Häromdagen läste jag Anders Widéns bloggpost där han börjat nysta i sin och andras situation i arbetsmarknadsåtgärden Fas 3. Det han skrev kändes som ord skrivna med ett glödande stift i mitt hjärta. Idag går han vidare och berättar om ett uppföljningsmöte med handläggare och ansvarig chef inom Arbetsförmedlingen. Anders filmar och låter olika filmsekvenser stryka under hans frustration över att vara föremål för den här omsorgen från samhällets sida. Han är inte medlem i någon fackförening, som han kan gå till, varför han tycker att han måste kunna få ställa frågor och lufta vad han känner vid detta möte. Det saknas inte jobb, men t ex Jamtli, där han gör en insats med sin händighet, har inte pengar att anställa människor för regelrätta jobb. Jag kan tänka mig att detta museum inte är det enda vars verksamhet går runt med hjälp av människor, som av en eller annan anledning står utanför den reguljära arbetsmarknaden. Människor som dock genererar både en gratis arbetsinsats men också ett statligt bidrag till arbetsgivaren i form av 5.000 kronor per person och månad.
Tidigare har SVT, Sveriges Radio i Ekot, och TV4 Nyhetskanalen belyst saken och LO-tidningen har skrivit om de sju krav som fackföreningsrörelsen ställer på denna åtgärd. Om man vill förstå varför politiker inte tar i frågan med någon nämnvärd kraft måste vi våga se att ”arbetslösheten sysselsätter allt fler”, vilket författaren Henrik Tikkanen kunde notera redan 1976 i DN. Vad jag kan se är det inte bara företag som ser om sitt hus med hjälp av denna åtgärd, samtidigt som de anser sig göra en socialt god gärning. Inom den s k sociala ekonomin växer organisationen Coompanion med sina lokala kontor med hjälp av Fas 3. På en gemensam webbplats beskrivs verksamheten där människor som Anders alltför ofta ses som objekt för för deltagande organisationernas verksamhet. Det är ingen självklarhet att aktörer inom den sociala ekonomin skulle vara mera besjälade av viljan att ge berörda individer möjlighet att mobilisera den egna inneboende kraften än vad privata företagare kan vara när de lägger manken till. Det är när politiker odlar den sortens myter, som jag finner politik som sämst.
Eftersom både regering och opposition med hjälp av Fas 3 slussar statsbidrag och gratis arbetskraft till företag och organisationer i tro att de ska klara av att göra en insats, som gör att Anders och andra kan känna sitt värde som människor, finns inga starka motiv för en förändring med någon form av kvalitetssäkring. En del företag och organisationer gör hedervärda insatser, men alltför många får den arbetslöse att känna sig som en andra klassens medborgare. Läser att det finns en avhandling som berättar om tidigare kamp bland arbetslösa – Arbetslösa i rörelse – och tänker att den kanske kan bli en tändande gnista för Anders och andra i hans situation. Han har börjat bra med att ställa frågor och dokumentera det som pågår. Här ser jag ett embryo till något som kan bli en stark berättelse om människoöden inom Fas 3. Det behövs motbilder till den syn på arbetslösa som fått fäste, framförallt hos alla som har ett arbete och sägs värja sig mot att betala mer i skatt för att ”andra ska få gå och dra benen efter sig”. Bilden av den late, som bara vill leva på birag har ätit sig in i folkmedvetandet, utan att särskilt många frågar sig hur mycket sanning det ligger i den.
Lyssnade på Håkan Juholt och tänkte att han har att göra eftersom en #nystart gör det nödvändigt att syna dagens system i sömmarna. Då räcker det inte med en omtalad mustasch och god retorik, även om Opinionsbloggen mycket fyndigt erinrade sig vad han med mustaschen lyckades med på dansbanan. Företagare och organisationer som tagit på sig att göra en insats inom Fas 3 ska inte kunna se detta som vilken födkrok som helst – det handlar om människor och människor behöver en positiv feedback för att kunna göra rätt för sig. Att vara objekt för andras förtjänstmöjligheter går förr eller senare i dagen – och är lika nedbrytande oavsett om det handlar om omhändertagna barn och ungdomar eller sjuka och arbetslösa. Att ersätta dalt med kärlekslöshet är ingen hållbar lösning. Ser hos Mikael Persson att Arbetsförmedlingens mål, när det gäller att få ut Fas 3-människor i jobb ligger så lågt som 1,5%. Är det inte läge att kartlägga hindren?
Kommen så långt undrar jag naturligtvis vad som rör sig i sinnet hos andra denna lördagkväll. Eftersnack till sossekongressen, Earth Hour, ishockeykval, men också fortsatta reaktioner om domen mot polisen i tunnelbanan, som här Scaber Nestor; och Lars-Erick. Sist men inte minst påminns vi om att ställa fram klockan en timme innan vi går och lägger oss, eftersom sommartiden börjar i natt.
10 kommentarer:
Tack kloka mysfarmor!
Och ditt tips om O Ekerlid var riktigt kul eftersom det en gång i tiden var han som engagerade mig som kolumnist på Länstidningen i Östersund. Jag fick en helt fri kolumn att skriva i på bästa plats i tidningen. Tyvärr blev mitt liv så hektiskt kring min fösta bok att jag efter något år inte hade tid och möjlighet att upprätthålla kolumnen.
tänk om jag hade haft kvar den kolumnen idag:)
En sådan plattform är trots allt ett strå vassare än en blogg.
Hur som. Kolumner är inte min grej. Inte bloggar heller. Böcker är mitt format och dit ska jag tillbaka.
Men på väg dit blir det givetvis lite ryckvisa kampsprång också!
Min hjärna noterar först nu att målet för att få ut FAS3-sysselsatta i jobb bara är 1,5%.
Finns det ett mål? Eller ännu värre - hur i fridens dagar kan man ha "åtgärder" med ett så lågt satt mål!???
Det är ju skamligt!!!
Dels för de som drabbas av FAS3!
Dels för de skattepengar som öses ut till "arbetsgivarna" (arbetssnyltarna vore en riktigare benämning, i brist på bättre).
Skamligt, skamligt.
Kreativiteten i Rosenbad verkar flöda - men varför så snedvriden?
@Lars-Erick Torftigt upphandlingsunderlag, antar jag. Den som förmedlar insatsen - mellanhanden - är väl inte alltid anställd på arbetsförmedlingen? Upptäcker att det är mycket jag inte vet om AF:s arbetssätt idag.
Alla som haft med arbetsförmedlingen att göra de senaste typ tio åren vet att de kör med sina alldeles egna bedömningar av vad som kan anses meriterande när man söker jobb (dvs AMS övervärderar sina egna "aktiviteter" och vägrar att fatta att dessa ofta är överspelade av utvecklingen redan innan de börjat). Sen tillkommer maktspelet mellan handläggare och "klienter". Det är oftast ingen reell förhandlingssituation, den arbetssökande kan inte tvinga handlöäggare eller andra byråkrater att hålla sig till det man utlovat eller ens att göra seriösa bedömningar; kommer det ett krav uppifrån eller någon förmedlare vill ha ut provision på hur många han 'aktiverat' så blir det typ kjobbklubb eller struntåtgärd för alle man och det stryks uder med rödpenna genom ett "om du inte vill vara med så stryper vi dina pengar". Det är en skam att det får fortsätta.
@Musse Pigg Det har blivit allt tydligare att den som handhar utdelning av medel från det gemensamma också bestämmer villkoren och att tumskruvarna har dragits åt. Förr sa man att den som inte arbetar ska heller inte äta, vilket var något som våra föräldrar präntade i oss samtidigt som de var med och byggde upp den välfärd där honnörsorden var "Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov". Sedan vet vi att Göran Persson väckte liv i det gamla talesättet "Den som är satt i skuld är inte fri". Med en travestering på det skulle man kunna säga att den som är beroende av allmänna medel för sin försörjning är inte fri. Synen på människor som inte kan försörja sig genom arbete, har blivit allt mer fylld av förakt för svaghet. Det borde politikerna inte dra fördel av, men tyvärr frodas populismen eftersom det ger röster bland dem som inte tänker längre än näsan räcker.
Ett enkelt sätt att börja bryta upp det här läget där arbetsförmedlingen och försäkringskassan i princip styr villkoren för den enskilde arbetssökande vore ju att säga att den senare själv kan välja genom vilken arena han s a s bokför sitt jobbsökande och sins aktiviteter mot arbetsmarknaden: att man t ex kunde hänvisa socialförvaltningen eller a-kassan till att man jobbar mot Manpower eller via andra institutionaliserade nätverk.. Det skulle säkert ge snabbare resultat, och vi lever ju i en tid när man hyllar det individuella initiativet, eller hur? Det vore logiskt att bryta arbetsförmedlingens monopolställning som uttolkare av vadet innebär att "stå till arbetsmarknadens förfogande", och jag vet ingen som väntar sig att det är via arbetsförmedlingen/platsjournalen de ska hitta nästa jobb.
Men det gör man inte eftersom just AMS' kontrollfunktion (att disciplinera och trycka ner den arbetslöse) och det politiska behovet av den statistik de kan leverera är alltför viktiga. Hellre än att våga tänka om driver man ut miljoner människor i arbetslöshet, sjukdom och/eller struntjobb. Vet sjufalt hut!
@Musse Pigg: Om jag är rätt underrättad, är det möjligt för en arbetssökande att välja jobbcoach bland de jobbcoacher som AF upphandlat, vilket är ett steg på vägen. Problemet är väl att de arbetssökande inte känner till detta och att det inte heller finns någonstams där man kan få ett grepp om de olika coachernas resultat. Själv känner jag bara till Antenn http://www.antenn.se/web/Hem.aspx
som jag hört en hel del gott om.
Nix, jobbcoach är nog snarare något den arbetssökande *anvisas* av sin handläggare på af. Han kan varken välja när det ska initieras, *vem* på ett visst coachföretag han vill ha eller hur länge det ska hålla på, och det går inte heller att på något slags jämlikt sätt förhandla med coachen om vad 'utbildningen' ska innehålla eller hur den ska samordnas med det sökande man håller igång på egen hand. Inte ens om du har en praktikplats eller ett riktigt jobb på gång och behöver initiera en del saker på egen hand, dvs agera proaktivt, för att få det i hamn har du något att stå på för att lyckas övertala coachen att ge dig det utrymmet, även om det bara handlar om en vecka - och på arbetsförmedlingen förstår de sannerligen inte att det skulle kunna ses som något annat än fusk. Det enda val den arbetssökande ges ifråga om coaching är att välja mellan just de coachingbyråer som arbetsförmedlingen (din handläggare) känner till för tillfället.
Desutom är en coach inte samma sak som en verklig rekryterare. Många coacher har aldrig själva varit inne på den öppna arbetsmarkanaden, i alla fall inte med några hyfsade jobb de senaste fem åren eller så. De är inte professionella, över huvud taget är människor som jobbar i närheten av AMS ofta inte speciellt vassa. Ett stort problem med arbetsförmedlingen och dess systerverkamheter är ju att de idag sällan har något att erbjuda den som har pluggat ett par år eller mer efter gymnasiet. Men ity att regelverket ser ut som det gör så hamnar många av dessa automatiskt i arbetsförmedlingens knä, såvida de inte har ett bra eget kontaktnät.
@Musse Pigg Jag vidhåller att just Antenn
http://www.antenn.se/web/Hem.aspx är proffsiga eftersom de tidigare arbetat åt Trygghetsrådet http://www.trr.se/ och varit omvittnat duktig att slussa människor, som blivit uppsagda på grund av arbetsbrist(penningbrist, vidare till nytt jobb.
När det gäller friheten att få välja jobbcoach måste väl frågan ställas till högsta chefen hos Af, vilket jag tänker göra.
@farmor: Det är möjligt att Antenn är bättre än de flesta andra men det spelar ingen större roll här. Poängen med mitt förslag var att ta ifrån Arbetsförmedlingen deras roll som den som *definierar* och sätter villkoren (vilka kan skifta från fall till fall, eller över tid) för om den arbetssökande ska anses vara "tillräckligt aktiv". Även om den sökande är inskriven på en coachingbyrå eller t ex på en komvuxkurs så är det af som står för pengarna till anordnaren, de har köpt utbildningen, som regel i bulk, och därmed bestämmer de enväldigt hur länge den ska fortsätta och, i princip, vad som ska hända sedan. När andra myndigheter (kommunen eller försäkringskassan) ska höra efter "hur det går för NN" så är det alltid arbetsförmedlingen de vänder sig till, och af-handläggarens ord är i sådana fall ofta lag, 'även om han inte träffat dig för ett öppet samtal på fyra månader. Den här kontrollställningen - och bristen på konkurrens om den - är basen för af:s möjligheter att köra med de arbetssökande.
Insynen på af är usel och de har ofta inget att erbjuda den som kommit en bit men inte har skaffat sig fast fotfäste på arbetsmarknaden - ett skikt som också råkar vara en mycket stor del av deras inskrivna sökande. Det är det jag menar med att man borde kunna ange någon annan instans som huvudreferens för arbetssökandet. För de flesta är arbetsförmedlingen mer eller mindre pro forma. Hur många skulle vara inskrivna där om af *inte* var sanktionerade av regelverket?
Du kommer säkert att kunna få svaret av Arbetsförmedlingens chef att "visst är den arbetssökande fri att själv välja coach och att göra upp om hur länge det ska vara". men då menar denne förmodligen i själva verket "fri att välja mellan de *anordnare* som finns aktuella", inte att välja en viss person. Och i realiteten är det ett val mellan de coachingbyråer som den lokale handläggaren sticker under näsan på sina klienter, oftast bara två byråer, eller t o m en.
Skicka en kommentar