Om konsten att hantera människor, som har åsikter.

Anders Mildner tar hos SVT Debatt på nytt upp diskussionen om attityder och förhållningssätt hos en del journalister, som älskar att blåsa under sina aversioner mot människor med åsikter, som inte alltid uttrycker sig särskilt välpolerat när de kommenterar artiklar på nätet. Näthatet har i dessa kretsar blivit ett etablerat begrepp, utan att man för den sakens skull ägnar en tanke åt varför det blivit så. Och att man själv är en del i detta förhållande. Det minsta man kan begära är att den som gör sig besvär med att kommentera borde mötas med en gnutta människokärlek. Är tonen rå kan man alltid ställa frågan om inte alla tjänar på att resonera som civiliserade människor.

Problemet är att en del artikelförfattare anser sig inte ha tid med sådant trams, trots att vi alla i stort och smått har ett ansvar för hur samhällsklimatet ser ut. En del koncerner har löst det med att de leasat ut hanteringen av kommentarerna till ett utomstående företag, utan tanke på att det egentligen är företagets Kundtjänst, som vi talar om. Det var när jag lyssnade på Operans Martin Bondeman, som det slog mig hur olika han, som utvecklare av Operans tjänster till sina kunder och besökare, ser på mötet med en missnöjd och grinig operaälskare och hur chefredaktörer med sina medarbetare ser på interaktionen med läsarna. Operan skulle inte drömma om att leasa ut denna viktiga informationskälla till utomstående.

Anders Mildner skriver bl a

”Det finns i dag nästan inga svenska tidningar som har som mål att deras journalister ska delta i en dialog kring den journalistik de producerar. Kommentarsfälten har haft som främsta syfte att dra trafik till sajterna och betraktats som läsarnas reservat. På flera håll har reportrarna dessutom fått uttryckliga order om att hålla sig borta från kommentarerna.

För att göra situationen ännu värre, har sedan modereringen lejts ut till anonyma bolag utanför det egna mediehuset. Alltså: man har skapat rum som man sedan inte tar något som helst ansvar för. Ingen från redaktionen finns på plats och sätter tonen, ingen förklarar varför vissa saker är okej och andra inte – och värst av allt – ingen ansvarig finns närvarande för att föra en dialog.”

Han ser det jag och andra ser – att vi läsare känner oss provocerade och att en del inte kan hålla tillbaka sin lust att spy galla över journalister som så tydligt visar sitt förakt för läsaren som en viktig faktor i artikllarnas produktionsprocess. Om jag inte visste att journalister i allmänhet är rätt klipska, skulle jag ge upp och börja odla föreställningen att en del av dem är av det odrägligt högfärdiga slaget, som vi helst inte bör offra en enda minut av vår dyrbara tid på. Vill man vara insnöade, så väl bekomme! Stina Oscarson skriver ”Att skapa innebär att göra motstånd”. Själv vrider och vänder jag på Rollo May´s ord att det krävs mod för att skapa. En annan som uppmärksammat Anders´ inlägg är Anders S Lindbäck. Anna Troberg blåser till strid – en femtonårig elev vid en skola i Göteborg behöver en kraftig uppslutning från alla med egna erfarenheter av kopieringens betydelse för vår tillblivelse som mänskliga varelser.

Tack Anders! Du inspirerade mig till ett nytt blogginlägg, som visar att sjukhusvistelsen inte lyckats ta kål på debattlusten, även om orken inte är vad den varit. Men vänta bara ...

Intressant.