Vart vill man komma med allt prat?

Det började med att en journalist twittrade om behovet att #prataomdet i december, vilket sedan gav näring åt en fortsatt diskussion, där polariseringen mellan de välartade och de mindre välpolerade meningsmotståndarna sedan speglats bland annat i form av ett tema i programmet Tendens i SR P1. Har lyssnat på programmet idag ”Slampor som hon finns överallt” av Sonja Schwarzenberger, flera gånger och undrar en hel del över hur kravet på objektivitet fungerar i situationer när journalister låter sig dras in i kampen för feminism som så småningom snävar in deras synfält.

Under programmets gång görs stort nummer av de kommentarer, som ämnet lett till och den reaktion, som en del män klär i ett mycket provocerande språk med ord som sårar känsliga öron och skickar laddade missiler rakt in i mottagliga sinnen. I programmet medverkar den f d polisen Mostafa Schurman, som talar om stalking. Ett ord han använder istället för att tala om psykiskt störda personer, vilka blir så provocerade av andras åsikter att de börjar förfölja den som tar sig friheten att ha åsikter. Han talar om stalking som den nya mobbingen på nätet, där en del börjat förfölja sina meningsmotståndare. På journalistens fråga om vad polisen gör, svarade Schurman, som numera arbetar inom ett säkerhetsföretag, att polisen gör vad de kan, men att de saknar redskap i form av skärpta lagar – det är alldeles för svårt att få ut IP-nummer (sic!).

Även om nästa medverkande Sofia Mirjamsdotter gör sitt bästa för att betona värdet av kommentarer och vad man kan göra för att hantera dem, blir det bestående intrycket av programmet i Tendens att kvinnor inte kan freda sig själva i särskilt hög utsträckning. Främst på grund av att de, som känner sig drabbade, mera fokuserar på vad andra ska göra istället för att inse att man faktiskt har ett eget ansvar, både i det som sker i det egna livet och när en debatt utvecklas till ett ordkrig. Motståndaren får den makt som medverkande parter ger honom eller henne. Det förvånade mig inte när jag hörde reportern berätta att den anonyme mannen bakom signaturen ”Gasa feministerna” till sist förklarade att valet av signatur och inlägg i debatten ska ses som ett svar på rabiatfeministerna och deras syn på män. Uppenbart inser han inte vilken makt han ger en liten grupp fanatiska kvinnor över sin egen tankeverksamhet.

Under de år som jag intresserat mig för medborgerliga fri-och rättigheter för oss som tillbringar delar av vår dag på internet, har jag kunnat notera hur diskussioner i olika samhällsfrågor alltför ofta landar i att internet ges skulden för vad människor gör mot varandra. Hur förklarar journalister t ex valet av ordet #nätdroger, när man i fråga om andra varor, som människor beställer på nätet, inte omges med prefixet #nät. Det går inte ta miste – snabbt som ögat följs dessa #nätnyheter av aktörer, som drar fördel av nyhetsinslaget och ställer krav på ännu mera möjligheter för övervakning och kontroll. Här infinner sig genast en fråga: - Hur långt är involverade journalister beredda att gå för att komma åt de debattörer som anonymt säger sånt som man inte vill se i kommentarer till inlägg som t ex #prataomdet ?

Med detta har jag nu bearbetat mina tankar och känslor kring den här företeelsen och känner för att gå vidare till det som just nu pågår i riksdagen med anledning av det nära förestående beslutet om datalagringen. Piratpartiets Anna Troberg bloggar om ett frukostseminarium som hon följde i morse och som handlade om riksdagens arbete med att implementera datalagringsdirektivet. Vad det innebär ska jag återkomma till. Opassande tycker att det är Hög tid bråka om datalagringsdirektivet och Markus ”Lake” Berglund skriver att Radioleaks och andra läckor är viktiga för demokratin.

Intressant.