Svenska eliten vaskar guld i USA, men hugger i sten i Bryssel.

Häromdagen poppade en tanke upp inför all exponering i våra media av valet av elektorer, vilka sedan i sin tur ska välja USA:s nästa president – håller vi på att bli en delstat?! Idag hörde jag i P1 om en norrlänning, som hört av sig och ställt frågan om redaktionen visste varför vi ännu inte fått några röstkort ;-). Sådan humor gillar jag. Public Service i Gomorron Världen går inte heller av för hackor. Inslaget om Sveriges Televisions satsning på USA-valet med intervjuer av KG Bergström och Eva Hamilton var grymt roliga. Läser också med god behållning Göran Erikssons söndagsanalys USA-medicin mot svensk kris i SvD. Av den kan man dra slutsatsen att hela den politiska eliten utvandrat i hopp om att kunna vaska fram guldkornen ur kandidaternas kampanjteknik inför valet 2010.

Det är dock frestande att tro att Göran Erikssons något skeptiska inställning till internet, som framgångsfaktor, är mera verklighetsnära: ”Så om internetanalfabeten John McCain blir USA:s näste amerikanske president? Då får de svenska politikerna och pr-strategerna åka hem och börja om”. Dessförinnan har han skrivit om USA, som de negativa kampanjernas förlovade land och att ingen av de svenska politikerna och företrädare för deras kampanjstaber, vilka följer valet på plats, offentligt vill erkänna att de intresserar sig för detta sätt att bedriva en valrörelse. Men Karl Roves besök i Sverige under Almedalsveckan vore väl helt bortkastade pengar i så fall. I den meningen tycker jag nog att bevakningen och diskussionerna om kampanjmetoder har ett värde. Vilken metod man väljer säger också något om kandidaters syn på väljarnas förmåga att genomskåda vad smutskastningen bär med sig i sin förlängning – inte bara för den som blir utsatt för den, utan också för samhällsklimatet i stort.

Nåväl, på onsdag morgon går startskottet för den analysen alldeles oavsett vilken kandidats elektorer, som avgått med segern i de olika delstaterna. Det enda vi kan vara säkra på är att svenska folket lär få genomlida en amerikaniserad valrörelse inför valet 2010, då bland annat grundlagsändringar kommer att vara aktuella. Men, dessförinnan får vi en första test inför EU-valet i juni nästa år. Ju mera jag lär mig om beslutsprocessen i EU, desto tydligare blir det att vi har långt kvar innan vi kan tala om en reell demokrati i den församlingen. De verkliga makthavarna är de av politikerna anställda tjänstemännen, vilka ingår i olika arbetsgrupper och där är landet Sverige en lilleputt i sammanhanget. Det visar hanteringen av tillägget Article 32a i Telekompaketet. Den minister och till denne hörande stab, som vill stärka sin position, kan inte vara alltför påstridig inför makthavarna från Frankrike och Tyskland.

Där gäller regeln att den, som har mest pengar att bedriva en lobbyverksamhet, där aktörerna inte drar sig för att utnyttja politikernas okunnighet om informations- och kommunikationstekniken, den vinner. Därför har lobbyisterna tillåtits att dra in frågor om informationens och kommunikationens innehåll i frågor om dess infrastuktur. Således pågår det en strid i Bryssel, där det är Åsa Torstensson och hennes stab, som ska hantera musik- och filmindustrins anspråk på inflytande över användarnas rätt till en rättssäker behandling i händelse av misstänkt fildelning. Hos Opassande fann jag en länk till BBC News, som visar hur oskyldiga drabbas – i detta fall av spelbolaget Atari. Skrämd av utpressningsbrev, har många i Danmark valt att betala istället för att våga stå upp för sin rätt. Den andra striden pågår i Sveriges riksdag om IPRED1, där Johan Pehrson (fp) är ordningsman i klassen. Hans avsikt är att vi ska få det lika osäkert ur rättslig synpunkt som alla andra inom EU, trots att EU-domstolen sagt att varje lands parlament inte behöver gå så långt som det föreslås här. Ur led är tiden, men vem är född att vrida den rätt igen!?

Andra som skriver om IPRED1 och fildelning är bl a Politruck, MinaModerataKarameller, Olofs blogg, Arvid Falk , ProjektPåRiktigt och Opassande, som också reagerat över att våra kulturskapare inte inser vartåt ”privatpolislagen”IPRED1 leder. Läs även Oscar Swartz:s brev till Åsa Torstensson om de förväntningar, som finns när det gäller Telekompaketet. Det ska bli intressant att se vilket svar han får. Jag är naturligtvis också spänd på vad hon ger mig för svar. Men han postning innehåller också en fundering om varför tidningarna inte är intresserad av det som pågår.

Ja, nog är det väl signifikant att så många, bl a DN skriver spaltkilometer om USA-valet, men att IPRED1 och spelet kring Telekompaketet i EU inte verkar intressera dem i någon högre grad. Kan det bero på att industrin, som lobbat fram lagen och som gjort sig råd med bl a en helsidesannons i DN idag, är den hand som föder dem på olika sätt?! Eller att många journalister även i andra tidningar – utan reflektion kring konsekvenserna – sympatiserar med andra innehavare av upphovsrätt, när de ser att deras egna alster – deras "tankemöda" – sprids av oss bloggare, utan att de får betalt för det. I likhet med industrin inser de inte att en länk i en blogg står för ett värde för dem – jag refererar till en tidning och en journalist, som jag tycker belyser en för mig viktig fråga. Jag ger dem PR. Har tidningen en funktion för att visa dessa länkar ges en möjlighet till tvåvägskommunikation, som jag föreställer mig kan ha ett värde både för journalisten och tidningen. En stillsam undran infinner sig: - Är det bara de, som funnit ett sätt att ta betalt sitt "tankearbete", som är värdefulla?