På väg mot självcensur i ett repressivt samhälle

Nio dagar kvar till dess riksdagens legalisering av FRA:s integritetskränkande verksamhet tar sin början och i luften hänger en rad löften om kontrollåtgärder till skydd för vår integritet. Men vågar vi lita på att en statlig myndighet, som med ledande politikers dolda support varit så kåt på att kunna komma över alla våra trafikdata, ska kunna respektera eventuella begränsningar? Vågar vi lita på att politikerna i dessa kontrollorgan kommer att förhindra ändamålsglidning i sin utövning? Vågar vi lita på FRA, när en nyanställd chef uttalar sig så som skedde den Barometern den 27 augusti med resultat att ledarskribenten drog följande slutsats ”Antingen har vi signalspaning och då kan integriteten i undantagsfall kränkas. Eller har vi ingen signalspaning och låter buset härja fritt i cyberrymd, via telefon och fax. Det är bara för politikerna att välja åt oss som röstat på dem.”.

Jag måste erkänna att jag, sedan fjällen föll från mina ögon i början av juni månad, har tvingats omvärdera min syn på våra folkvalda – en och en kan de vara sjyssta, men i grupp verkar de allra flesta gripas av maktberusning eller maktbegär. Utsätts de för frågor sluter de sig samman och markerar vem som bestämmer genom att vara ignoranta eller arroganta. Jag förstår Anders Widén, som börjat tänka i självcensurens banor och själv undrar jag om riksdagen är vuxen uppgiften att handha lagstiftningsmakten med den arbetsdelning, som de själva genomfört utan tanke på hur detta urholkar demokratin, då det i realiteten innebär att en mycket begränsad klick bestämmer i enskilda frågor. Partipiska och utkvittning gör att systemets säkerhetsventiler inte fungerar. Ser att Lars-Erick också fångats av Anders funderingar och anser att riksdagen gjort sig skyldig till mord på den fria tanken. Även om det är väl drastiskt uttryckt, är jag benägen att hålla med även honom, då jag vet hur jag själv tänkt mig för, både nu och då.

Sanna Rayman i SvD undrar också kring utvecklingen där integritet är på utdöende till förmån för övervakning. Mårten Schultz kommenterar och tydliggör skillnaden mellan statens intrång i vår privata sfär och det som vi frivilligt lämnar ifrån oss. Utifrån sitt resonemang kring detta menar han att detta gör ”integritetsskyddet till ett samtidens lackmustest för liberaler, långt viktigare än frågan om fria finansmarknader eller rätten att få dö”. Och fortsätter ”Det har synts tydligt i diskussionen om datalagringsdirektivet där liberala debattörer hej vilt blandat ihop frågan om offentligt tvång med det accepterade intrånget. Om man inte kan hålla tungan rätt i mun när det gäller att skilja statens allt mer långtgående möjligheter att samla på sig information om oss genom tvångsmakt och företags möjligheter att samla på sig information om oss genom civilrättsligt bindande överenskommelser mellan rättskapabla personer så har den liberala kompassen gått sönder. Rejält.” Intressant.

Avslutar med Gubbens julsaga och ger i dagens anledning en länk till Pumlans Vänner.