Ska etablerade media ha tolkningsföreträde?

Leo Erlandsson gör mig uppmärksam på att Aron Lund i Expressen förutspår att läckorna kommer att resultera i en ny integritetskränkande lagstiftning i EU. Medierna i P1 berättade igår om förspelet till Wikileaks senaste läcka, där The Guardians reporter Nick Davies kom att spela en betydande roll för publiceringen i de tre tidningarna The Guardian, New York Times och Der Spiegel. Det som hänt har lett till en debatt om de traditionella mediernas sätt att arbeta och en del journalisters intresse av att arbeta på ett nytt sätt med hjälp av den digitala tekniken. Något som ställer nya krav på medierna, men också väcker frågor om hur öppenheten hotar enskilda individers integritet. I programmet intervjuas Niclas Strandh, som på sin blogg kompletterar det som klippts in i programmet. Joakim Jardenberg får vara den som företräder öppenhetsförespråkarna. De konflikter som synliggörs rör sig på olika plan. Det gäller både ett nytt sätt att arbeta, som professor Greenslade, intervjuad i programmet, berättar om och vill jag tillägga en tendens i de etablerade medierna att vilja krypa för makten av rädsla för att bli utestängda från den insyn, som man tycker sig ha uppnått. Samtidigt kan vi inte blunda för det som Niclas tar upp – att öppenhetsförespråkarna ofta tycker sig ha rätt att göra medvetna offer av enskilda människors integritet för ett högre syfte. Är det inte just det senare som regeringen och riksdagen gjort sig skyldig till när de godkänt lagklustret kring FRA:s verksamhet?

SvD hade igår en understreckare av Michael Krona, fil dr i Medie- och kommunikations-vetenskap vid Malmö högskola, där just Wikileaks roll sätts under lupp. Han skriver bland annat ”med Wikileaks väcks ett antal synnerligen adekvata frågor som rör makten över agendan, den dagordning som länge styrt mediernas nyhetsjournalistiska intentioner och innehåll. För en utgivare kanske detta inte är det mest intressanta, snarare huruvida de uppgifter som kommer ut är sanna eller inte. Men för ett demokratiskt samhälles medborgare och för upprätthållandet av en stark rättsstat, är det definitivt av intresse att diskutera frågor som till exempel: vilka syften ligger bakom publiceringarna? Varför kommer de just nu?”

För oss, som börjat undra över om inte de etablerade medierna i alltför hög grad gått och går maktens ärenden (man biter inte den hand som föder en), är just dessa två frågor några som vi ställer oss: - Vilka syften ligger bakom publiceringarna? Varför kommer de just nu? I det ljuset blir alla nyheter om internets förfärande påverkan av de unga och alla artiklar om ökande brottslighet på grund av internet begripliga.

Vad jag kan förstå sticker inte Wikileaks Julian Assange under stolen med att han har ambitionen att syna hur kriget i Mellanöstern går. Det måste väl ses mot bakgrund av att militären idag arbetar tillsammans med inbäddade reportrar. Greenslade talar också om att den nya öppenheten sätter press på journalisterna. Läsarna har en möjlighet att även granska mediernas nyhetsförmedling. Fritänk menar att Medborgarjournalistik är här för att stanna. Andreas Aspegren på Aftonbladet talar om faran med förfalskat material. Något som Adam Svanell fick ta tre sidor i anspråk i gårdagens SvD kultur för att visa, då med fokus på den bristande faktakollen på Wikipedia som huvudtema. Något Lennart Guldbrandsson läst och bloggat om. Techrisk har också läst och undrar om detta är nyhetstorkans höjdpunkt.

Själv ställer jag frågorna: - Vilka syften ligger bakom den publiceringen? Varför kommer den just nu? Jag kan bara spekulera, men jag torde inte ha helt fel när jag tror att den speglar den diskussion som pågår bland medarbetarna på olika redaktioner om det nya medieklimatet. Därför noterar jag att redaktionschef Martin Jönsson i dagens SvD tycker att det material som kommit fram är höggradigt intressant även om Carl Bildt tycker att det är ”påfallande ointressant”. Det senare tycker man uppenbarligen inte i USA, där jakten på källan pågår för fullt, här speglad i The New York Times. Här återges ett samtal med Daniel Ellsberg, som 1970 läckte the Pentagon papers vilka senare blev underlag för filmen "The Most Dangerous Man in America". Hax ställer frågor om saken till ledande politiker i Sverige.

Ofta handlar detta – att skaffa sig tolkningsföreträde, när det gäller att beskriva det som sker – om förtroende. Något som det tar tid att vinna men kan försvinna i samma stund, som man kan beslås med att fara med osanning eller bara berätta valda delar av det hela. Ändå är just detta – att fånga sanningen om det som politikerna gör – något som många människor lägger i händerna på andra, vilket kan förklara att redan etablerade medier månar om det egna huset och ogärna släpper in främmande element. Det blir stökigt då. Och för folket är det rätt bekvämt att luta sig tillbaka i tron att medierna sköter värnet av demokratin. Men, med den bekvämligheten följer en del effekter, som vi inte kan lasta medierna för, utan mera står att finna hos den del av befolkningen som KD känner som Verklighetens folk. Det är nog där man kan finna dem som applåderar när Ola Lindholm, chefredaktör för Kamratposten, tycker att det är OK att bura in tusen oskyldiga om man med det kan komma åt en pedofil.

Sanna Rayman skriver i SvD en mycket bra ledare Vem ska få styra din blick? Där sätter hon fingret på den hysteri som omgärdar kampen mot barnporr och tycker att den måste få ett slut. Hon ger bra exempel på den absurda situation, som vi hamnat i. Som jag ser det har dagens riksdagspolitiker inte vågat utmana hysterikerna av rädsla att bli utpekade som anhängare av sexuella övergrepp mot barn. Det är val i höst och de vill bli omvalda, varför de följer minsta motståndets lag. Undrar om detta är en lag som Mattias Larsson i Rosenbad känner sig stolt över? Instämmer till fullo i Sanna Raymans slutkläm ”Liksom vi brukar säga att terrorismens existens inte ska få sätta det öppna samhällets spelregler bör vi beslutsamt se till att pedofilernas existens inte styr vad våra blickar ser när vi ser ett naket barn. Min blick är min, inte deras.”

Med det i tankarna ska jag nu se vad jag kan bidra med när det gäller en aktivitet som Anders Widén kom med en idé om – Det som politikerna i riksdagen bjuder oss på när de inte är satta under lupp, står i bjärt kontrast till deras partiers uppslutning kring Stockholm Pride. För första gången var jag med i Pride-paraden och upplevde denna folkfest även om jag inte orkade gå hela vägen från Tantolunden till Sjöhistoriska. Solgasset gjorde promenaden ansträngande och jag valde att lämna piratgänget när vi kommit över Strömbron. Efter att ha pustat ut i skuggan vid Strömkajen, tog jag en annan väg till Strandvägen och kunde senare ansluta mig till en del pirater när de var på väg tillbaka in mot Östermalm och första bästa matställe. Efter en riktigt god middag drog de vidare mot nya äventyr på Söder medan jag tog bussen hem till Norrtälje. Efter alla dessa timmar av gående och stående kände jag mig rätt mör. Väl hemma kunde jag glädja mig åt att vi pirater syntes riktigt bra i TV4:s bilder i Nyheterna. Rick uppmärksammar att vi även var synliga i Rapport. Christian Engström har många mycket fina bilder. Tack alla för en bra dag!

Intressant.