Är dataspelsvåld värre än statens våldsmonopol?

Så är vi där igen 30 år senare – hjärnforskare som påstår att våld i dataspel minskar barns förmåga till empati. Detta har legat latent under ytan under många år nu, även om den statliga instansen Medierådet pliktskyldigast försökt hålla balansen. På tröskeln till sin nya uppgift att fr o m 1 januari 2011 vara en statlig myndighet har man insett att internet är här för att stanna och därför inriktar man sig nu på innehållet och då är det intressant se hur de beskriver sin uppgift. När det gäller forskningsrön gör vi klokt i att fråga oss vem som är beställare. Om jag förstått saken rätt rör det sig här om en sammanställning av tidigare mer eller mindre seriösa rapporter, varför jag ser det som ett beställningsjobb, tänkt att ges legitimitet med hjälp av etablerade forskare. Sorry KI men så ser världen ut. Bra därför att forskarna omgående får mothugg av någon som kan säga att här som i allt annat gäller att simma lugnt. Saken berörs även på Newsmill.

Jag är verkligen ingen anhängare av våldet i filmer och spel, men inser att det inte skulle finnas där om det inte fyllde en funktion. Även den som påstår att det bara är för att tjäna pengar borde fundera på det kloka i att göra något som inte efterfrågas. Dessutom har jag rätt livliga samtal med mitt 10-åriga barnbarn, som känner till farmors känslighet och därför tagit som sin uppgift att visa och berätta hur dessa filmer görs och att det som händer inte är på riktigt. Det är sagor i samtiden helt enkelt. Min barndoms sagor kunde vara nog så otäcka och eftersom de användes för att avhålla oss barn från egna strövtåg i skogen eller att akta oss för djupa brunnar, var det ingen som sa att det bara var påhitt. Handgripligen visar barnbarnet hur han i datorn kan göra filmsekvenser som ser riktigt otäcka ut, men där han bara använder sig av olika förprogrammerade effekter. Vad jag ser är att han snabbt avdramatiserar det hela och därmed har blivit mer intresserad av att veta hur de som gör dessa filmer gör de olika sekvenserna än att förfäras över dess innehåll.

Det påminner mig om när hans pappa var i samma ålder och fick följa med mig på en veckas sommarkurs om att använda dia och film i arbete bland barn och ungdomar. Där fanns, förutom en rätt stor grupp vuxna med arbete som lärare, fritidsledare och instruktörer, kursledarens unga dotter och min son, som fick samma uppdrag, som vi vuxna, och tillsammans gjorde ifrån sig långt bättre än många av oss vuxna, eftersom de inte bar på en mängd om och men, som hindrade dem från att ta in kursledaren Ola Olssons goda råd och pröva sig fram. Sammanfattningsvis finner jag det rätt märkligt att vi drygt 35 år senare ser ut att stå och stampa på samma fläck – att rörliga bilder hjärntvättar oss. Marcus ombord på Livbåten är upprörd och gör sitt bästa att förklara hur den här typen av sanningar skapas. Tanken att de säger vad den som betalar vill ha, är inte främmande för honom heller.

Sedan måste jag dela med mig av julklappen från Copyswede som IDG.se skriver om. Det blir till att se om sitt hus. För övrigt är det rätt intressant att DN.se återger nyheter från US som visar att ett uppvaknande är på gång där borta. Guld värt att en tidigare FBI-polis idag jobbar hos medborgarrättsorganisationen ACLU. När får vi se något liknande här hemma? Måste också visa upp Nicklas Lundblads användning av Google Books Ngram Viewer för orden privacy, liberty, security under de senaste tvåhundra åren. Intressant.