Sankt Nickolaus och CSR.

Så här års vädjar många om extra gåvor till olika behjärtansvärda ändamål. Samtidigt talas allt oftare om CSR d v s Corporate Social Responsibility antingen i det stora eller i det ännu större eller som här i Handelskammartidningen i det lilla sammanhanget. Men det är med mycket blandade känslor, som jag tar del av allt detta. Det handlar om hur vi i ett kapitalistiskt samhällssystem ska ta ett socialt ansvar i stort och smått.

Idag den 6 december har Nickolaus namnsdag. I min barndom tog socknens kyrkoherde till vana att åka runt till fattiga barnfamiljer på Nickolaus-dagen och dela ut äpplen, skänkta av omtänksamma människor söderöver, där klimatet tillät fruktodling. Det var i samband med en sån äppelutdelning, som jag tidigt lärde mig att jag och mina syskon var ”fattiga norrlandsbarn”. Det som sedan följde gör att jag vet hur det känns att vara ett barn och föremål för andras välgörenhet.

Därför på enträgen begäran av mina vänner ska jag nu, som motvikt till Tomas Bodströms julsaga, berätta ”sagan om dasspälsen”, som hade sin upprinnelse i prästens leverans av en låda äpplen till vår familj för mer än 60 år sedan. (Här dock i en kort version). Tidigare år hade tillgången på äpplen inte varit så riklig, varför vi hade fått hålla tillgodo med några kilo per unge. Men, nu fick vi en hel låda och därmed även tillgång till ett brev från givaren, som var en kvinna från Insjön i Dalarna. Innan mamma gifte sig hade hon varit jungfru hos en officersfamilj i Umeå och där hade hon lärt sig att både läsa och skriva, men också att förstå värdet av frukt och grönsaker i hushållet. Redan samma dag skrev mamma och tackade. Det var krigsvinter och ransoneringstider och därför var det särskilt välkommet.

Strax före Lucia kom ett brunt tjockt kuvert från "äppeltanten" i Dalarna. Hon berättade att hon i åratal hade skänkt äpplen till de fattiga norrlandsbarnen, men att det nu var första gången, som någon skrivit och tackat. Just den meningen slog rot i mitt barnsliga sinne och satte vår pappas förmåga att förklara på prov. I övrigt innehöll brevet en postorderkatalog med uppmaningen att vi fyra barn och våra föräldrar skulle få önska oss saker till ett värde av 200 kronor, vilket då var en mindre förmögenhet. Om önskelistan skickades dagen därpå, skulle vi hinna få sakerna före julafton. Det blev ett intensivt räknande för att kunna få ut mesta möjliga av den summa, som våra föräldrar fördelade till var och en av oss efter ålder. Sakerna vi önskade oss kom i tid till jul och det blev en julafton att minnas - länge. Jag minns fortfarande att min yngre bror sov i ryggsäcken, som han önskat sig, på julaftonsnatten.

Detta var vår första kontakt med företaget Clas Ohlson & Co i Insjön. Givaren hette Margareta och var gift med Clas, grundaren av företaget, vars historia bevarats i ett eget museum. Äppellådan och julklapparna blev inledningen till en brevväxling, som fick sin särskilda relief någon månad senare. Då kom ett – i våra ögon – jättepaket till mamma. Gapande av förvåning kunde vi se mamma packa upp en riktigt fin brun päls, som hon tog på sig och ”mannekängade” i fram och tillbaka över torpets köksgolv. Det var verkligen en uppenbarelse – vår vackra mamma klädd i en underbar päls denna kalla snörika vinter! Vilken otroligt snäll tant, tyckte vi. Men, mamma tog av sig pälsen och sa resolut: - Den måste jag skicka tillbaka. När sjutton skulle jag kunna gå ut med den här? Gjorde jag det, skulle de andra torparkäringarna hacka ögonen ur mig. När min bror såg att hon menade allvar, tog han tag i pälsen. - Nää mamma, jag vet, vi vänn´ en avi´ och häng´ en på en krok bak´ farstudörr´n, se´n kan vi ha´n när vi går på dass! Och så blev det. Men, jag tror inte att mamma berättade för Margareta om den fina pälsens öde.

Det var som sagt osedvanligt kallt. – 35 upp till 40 grader var inte ovanligt, och då var den för oss barn fotsida pälsen skön att svepa om sig, när vi måste ut till dasset. Kontakten mellan min mamma och Margareta höll dock i sig och när jag några år senare började på läroverket i Umeå, var mamma glad åt de avlagda kläder, som kom i paket nu och då från Insjön. Jag kände mig dock ”utklädd” och ”främmande” i dessa ”lånta fjädrar” och jag tror att det var den känslan, som eldade under mitt engagemang, när jag senare i livet aktivt deltog i SSU:s och Socialdemokraternas reformation av samhället.

Det är en otroligt skillnad mellan att ha en medborgerlig rätt till något och att vara beroende av andras välvilja! Den skillnaden är så påtaglig att jag kan känna en smärta i mina benhinnor på smalbenen, när jag idag möter den sortens välgörare, som ser utsatta människor, som objekt för sina egna goda hjärtan. För att inte tala om när de blir föremål för en "affärsidé".

Därför är jag mycket ambivalent inför näringslivets ambitioner att vilja skära ner skatter för att i gengäld ägna sig åt välgörenhet. Och där, som i allt annat, finns det mellanhänder, som livnär sig på andras olyckor och tillkortakommanden. Om detta inte sker med en pedagogik, där de berörda människornas egen kraft mobiliseras, kan jag inte se detta som en del av vår välfärd. Inget ont om Margareta Ohlson, som gjorde sitt bästa för fattiga familjer under krigsåren. Men, nog undrar jag varför dagens näringsliv och samhälle ser en vinst i att lägga sociala insatser på företagare och motivera det med att de därmed kan få ett starkare varumärke och en bättre sammanhållning i företaget. Varför inte betala skatt och låta i yrket kunniga människor sköta vård och omsorg? Det ger väl mer tid åt det egna företagandet? Skomakare bliv vid din läst. Är skatt verkligen så förhatligt att alla företagare är beredda att förpassa behövande till ett system byggt på den egna och andra företagares goda vilja? Försöker förstå hur behovet av kontinuitet tillgodoses där.

För inte så länge sedan kunde vi i DN läsa om en forskningsrapport där det betonades att människor, som lever i samhällen, där de kan räkna med hjälp från samhället i besvärliga situationer, mår bättre och lever längre. Och att det inte är så enkelt att förena krav på lönsamhet med socialt ansvar visar ett aktuellt inlägg i DN Opinion, där grundaren av Diena, Lettlands främsta tidning, ger oss en inblick.

Intressant.