Klarsynt analys eller önsketänkande?

Efter några dagar på sjukhuset för att förbättra orken med en blodtransfusion, är jag åter vid tangentbordet för att om möjligt ta igen det jag har missat. Tidningarna skummas och jag fastnar naturligtvis för ledaren i Norrtelje Tidning igår med rubriken Motvind för Piratpartiet. Jag läser och begrundar eftersom den politiske chefredaktören Reidar Carlsson är känd som en klok person här i den bygd där vi båda verkar. Först gör han ett rätt stort nummer av många piraters eftersläpning med att förnya sitt medlemsskap, vilket vi enligt stadgarna måste göra en gång om året för att styrelsen ska veta att medlemsuppgifterna är aktuella. Sedan har han noterat att det pågått en intern dispyt, som han verkar tro vara förklaringen till trögheten att uppdatera medlemsskapet. Om pirater, vana vid nätet, inte genast surfar in på partiets webbplats, och fixar detta, kan det naturligtvis inte ha någon annan förklaring än att Piratpartiets frågor är ointressanta!?

Men, jag tror att det handlar om en prioritering av vad man tar sig tid till. Mindre intresserade av organisationsfrågor, men desto mer intresserade av informationspolitiska frågor med fokus på ett öppet och fritt internet, där nätneutralitet ska råda, iakttar många med rätt stor förvåning meningsutbytet mellan vad jag vill beteckna ”statsvetarna” vs ”teknikerna”. De förra fastklistrade vid en organisationsmodell framväxt under den socialdemokratiska eran medan de senare förtrogna med informations- och kommunikationsteknikens verktyg och internet vill verka för något helt nytt. Med mindre angenäma erfarenheter av det förra är jag rätt nyfiken på det senare. Rätt eller fel, men i mitt liv har jag lärt mig att den öppna diskussionen är att föredra framför det maktspel, som andra partiers ledande personer utvecklar i slutna rum. Sedan kompliceras naturligtvis denna öppenhet, när en del av de inblandande saknar förmågan att hålla isär sak och person, både den egna och andras. Men det är problem inom alla partier och lyckligtvis något som vi inom Piratpartiet kommer att lära oss hantera snabbare än andra, som fortfarande försöker hålla interna motsättningar hemliga. Något som inte är möjligt när var och varannan person öppnar sitt hjärta i olika medier på nätet. Därför undrar jag om inte Reidar Carlssons analys färgats av ett önsketänkande, även om Marcus Fridholm uttrycker farhågor för att motsättningarna kan äventyra våra möjligheter.

Reidar Carlsson talar om ett ointresse för de frågor om bidragit till Piratpartiets framväxt, vilket skulle kunna tolkas som ett ointresse för det svek, som bland andra Centerpartiets riksdagsledamöter gjorde sig skyldiga till när de drev igenom lagarna kring FRA:s verksamhet. När jag ser tillbaka på min väg in i Piratpartiet, då ser jag att Centerpartiets och övriga allianspartiers riksdagsledamöter spelat en alldeles avgörande roll. Här har enskilda medborgares rätt till skydd för sin personliga integritet och rättssäkerheten vägt lätt i förhållande till FRA:s önskemål om att med hjälp av sina superdatorer ägna sig åt en kartläggning av oss alla genom att få tillgång till våra trafikdata – uppgifter om vem eller vilka vi har kontakt med, vilka webbsidor vi besöker o s v. De riksdagsledamöter, som medverkade till skapandet av detta lagkluster, har inte gjort sig förtjänta av ett förnyat förtroende. För att markera detta tydligt och klart måste svenska folket göra ett annat val 2010 än de gjorde 2006.

Det är här som Piratpartiet kommer in i bilden. Även om PP saknar ett heltäckande partiprogram inom politikens samtliga sakområden, torde frågorna som rör medborgarnas demokratiska fri- och rättigheter vara av en sådan vital betydelse att det för ett tillräckligt stort antal medborgare överskuggar allt annat. Genom att välja in Piratpartiet i riksdagen skickar väljarna mycket kraftiga signaler in i den lagstiftande församlingen – Sveriges Riksdag.

Läser Rick Falkvinges debattinlägg med anledning av årsdagen av den rättegång som bidrog till att synliggöra hur upphovsrättsindustrins propaganda sipprat in hos en majoritet av lagstiftarna i Sveriges Riksdag. Innan rättegången hade jag sökt efter förklaringar till att det föreföll att finnas en lagstiftning där den, som tillhandahåller teknik, som kan användas för brottsliga gärningar, kan straffas för något som kallas tillgängliggörande. Under den här tiden kunde jag finna förklaringar till politikernas, men också en hel del journalisters attityder gentemot The Pirate Bay, som blivit en mycket stark symbol för teknikens möjligheter, inte minst bland Piratpartiets anhängare. Och det motsatta för dem som fokuserade på teknikens faror. Utan överdrift kan man tala om att här hade pågått ett mångårigt ställningskrig, som nu skulle slitas genom en dom i domstol, med stöd av lagar som pressats fram av upphovsrättsindustrin med hjälp av slipade advokater. Att utvecklarna av en teknik skulle kunna dömas för något som användarna ägnat sig åt, trodde jag till att börja med inte skulle kunna vara möjligt. Men, när jag fått klart för mig att rättegången föregåtts av en remarkabel razzia kunde även jag se att rättegången var ett politiskt skådespel med förutsägbara roller.

Tio dagar senare – den 27 april 2009 – fällde en av upphovsrättsadvokaterna, Peder Danowsky, det remarkabla yttrandet: – Alla i riksdagen har utgått ifrån att internetoperatörerna är lojala mot lagstiftningen och inte vill medverka till brott. Om Tele 2 intar den här attityden och det följs av andra operatörer blir det en skärpning av lagen i framtiden. Detta med anledning av att Tele 2 lovat sina kunder att inte lagra uppgifter om deras trafik på nätet, vilket SvD skrev om. Dagarna innan pågick striden som hetast kring Telekompaketet i Bryssel, vilket Oscar Swartz gjorde en bra sammanfattning av under rubriken Alla mot regeringen: Rädda nätet!

I DN kunde vi läsa att Sveriges delegat i rådsarbetsgruppen för telekommunikationer, Jörgen Samuelsson, ansåg att tillgången till ett fritt internet inte kunde räknas till de mänskliga rättigheterna. Den argumentationen gjorde mig riktigt rejält upprörd och jag skrev på min blogg: ”Jag är hjärtligt trött på att få ”svältande barn i Afrika”, ”barnporr” och all sköns andra vidrigheter i halsen, när jag anser att vi med kraft bör stå upp för åsiktsfriheten, yttrandefriheten, brevhemligheten samt rätten att själv fritt få välja programvara och därutöver rättssäkerhet om någon anklagas för brott eller intrång i någon annans rättigheter!!! - - - Om vi måste offra våra mest fundamentala mänskliga rättigheter för att fattiga och plågade barn ska bli juste behandlade av enskilda individer och grupper i världssamfundet, då är det med förlov sagt inte mycket bevänt med det politiska arbetet i detta samfund.” Det tycker jag fortfarande! Vid den här tiden hade jag också börjat bli rejält irriterad på en del journalisters attityder mot oss, som med teknikens hjälp slåss för våra medborgerliga fri- och rättigheter, vilket jag visar i ett inlägg till den här artikeln i SvD. Public servicemedia verkade vara måttligt intresserade av den kamp som pågick runt om i världen.

I februari 2010 kunde vi läsa i SvD att Antipiratbyrån lagt in en ny beställning om en skarpare lagstiftning mot fildelare. - Vi kräver inte att få ut identiteten, vi vill bara att varningsbrevet ska nå fram till rätt adress. En oberoende instans ska kunna skicka information till den som bryter mot lagen, möjligen en statlig instans eller en tredjepartsorganisation, säger lobbyns jurist Henrik Pontén till tidningen. Den som följt turerna ute i Europa vet att den typen av brev fungerar som utpressning, där människor inför risken att förlora, inte vågar göra annat än betala. Eftersom lobbyns verksamhet ses som viktigt för näringen, har de ett kraftigt övertag, varför det är följdriktigt att de nu gör allt vad de kan för att stänga in upphovsrätten med hjälp av handelsavtalet ACTA.

Senaste ACTA-rundan avslutades i Wellington på Nya Zealand i fredags och i lördags var den stora nyheten i DN, SvD, R&D, Europaportalen.se och att de hittills hemliga handlingarna ska offentliggöras. Men inte i sin helhet. Hax kommenterade och refererade till Christian Engström m fl. Därför måste vi hålla trycket upp och samla information om den diskussion som pågår världen runt. Förra tisdagen refererade jag till ledaren i The Economist och Michael Geist, bägge med synpunkter som håller för en repetition. Idag har avtalstexten släppts till viss del, men jag vet inte om hemlighetsmakeriet är mindre för det.

För övrigt kämpar Anna Troberg vidare med Pernilla Gunther i KD; Integritet och Frihet skriver att ACTA är värre än befarat och att Nöjesindustrin vill leka spioner i din dator; och Hax skriver mer om ACTA med många intressanta länkar.

Intressant.