rådande förhållanden, samtidigt som den ersättning som kommer honom/henne till del, uppgår till en spottstyver i förhållande till alla andra som förser sig av kakan. Samtidigt utgör journalisterna själva part i målet, vilket naturligtvis påverkar deras attityder till den tekniska utvecklingen. Den som kan se spridningen av sitt verk till en bredare allmänhet, som PR för sig själv som person, har lättare att tackla att han/hon inte får betalt för varenda visning av sitt verk, än den som känner sig bestulen.

Syrrans granne var tidigt i farten för att ställa frågan till professorn om varför en förkortning av skyddstiden aldrig föresvävat honom. Techrisk bidrar med ett inlägg där han, efter ett rätt roligt inlägg om trätor mellan skapare av dräkter och kostymer, noterar att där finns en industri – modeindustrin – som klarat sig alldeles förträffligt utan upphovsrätt. Men då jag hört talas om mönsterskydd eller designskydd undrar jag om inte detta tillämpas i denna bransch? Zac gör en halsbrytande men nog så intressant jämförelse. Anna Troberg ser att utredaren fortfarande tänker i låsta banor, men lovar återkomma när hon läst in sig på hela materialet.

I England blev det igår tydligt hur inflytelserika fotografers och journalisters fackliga organisationer varit när det gäller Digital Economy Bill. Lär mer hos Monica Horten (2010) DE Bill rammed through UK Parliament in 2 hours. Det innebär att internets användare där borta inte ses som medborgare med demokratiska fri- och rättigheter, när de vistas på nätet, utan som kunder vilka får finna sig i tekniskt obevandrade makthavares påfund. Där som här är det olika företag och organisationer som har inflytande i frågan. Det är i och för sig ingen nyhet med tanke på vad vi hörde från det hållet när vi tampades om innebörden i uttrycket ”Bookshops”, vilket användes som sinnebild för användares tillgång till nätet när Telekompaketet diskuterades före EU-valet den 9 juni förra året. Nyligen var Michael Geist, Canada, inbjuden till en hearing i EU-parlamentet, vilket han berättar om på sin blogg. När jag häromdagen såg en videoinspelning, där EU:s förhandlare för ACTA-avtalet Luc Devigne var i aktion, fick jag intrycket att han har sin egen suveräna tolkning av det som läckt ut från de förhandlingar, vars nionde runda snart tar sin början på Nya Zealand. Lyckas en kritiker inte ställa frågan utifrån en exakt ordalydelse i det hemliga dokumentet, då kan detta förnekas. På PublicACTA kan intresserade sätta sig in i det spel som pågår samt följa det som man lokalt kan ta reda på. På Europaportalen.se finns mera att läsa om Michael Geists besök i Bryssel. Dessutom twittrade Michael Geist för en stund sedan om American Constitution Society Blog om The Trouble with ACTA sett ur deras synvinkel.

För att känna tillförsikt i detta samhällsklimat hjälper det att skratta – tack till Badlands Hyena, som kan konsten att visa hur fullkomligt absurd dagens verklighet är. Efter den karamellen kan det passa med Hartmans debattinlägg i Aftonbladet Vem vågar säga förlåt till Anna? Allt kommer till den som kan vänta, tänker jag. Sett i ljuset av allt ont som tillskrivs nätet av olika journalister, är Hartmans inlägg ett bra komplement till den senaste tidens mediala orerande om den mobb som sägs frodas i större utsträckning på nätet än någon annanstans. DN tar upp detta om ”nätmobben” och gör jämförelser mellan nätets skribenter och etablerade journalister. Men nog är det långt mellan den positiva självbild av etablerade mediers journalister, som Fredrik Svedjetun, chefredaktör och ansvarig utgivare på branschtidningen Dagens media gör sig till tolk för, och den bild som Hartman har av journalisternas beteende utifrån sina egna erfarenheter.

Intressant.