Generera energi inför 2011.

När jag läste Emanuel Karlstens 10 svenska tweets som påverkade 2010 väcktes mitt intresse att kolla i vilken utsträckning jag noterat dessa som något av större betydelse för mig och mina vänner. Emanuel inleder med Morris Packers idé om VM för elmotorcyklar, som sedan utmynnar i en produktion av just elmotorcyklar, vilket berättar att Morris både är en idérik person och vet hur man testar ifall det går att skapa ett intresse för en miljövänlig motorcykel. Det vore något för vår kommun där Rospiggarnas speedwaylag och Twin Club behöver vinnas för miljövänligare drivmedel. VM för elmotorcyklar har gått mig helt förbi, men jag har lagt märke till att Morris är en socialt begåvad person med intresse för internets möjligheter.

Nästa tweet jag fastnar för handlar om de senaste veckornas #prataomdet, som jag har känt mig allt mer konfunderad inför. Jag har inget emot ifall människor emellanåt har behov av att öppet vädra ut sånt som har skapat olust. Men när en del berättelser tenderar att skambelägga en del beteenden, som i ett umgänge med en annan man eller kvinna skulle vara allt annat än otrivsamt, då känner jag att det skaver både mot känslan för rent spel och det egna ansvaret. Om man tanklöst försätter sig själv i taskiga lägen, undrar jag om det verkligen är OK skylla detta på den andra parten. Det är faktiskt sunt att man kan känna sig skamsen när man gjort något som man innerst inne känt att man borde ha låtit bli. Skamkänslor har en funktion. De hjälper oss att fatta klokare beslut när vi på nytt hamnar i liknande situationer. Under förutsättning förstås att vi vill ta ett eget ansvar för det som vi gör.

Hörde en kommentar i gårdagens P1 att man i Tyskland blivit förundrad och ser det som att Sverige nu genomgår sin andra sexrevolution. Jag var själv ung och minns den första under 1960-talet ;). Ser att Motviktigt också blivit konfunderad inför företeelsen, efter ett twittrande med Mymlan. Hoppas dock att han kommer fram till att sociala medier – i likhet med allt annat – behöver en balans. Just nu gäller det helt klart att ”uppkäftighet och provokationer ger fler läsare och större uppmärksamhet”, men kära nå´n så tröttsamt det måtte bli i längden. Opassande funderar också kring detta – att fånga andras intresse – och frågar sig om detta verkligen är det betydelsefulla. Rätt knepigt då det, som man vill få en bredare diskussion om, måste fånga andras intresse, men jag är så naiv att jag tror att det är ett utvecklingsstadium. Ett gammalt ordspråk gör sig påmint – tomma tunnor skramlar mest – varför jag tror att innehållet är viktigare än hur paketet ser ut. Även om vi ibland faller för det spektakulära.

Måste sedan erkänna att jag skrattade så tårarna rann när jag såg tweeten ”Piratpartiet verkar ha försvunnit helt efter att Starcraft 2 släpptes”. Den 19 september var det väl en förklaring så god som någon. Själv är jag mycket väl medveten om att kampen om väljarnas gunst kräver mer än närvaro på nätet, vilket är de allra flesta piraternas naturliga element. Men det fanns pirater, som både var på nätet och sprang runt i bostadsområden. Minns att jag avundades Calandrella, som orkade ligga i. Vet att jag gjorde vad jag förmådde genom att prata med människor jag mötte på gator och torg för att väcka dem till eftertanke kring den övervakning och kontroll som de etablerade politiska partierna länge varit anhängare av. Men, eftersom människorna inte kunde minnas att de läst om detta i tidningen eller hört om det på radion eller sett något i TV var det en rätt otacksam uppgift. Varför allt som regeringens inre kabinett drivit igenom och varför allt som låg i pipen och väntade på att genomföras, inte hade lett till en mera djuplodande och kritisk granskning i de etablerade medierna, det är fortfarande frågor som jag söker svar på.

Rätt mycket fick dock sin förklaring, tyckte jag, när jag lyssnade på ett symposium i New York ”Wikileaks och Internet Freedom”, vilket jag hade med en länk till i min bloggpost den 12 december. I USA var pressfolket självkritiska och såg hur de allt sedan attentatet mot World Trade Center hade hukat under Homeland Security och underlåtit att kritiskt granska den politiska och militära makten, vilket Wikileaks läckor gjort dem medvetna om. Därför är det fullt tänkbart att något liknande kan ha hänt här. När detta gick upp för mig blev jag mycket upprymd mitt i min obeskrivliga ilska, som naturligtvis kunde förklaras med att tilliten till regeringen totalt hade rasat i botten. Förtroende och tillit är guld värt i politiken. Rasar det i botten, blir det svårt för medborgare att fortsätta tro på att vi lever i en demokrati. Vitala delar i dess grund visar sig vara rätt ruttna.

Bara för att ta ett exempel. Polisen har t ex sedan flera år tillbaka tagit sig friheter som nu gör att det som de i sin egenskap av rättssystemets frontsoldater sysslat med i lagens utmarker, måste lagregleras. Det skriver bl a Ny Teknik om idag. Vi behöver bara tänka på det som hände vid tunnelbanestationen i Hornstull för att inse att polisen inte drar sig för att uppträda ojuste sedan de blivit vana vid att de kan komma undan med det mesta. Och istället för att ta itu med deras låga effektivitet, skriver regeringen nya lagar och gör deras olagliga beteende lagligt. Märkligt! OlofB har på ett överskådligt sätt visat att regeringen verkligen är inne på en mycket destruktiv väg. Media, som borde gå till botten med det som sker, sitter fast i en nyhetskarusell, som gör att det ena efter det andra bara virvlar förbi, utan att det ges ett fäste i ett samhällsmönster.

Men, för att undvika att sjunka ner i dysterhet, har jag bestämt mig för att sätta fokus på något som trots allt kan ge energi inför nästa år. Av allt som hänt under 2010 har jag valt projektet Journalistik 3.0 – Medieormen ömsar skinn av Mats Svegfors och Cilla Benkö, som har lagts ut på Sveriges Radios webb. Den utveckling som nu pågår i medievärlden har här fått en plattform varifrån alla såväl intresserade proffs som glada amatörer kan engagera sig. De båda har tagit ett viktigt initiativ till en angelägen dialog om medias roll, hot och möjligheter i den förändring som pågår. Här kan vi verkligen tala om virtualitet och om krafters spel när balans skapas i ett system. Då är det rätt intressant att se hur en del journalister i tidningar, radio och TV fokuserar på att jämmer och elände följer i teknikens spår, medan andra fokuserar på teknikens möjligheter. Precis som så många andra gjort vid olika skiften före oss.

Intressant.