Alla viktiga för kulturell utveckling.

Curation är bullshit, skriver Andreas Ekström, kulturjournalist i Sydsvenskan, i en krönika i fackförbundstidningen Journalisten. Det är en rejäl holmgång med Steve Rosenbaum, som i boken Curation Nation beskriver ett sätt att öppet visa hur man låter sig influeras av andras material och därför kan berätta om det som pågår i en del av världen ur en alldeles egen synvinkel, vilket är möjligt i dagens nätbaserade medier. Rosenbaum gör genom att använda begreppet Curator jämförelsen med en person som producerar en utställning. Ett besök på Steve Rosenbaums blogg visar att Andreas Ekström och han spelar i helt olika divisioner, när det gäller medieinnehåll, vilket vållar mig en hel del huvudbry. - Hur kommer det sig att Andreas Ekström tar till storsläggan mot den här verksamheten, när han borde inse dess möjligheter för alla, som skapar något och har publicerat detta på webben. Precis som alla andra kreatörer kan dra fördel av att en kurator uppmärksammar ens verk inom ramen för en utställning, kan journalister öka sitt "marknadsvärde" genom att väcka intresse bland människor som deltar i meningsutbyten med hjälp av sociala medier. Det handlar inte om att bli populär genom anpassning, utan att vara påläst och kunnig, vilket tekniken möjliggör i högre utsträckning än tidigare.

Hur kommer det sig att Farmor, 73 år och bloggare, kan se det som Andreas Ekström är oförmögen att se på grund av sin blockering att länkande till andras verk är stöld? Mest väcker det min häpnad att Andreas Ekström tycks leva i den tron att allt, som han bär inom sig av tankar och känslor, uppstått ur tomma intet, utan influenser av annat än det som kommit till honom när han betalat för det. En rätt märklig inställning av en kulturjournalist. Med hans sätt att se gör jag mig skyldig till stöld varje gång jag länkar till något med relevans för det som jag gärna vill föra till torgs. I själva verket gör jag inget annat än vad jag tidigare gjort med den enda skillnaden att det före bloggandet tog längre tid att skriva insändare, sprida urklipp och kasettband för ett utbyte av tankar och åsikter med vänner och bekanta. För att inte tala om svårigheten att nå människor med liknande intresse på andra håll i Sverige och världen. Däremellan läste och hörde jag sådant som jag tog in, processade eller (med dagens språkbruk) remixade och gjorde till mitt utan att i varje läge tala om varifrån jag fått det, så som människor i alla tider har gjort. Nätet har möjliggjort både ett vidgat synfält och en djupare kunskapsprocess.

Lyckligtvis har alla duktiga journalister inte fastnat i sitt tänk lika olyckligt som Andreas Ekström. Till min stora glädje fick jag leva tillräckligt länge för att uppleva att Sveriges Radios Mats Svegfors och Cilla Benkö tillåtit sig själva att utforska Journalistik 3.0 och därmed bidragit till att journalistrollen satts under lupp. Och som i alla andra tider av förändring, kan en förändring av denna roll inte ske utan konvulsioner. Minns reaktionen vid lanseringen av detta projekt, när en åhörare uttryckte sin förvåning över Mats Svegfors´ förändrade attityd på bara ett år! Och hans svar: - Jag har lärt mig mer än vad jag visste då. Så visar man sin storhet som vägröjare. Andra som bidrar är Anders Mildner och Jocke Jardenberg, här i ett samarbete. Bara för att nämna några. Just nu fasar jag för att det är journalister av Ekströms kaliber som kommer att få ett orättmätigt stort inflytande när det gäller Yttrandefrihetskommitténs fortsatta arbete, eftersom attityden bland våra lagstiftare lämnar en hel del att önska när det gäller synen på internet och sociala medier. Även om sekreteraren är en journalist med hög personlig integritet och en juste syn på allas vår rätt att få uttrycka oss, har det hänt förr att tjänsteandar fått finna sig vad de, som besitter makten bestämmer.

Till detta kommer att politiska makthavare förstått att ta tillvara möjligheten att komma med motbilder när medias granskning blivit alltför närgången och vinklad utifrån en förutfattad mening eller en alltför slarvig research. Sedan en kort runda bland mina bloggvänner där jag gillar Lakes länkar om datalagringen, som kan vara bra att använda sig av om betänketiden ska kunna leda till en återremiss, vilket vad jag kan se är enda möjligheten för riksdagen att hantera saken på ett annorlunda sätt. En bordläggning innebär att inget får tillföras i saken under tiden. Och då detta blogginlägg redan är mastigt nog väljer jag att avsluta med Lars-Erick, som tagit sig tid att försöka bena ut skillnader och likheter mellan olika partipolitiska ismer. Intressant.