Tänk på vilodagen ...

... betyder inte att man måste tiga still, när man nås av information, som väcker intresse. Jens O postade länken till Peter Wolodarskis Lillebror ser dig i DN.se på Facebook – jag läser och förundras. Branschtidningen Dagens Media har gjort ett snyggt inspel till landets politiska chefredaktörer, som i relation till sina medarbetare, därmed ges anledning att ställa FRA-kritikernas massiva ogillande av statens intrång i våra privata liv i relation till en utveckling, där det blivit möjligt för journalister, men även gemene man att dokumentera det som sker i vardagen.

I den tidigare debatten utmärkte sig DN, som den tidning som hade svårast att ta in att det är en himmelsvid skillnad mellan det som jag frivilligt lägger ut om mig själv på min blogg, Facebook och Twitter och de trafikdatauppgifter som staten med sitt våldsmonopol systematiskt samlar in och processar i sina datorer hos FRA på Lovön. Den oförståelsen ser ut att vara lika grundmurad idag som då. Naturligtvis får Wolodarski inte stå oemotsagd. Dogge visar i sitt blogginlägg varför Wolodarskis bekymmer visavi Dagens Medias inspel med hjälp av denna ”avlyssningspenna” mera är ett yrkesetiskt eller ett publiceringsetiskt problem än ett problem som ska lösas med mer repressiv lagstiftning. Ett problem som vi såg exempel på härom dagen när Jesper Nilsson använde sig av sin medborgerliga rätt att dokumentera ett polisingripande vid Hornstulls tunnelbanestation. Något som jag och många andra skrev om igår och som Polismyndigheten själv nu anmält för utredning enligt DN, vilket är bra, då vi är beroende av en juste relation till polisen. Opassande, som har blick för tillfälligheters spel, har fångat detta i en skärmdump.

Men, att något allvarligt håller på att hända med vår relation till polisen, det kan jag även se när jag läser dagens inlägg hos Hax, som innehåller goda råd ifall du blir utsatt för en razzia. Håller med Svensk Myndighetskontroll – man kan inte tro att det är sant, i Sverige år 2010. Samtidigt som Hax vill att vi förbereder oss för alla eventualiteters skull, vill Opassande att vi tänker efter när det gäller anonymiteten. Man kan just undra varför detta att vara anonym ses med så oblida ögon i många olika sammanhang, men anses vara av största vikt när det gäller att lägga sin röst i en valurna.

Är det verkligen bara då, som det är av vikt att få vara anonym? Tänker spontant på alla dessa mätningar av det psyko-sociala klimatet på våra arbetsplatser och varför många chefer inte vågar låta de svarande vara anonyma. Vill de verkligen veta hur landet ligger, eller vill de mest utöva makt och kontroll? Ja, det är väl med detta som med synen på kundtjänst – antingen förstår man värdet i att kommunicera med den som gör sig omaket att klaga, därför att där ligger möjligheter till förbättringar, eller så hugger man huvudet av budbäraren. Minns de föredragningar vi fick lyssna till i samband med utdelningen av Web Service Award för en tid sedan och som jag skrev om under rubriken De goda exemplens makt – finns den?

Intressant.