torsdag 22 juli 2010

Låt oss skapa en informationspolitik.

Vad kan vara bättre att ha som utgångspunkt för ett inlägg om informationspolitik om inte några artiklar av Aron Lund, Expressen, och Pelle Snickars, Kgl Biblioteket, där de ser faror för vårt intellekt under vår vistelse på nätet. Den senare med en referens till boken ”The Shallows. What the Internet Is Doing to Our Brains” av Nicholas Carr. Båda uttalar oro för att folket riskerar att bli insnöade, eftersom det filter, som ansvariga utgivare och förläggare tidigare utgjort, idag kringgås när många glada amatörer gjort entré på den skrivande elitens parnass. Mot denna dystra bild av utvecklingen ställer jag Isak Gersons kärleksförklaring till kunskap, där internet innebär en frihet till egen förkovran på ett sätt som tidigare inte varit möjligt.


Isaks förhållningssätt bygger på en tillitsfull syn på människan, medan Aron och Pelle känner oro för att tomtar och troll ska invadera våra huvuden om vi tillåts fortsätta använda internet som hittills. Aron skriver bland annat ”I nätsamhällets fritt valda gemenskaper frodas sekterismen. Det är så lätt att driva djupare in i den egna världsbilden, nu när vi har blivit våra egna redaktörer, våra egna censorer. Ibland alldeles för djupt. Se bara på myllret av 9/11-konspirationsteorier, eller på hur klimatförnekelsens privatspanare de senaste åren kunnat snudda vid den borgerliga mittfåran. Samtalet har frisläppts, alla murar rivits runt oss, och ändå sluter vi oss samman i ständigt snävare intellektuella cirklar.”


Vi inom eliten är kloka, medan det finns risk för en förfärande dumhet, om informationen fortsätter att vara fri – det blir en slutsats som man kan dra av kulturelitens förhållningssätt. Allt medan de unga nätaktivisterna fokuserar på nätets möjligheter. Den förmåga de unga själva besitter att välja bort det brus, som inte är relevant för deras egen utveckling, tror de att även andra människor är kapabla att utveckla. Detta utan att vara blinda för att nätet även möjliggör ”tomtarnas och trollens sammansvärjning”. Men, om dessa maniskt fixerade människors antal blir ställt i relation till befolkningen i sin helhet, inser man att det handlar om ett litet fåtal, varför pirater är mer optimistiska än etablerade journalister och kulturarbetare. Tydligt kan man se att de, som borde begripa bättre, betvivlar att folk i allmänhet har kapacitet att skaffa sig kunskap med hjälp av nätet och i dialog med andra bearbeta sin rön.


För min egen del har jag i mitt sökande efter dialoger med en intellektuell spänst om internets roll i människans utveckling, funnit webbplatsen The Knight Commission där en kvalificerad grupp människor på uppdrag av The Aspen Institut tagit sig an uppgiften att med utgångspunkt från uppfattningen att informationen i en demokrati måste vara fri ”att hjälpa Amerika upprätthålla sitt engagemang för bestående informationsideal, liksom för individer och samhällen skapa informationsekologier för delaktighet mer relevanta och inkluderande än någonsin.” Kan man i denna stora federation av stater, då borde vi också kunna skapa en vision för en informationspolitik, där kultureliten kunde slappna av och inse att alla ansträngningar att styra internet med hjälp av övervakning och censur är dömda att misslyckas.


I USA har Washington Post tagit sin uppgift på allvar och visat vart rädslan för civilisationens undergång på grund av internet kan leda de som anser sig ha hand om förståndet. När får vi se media av samma kaliber ta sig an en granskning av övervaknings- och säkerhetshysterin här hemma? Skulle IPRED 2 och ACTA-avtalet drivas igenom i EU kommer internet inte längre vara det världsomspännande nät som Informationspolitiken i Kunskapssamhället förutsätter. Som pirat anser jag att vi inte behöver uppfinna hjulen flera gånger om, mera se vad i The Knight Commissions rapport, som kan remixas och användas av oss. Till att börja med vore det bra med en översättning. Jag har hjälpligt tagit mig igenom med hjälp av Google Översätt, men känner viss osäkerhet då jag kan ha missat något väsentligt. Men tillsammans med andra kan vi nog finna något av värde för vårt land och våra lokala samhällen.


När Aron Lund skriver om nätets sekterister hoppas jag att han inte räknar in Intensifier och aktivisterna i Telecomix, La Quadratur du Net eller forskaren Monica Horten i England och juridikprofessor Michael Geist i Kanada eller Christian Engström och hans medarbetare Henrik Alexandersson i den skaran. I så fall är det hög tid att vi börjar tala om sekterister i medievärlden. Anders Mildners Kulturisolationism har fått genomslag och Fyra spådomar från Kivik ser jag som vittnesmål från insidan av tidningsvärlden och det är med förlov sagt ingen läsning som får mig att vara särskilt hoppfull när det gäller journalisters intresse av att förkovra sig.


Men jag hyser fortfarande ett hopp att allt fler journalister ska inse behovet av visioner om en infomationspolitik, där internet ses som en självklarhet om vi ska kunna bygga det kunskapssamhälle, som det talas om och som vi i Piratpartiet aktivt arbetar för. Under tiden twittras det i journalistkretsar med hjälp av hashtaggen #jourtips. Andra journalister måste se upp med risken att fastna i sina egna förutfattade meningar, något som Emil Isberg gjorde oss medvetna om igår. Techrisk bjuder oss på en ganska rolig lektion i upphovsrättsintrång, vilken kan vara något att tänka på när kraven på övervakning och kontroll på nytt gör sig påminda.

Intressant.

2 kommentarer:

Mattias Bjärnemalm sa...

Jag tror du tolkar Pelle Snickars text annorlunda än jag gör. Jag läser Snickars text som en kritik av de tankar som Carr för fram i "The shallows". Det kanske framgår bäst i hans slutkläm där han ju skriver:

"Dessutom kan man fråga sig om det ”djupa” och ”litterära” läsandet, som Carr hävdar, alltid är synonymt med det allra mest sofistikerade tänkandet. För somliga är det kanske fallet, men präglas inte mycket av de spänstigaste tankarna av ett slags heuristisk association och flykt? Och det är förstås kvaliteter (eller laster) som webben excellerar i."

Farmorgun sa...

@Mattias Bjärnemalm: Det är möjligt att jag dragit felaktiga slutsatser av att Pelle Snickars lät Carr ta så stor plats i sin text. I vart fall ledde läsningen till tankar att även Pelle Snickars var anhängare av uppfattningen att nätet bör fyllas av godkänt material. Även om han i slutklämmen garderade sig.