Inleder med det som ligger närmast i tid – händelsen i tunnelbanan, som vi kunnat läsa om hos Tuggarna. Oscar Swartz kommenterar och pekar på att detta är en följd av att polisen fått en makt, som en del av dom uppenbarligen inte drar sig för att missbruka. Vi befinner oss dock redan på ett sluttande plan, där rätt många medborgare tycker att det är OK ifall polisen klämmer till buset. Att det här är fråga om ett åsyna vittne, som med hjälp av sin mobil dokumenterar polisernas beteende gentemot några ungdomar och sedan utsätts för hot om inte mobilens bilder raderas, borde verkligen uppröra vän av ordning. Men jag undrar om det kommer att ske. Vittnet ”störde” poliserna i deras arbete, gissar jag att politikernas rättstalespersoner kommer att försvara det inträffade med, i tro att det ger dem ett antal röster på marginalen, som annars skulle tillfalla andra partier, vilka skär pipor i den vass där besvikna och frustrerade människor finner sin näring. Erkänner att jag har en sådan dag idag, då jag ser rätt dystert på politiska ledares etiska resning.
Det kan bero på att jag, innan jag somnade igår kväll, fördjupade mig i SvD:s kulturbilaga och läste om Jonas Odells animationsfilm Tussilago, som får sin världspremiär i morgon på Berlinale, Berlins internationella filmfestival. ”Tussilago handlar om när en terroristgrupp 1977 skulle kidnappa statsrådet Anna-Greta Leijon. Eller kanske inte, egentligen”, skriver Jan Lumholdt, och beskriver hur Jonas Odell genom att i sin film utgå från berättelser, som Norbert Kröschers flickvän, i filmen kallad ”A”, bidragit med genom åren, lyckas ta ner dramatiken kring den händelsen på en mera rimlig nivå. Med mina egna rätt skrämmande minnesbilder av den hysteri detta orsakade i media, men framförallt bland ledande socialdemokrater, fäster jag mig speciellt vid följande textstycke:
”I den egna arbetsprocessen har Odell undvikit att ta del av vad han kallar för den larger than life-aspekt på 70-talets aktivist-era som förekommer i dokumentärer eller dramatiseringar om Baader Meinhof & Co. Vad vi heller inte får höra om i Tussilago är lådan som det var tänkt att Leijon skulle föras bort i…
–Något som fick helt orimliga proportioner i medier, konstaterar Odell.”
Inte enbart i medierna, kan jag berätta. Under 1970-talet var jag mycket aktiv inom det socialdemokratiska partiet på kommunnivå. Våren 1977 var jag ett av flera ombud, som blivit vald att delta i distriktskongressen, som under de här åren hölls i Folkets Hus i Södertälje. Någon eller några veckor innan hade Säpo avslöjat Norbert Kröcher och hans Operation Leo.
Vid ankomsten till Södertälje möttes vi av ett säkerhetspådrag av aldrig tidigare skådat slag. Förutom passersedlar in och ut ur Folkets Hus och hotell där vi inkvarterats, fanns Säpos män (en del med hundar) i lokalerna och i olika skåpbilar med hantverkarskyltning runtom i angränsande kvarter. Bland oss ombud spred sig en stor olust och sedan ett par ombud haft svårt med nattsömnen, pratades vi vid om det rimliga i att vi alla skulle behöva utsättas för detta. Frukostsamtalet utmynnade i ett senare samtal med partikamraten Hans Göran Franck, som föreslog att vi skulle vända oss till kongressens Redaktionsutskott med en begäran om ett uttalande. Det föll på min lott att lämna in en skriftlig begäran om saken.
Senare blev jag uppsökt av en ombudsman, som tog mig med ner i ett litet rum bakom den estrad, där kongressens presidium tronade. Jag upplystes om att distriktsordförande Thage G. Peterson, ville tala med mig. Det som väntade var dock inte ett samtal utan en utskällning efter noter. Han var fullkomligt furiös och gjorde gällande att jag ville Anna-Greta Leijon illa. Jag försökte freda mig så gott jag kunde och ställde frågor om det rimliga i att alla vi andra skulle utsättas för denna massiva övervakning, eftersom komplotten mot henne de facto var avslöjad. Detta s k samtal glömmer jag nog inte så länge jag lever. Behöver jag säga att förslaget till Redaktionsutskottet aldrig behandlades?
Idag inser jag att vi människor är olika funtade och att den dåvarande distriktsordföranden var mer benägen att släppa fantasin loss och därmed befara det allra värsta. Den ilska han visade kan bara födas ur en svårartad rädsla. Hur vi andra kunde uppfatta saken var för honom totalt ointressant. Idag har jag förstått att foliehattar finns litet varstans. Det har inte minst alla turer kring FRA:s verksamhet gjort mig medveten om. Därför var det en lisa för min själ att läsa att Odell synliggör detta och ger dessa händelser rimliga proportioner. Önskar dig all lycka i morgon, Jonas Odell!
Avslutar med en fredagsrunda: Opassande, som skriver om datalagringsdirektivet, SWIFT och Ipred; Johan Westerholm – om ett samhälle som sorterar ut; Anders Widén som läst det blogginlägg, som jag inledde med; Jurikdikbloggen, som frågar Vem vaktar väktarna?; Lars-Erick, har också synpunkter Apropå polisverksamhet ...; Hax om datalagringen; samt sist men inte minst Badlands Hyena. Trevlig helg!
2 kommentarer:
Om våra poliser fokuserar på rätt saker blir dom inte störda av att några av oss går omkring med kamera. Enkelt att räkna upp hundra saker som de bör ägna sig åt istället för att kasta sig över oskyldiga. Fånigt, puerilt, trams!
@tibergsblogg: Instämmer. Verkligen trist, men samtidigt säger det något om den ton som anslagits inom deras arbetsplats. Har tagit nya tag idag, då detta måste påtalas. Det gagnar inte förtroendet mellan allmänheten och polisen i sin helhet och därmed äventyras rättssäkerheten.
Skicka en kommentar