Demokrati blir svårt när folk lägger sig i.

Ibland ser och hör man saker som är svårare att smälta än andra. Dokument utifrån i SVT i går var ett sådant program. Där fick vi en inblick i den utveckling som pågår och där ledningen för USA:s försvarsdepartement tror att alla andra stater runt klotet ska tillåta dem att bli ensamma herremän på täppan. Om den teorin spricker då får vi räkna med en utveckling där skrot från angripna satelliter hotar alla andra satelliter och därmed även alla verksamheter som är beroende av satelliter för att kunna fungera. SvD:s Näringsliv har påpassligt en artikel om ett svenskt företag som deltar i detta race. Eftersom det handlar om att snabbt kunna ersätta det som slås ut, har it-industrins förmåga till massproduktion väckt USA:s intresse. Scenariot för att motivera uppbyggnaden av ett satellitförsvar förskräcker.

Även om jag kan förstå att företag dras till verksamheter, där pengar finns i överflöd, har jag svårt att förstå vad det är för mekanismer som slår ut förmågan att tänka längre än näsan räcker. Se programmet i SVT Play – det ligger kvar till den 1 mars – och förklara sedan för mig vad Sverige har att vinna på att vara med i denna kapplöpning. Det är med detta som med kärnkraften – de rationella ser bara till fördelarna med en ”ren” energikälla och bortser från att verksamheten är förenad med risker. Det gäller såväl under drift, som – i likhet med stolligheterna i rymden – framförallt möjligheten att ta hand om avfallet. Det är inget mindre än en bragd som Solveig Tärnström (C ) stod för då hon valde att hoppa av när Centerpartiet svängde i kärnkraftsfrågan. Undrar om det finns någon i alliansen som mot bakgrund av detta visade ointresse för riskavfall bryr sig om det som sker högt över våra huvuden i rymden?

Allt oftare hör vi tongångar i regering och riksdagen där politiker talar sig varm för Sveriges anslutning till Nato. Jag anar att det i likhet med beslutet om kärnkraften bara är något som kommer att hända, utan någon större debatt. Idag skriver Journalistförbundets ordförande i Aftonbladet om ett beteende bland politiker, som bildat skola. Det handlar om ett sätt att likt papegojor bemöta journalisternas frågor och därmed mörka hur det förhåller sig. Anna Troberg tycker att Agneta Lindblom Hulthén briljerar när hon bland annat slår fast ”Under 2000-talet har riksdagens majoritet stiftat lagar som försvårar medborgarnas insyn i de offentliga rummen. Samtidigt har makthavarna lagvägen skaffat sig större insyn i de enskilda medborgarnas liv, även det privata. Makthavarna kräver mer öppenhet av medborgarna än de själva är beredda att leverera”. Man behöver inte vara Einstein för att räkna ut att det bland annat är lagklustret kring FRA:s verksamhet som Agneta L H avser. Rävspelet kring dessa beslut får nu sitt efterspel sedan Socialdemokraterna ser ut att ha frångått sin tidigare ståndpunkt, vilket Piratpartiets Anna Troberg berättar om i ett inlägg på Newsmill. Där belyser hon det som nu pågår mot bakgrund av det som påstods före valet 2010.

Förutom journalisternas kamp för att komma åt sanningen i och omkring politikernas beslut , pågår en intern kamp journalister emellan när det gäller möjligheten att använda internets kommunikationsmöjligheter för att utveckla journalistiken. Läste hos Brit Stakston ett mycket intressant inlägg där hon berättar om seminariet ”Vem är journalist och varför?” som Sim(o), Institutet för mediestudier anordnade i veckan som gick. Opassande ger ett exempel på ett intressant samspel mellan en SvD-journalist och olika aktörer inom sociala medier. Själv gillar jag att Sveriges Radio har en ordförande – Mats Svegfors, som tillsammans med radions VD Cilla Benkö startat projektet Journalistik 3.0 – Medieormen ömsar skinn, där de inbjuder till en dialog. Styrkan i det samarbetet är att Mats Svegfors under vägs vunnit nya insikter, vilket vi som lever en betydande del av våra liv på nätet sätter värde på. SR:s Ekot har en publikredaktör – Malin Crona, som förutom att hon redovisat tankar kring seminariet ifråga även skrivit bra om förra veckans snackis om näthat och nätkärlek.

I den här utvecklingen ska det bli intressant att följa hur det går för de medier som övergår till att sälja sin utgåva som applikation i en Ipad, vilket Kulturbloggen berättar att mediemogulen Rupert Murdoch bestämt sig för att göra. Om Murdoch och andra medieföretag går den vägen betyder det inte att aktörer inom sociala medier kommer att sluta intressera sig för frigörelsen från makthavares anspråk på herravälde. Alla dessa motsättningar uppstår inte minst när lyssnare, läsare och tittare inbillar sig att de har något att tillföra och propsar på att bli tagna på allvar. Det som pågår i Egypten är intressant att studera när skeendet nu går in i en förhalningsfas, där de aktiva människornas tålamod och förmåga att hantera sin frustration sätts på rejält hårda prov. Under tiden hukar ledare i västvärlden av skräck för att ett fritt folk skulle kunna göra ”fel” vid ett fritt val av en ny ledare. Avslutar med Medievärlden, som har en mycket intressant artikel med fokus på nyhetsjournalistiken.

Intressant.