Synpunkter från en 30-talist online.

Idag skriver Sydsvenskans Andreas Ekström en artikel i Expressen rubricerat Vi får inte utesluta de som lever sina liv offline. Det handlar om den digitala klyftan mellan de, som tagit till sig de möjligheter, som Internet erbjuder, och de, som av olika anledningar håller sig på sin kant eller rent av bara ser Internet, som något fyllt av hot både mot sig själva och samhället. Inlägget har lett till intressanta kommentarer både i anslutning till artikeln och i blogginlägg med länk till artikeln, vilket underlättar möjligheterna att föra samtal på nätet – här bland annat Oscar Swartz och Copyriot. Dessutom har Ekström själv gjort ett blogginlägg om skrivprocessen i anslutning till artikeln, vilket också lett till en del läsvärda kommentarer.

Oscar Swartz skriver bland allt annat läsvärt om betydelsen av att Telia inser sitt ansvar i den utveckling som pågår. Själv Teliakund håller jag på att undersöka möjligheten att välja en annan leverantör om Telia inte gör gemensam sak med aktörerna i nätverket Integrity. Något jag bloggade om den 28 juli.

En central mening i Copyriots inlägg är den avslutande ”Först under 1800-talet skedde Centraleuropas alfabetisering. Sverige var tidigare, tack vare en ytterst brutal lutheranism. Människor tvingades lära sig läsa och skriva. Idag har man ingen chans att delta i politiken om man inte kan det. Teknokrati?” För mig är detta centralt i mina resonemang med andra i min ålder. Man behöver inte vara ett tekniskt snille för att använda sig av denna teknik. Med intresse intresse att pröva nytt kommer man långt och jag är rätt säker på att alla i sin omgivning har någon, som tycker att det skulle vara rätt häftigt att lära sina äldre släktingar och deras vänner det mest elementära när det gäller datorn och dess användning kopplad till vars och ens särskilda intressen. Intressen, som man vill hålla vid liv eller ännu bättre – utveckla. Dessutom finns där ute i ”svärmen” hjälpsamma människor, som gärna hjälper den okunnige till rätta. Det har jag själv erfarenheter av.

Det senare tycker jag tillhör tjusningen med nätet. En viktig förutsättningen är dock att de mest förstockade inom kultureliten tar itu med sina vanföreställningar om Piratpartiet och internet. För den, som gärna vill slippa att lära sig något nytt på ålderns höst, blir detta tyvärr ett halmstrå att hänga sig fast vid. Om Andreas Ekström och Horace Engdahl med flera ostört kan spy sin galla över Piratpartiet, som lyckats kanalisera den oro, som jag och andra nätanvändare känner inför statens intrång i våra kommunikationer, blir det bekvämt för alla, som vill fortsätta vara offline. Då kan de fortsätta sitta där på läktaren och heja på dem, som tror att utveckling är att förvandla nätet till en kontrollapparat paketerad efter modell kabel-tv. Jag kan inte hindra dem, som väljer att sitta där, under förutsättning att de har den goda smaken att inte dyvla på mig och andra nätanvändare sin rädsla, som tar sig uttryck i en mer eller mindre osund övervakningsiver.

Däremot kan jag känna viss sorg över att de förlorar möjligheten hänga med i utvecklingen samtidigt som de med sina livserfarenheter inte finns med i meningsutbytet med den yngre generationen, som praktiskt taget blivit ett med livet online. I detta att vara människa lär vi av dem som levt före oss, inte minst genom alla de berättelser och myter, som gestaltas på nytt i vår tid. Trist ifall många äldre väljer att inte ens vilja testa. När jag i mitten av 90-talet bestämde mig för att ge mig själv chansen, då var det Anna-Lisa, 82, som var en av förebilderna. Vid ett seminarium demonstrerade hon vad hon hade för glädje av att vara uppkopplad.

Intressant.