Livet sett genom en professors brillor.

Under helgen läste jag understreckaren i SvD och förundrades över professor Torsten Petterssons puzzlande för att beskriva sambandet mellan dagens deckarboom och hans syn på internet som boven i en utveckling där han ser ett moraliskt förfall. Trots att han är professor i litteraturvetenskap faller det honom inte in att människor som gillar att skriva och beskriva sin samtid, väljer att skriva deckare eftersom det torde vara enklare att klara av än att skriva skönlitterära verk. Han ger dessutom deckargenren uppgiften att förklara och lägga våra bilder av samhällsutvecklingen tillrätta. Riktigt knepigt blir det när han ger sig på uppgiften att beskriva internet och dess roll.

Efter en riktig drapa om webbens typiska drag skriver han ”Nu är det allt mer uppenbart att anständigheten för stora delar av befolkningen har varit en kuliss som upprätthållits endast av rädsla för juridiska eller sociala påföljder. Då webbanonymiteten avlägsnar denna rädsla rasar kulissen och avtäcker en utbredd benägenhet för stöld, bedrägeri, verbal aggression och sexuell hänsynslöshet.” Man häpnar!!! På vilka grunder kan Pettersson komma med sådana påståenden, utan att närmare reflektera över vad det är som internet synliggör på ett annat sätt än vad media tidigare har gjort? Bara för att allt vad människor kan haspla ur sig och låna sig till tidigare har varit dolt för det stora flertalet av oss, betyder det inte att detta har varit obefintligt tills nu. Bara det faktum att han utgår från att fildelning står för ett moraliskt förfall, visar att han inte är kapabel att se och förstå sig på den mänskliga naturen. Särskilt i en tid då vi – på ett helt annat sätt än tidigare – kan dela med oss med hjälp av länkar och filer för att förklara för andra vad som berör oss på ett eller annat sätt.

Inte för att vi är mer brottsbenägna, utan därför att internet gör det möjligt att vidga vår krets av meningsfränder, men också våra möjligheter att pröva våra intryck och åsikter mot andras. Det är en högst påtaglig skillnad mot tidigare, då det handlade om papperskopior och kasettband – ibland i brev på posten. Tack vare internet har jag själv haft möjligheter att vidga mina vyer, fördjupa mina kunskaper och fått möjligheter att utbyta tankar och åsikter med många andra som likt jag själv är vetgiriga och vill förstå sig på den tid som vi lever i. Om samhället ”sammanbitet” vill bekämpa detta, då säger det mera om samhället, där professor Torsten Pettersson och hans gelikar just nu är tongivande, än om oss som kämpar för att få vara medborgare även när vi använder vår tid till aktiviteter på nätet. Vi, som ser på internet med andra brillor än professorn, vet att där finns endast nollor och ettor och hur dessa används avgörs av en människa av kött och blod vid tangentbordet. Att hon skulle vara mer brottsbenägen än den människa, som inte är uppkopplad, är ett påstående som jag vill jag se väl underbyggda bevis för istället för ett opportunt tyckande – alldeles särskilt som detta tyckande kommer från en av de lärde i universitetsvärlden.

Däremot tycker jag att Expressens Ann-Charlotte Martens sett ljuset när hon beskriver hur hon kommit till klarhet om det industriella komplex som gör sitt för att påverka våra tankar. Granne till deckarna bor filmerna, där polisen är hjältar och där spelar informations- och kommunikationstekniken en avgörande roll. Att Martens drabbas av en omskakande insikt visar att vi behöver mer av problematisering i pratet om teknikens användning. Inte genom att sätta på oss professor Torsten Petterssons brillor, utan genom att ställa oss frågor hur vi måste förhålla oss till allt det som flyter upp och synliggörs – inte så sällan med hjälp av etablerade medier. Hör det inte också till de mänskliga rättigheterna att man kan få vara naiv och okunnig till dess man lärt sig. Erfarenheter kallas det som våra misstag bidrar till och som vi skämtsamt brukar tala om som lärdomar den hårda vägen? Ska vi fortsätta frossa i brottslighet och tilltag av udda existenster och människor som gör vad som helst för att få uppmärksamhet eller ska vi fokusera på det goda som följer av tillgången till information och kommunikation via nätet? Det är en fråga som professionella inom media måste ställa sig, inte minst mot bakgrund av att det i deras yrkeskår finns människor som gärna odlar sina aversioner mot den digitala utvecklingen.

Som ett motgift länkar jag till pressmeddelandet om Susanne Kjällanders avhandling Elever skapar eget lärande med digitala verktyg. Gillar också Emil Isbergs kommentar till DN:s artikel om EU-kommissionär Neelie Kroes åsikter om farorna på nätet. Får mig sedan ett gott skratt när jag läser bloggen Tysta tankar. Vi som minns hur det var då, vet att våra barn överlevde och i sin tur blev hyggliga föräldrar, med en rätt sund syn på utvecklingen. Nog är det väl bättre att vuxenvärlden skaffar sig kunskap och kan förhålla sig på ett vettigt sätt d v s ta ett eget ansvar och hantera det som sker på ett mera genomtänkt sätt, än att mobiltelefoner och datorer ska övervakas och polisen bli allena saliggörande. Det ska bli intressant se hur man inom kampanjen Digidel 2013 kommer att förhålla sig – om man kommer att fokusera på farorna eller se möjligheterna. Intill dess noterar jag att Föreningen för fri kultur och programvara och Creative Commons i de nordiska länderna ordnar ett framåtsyftande evenemang i Stockholm den 5 maj, vilket bloggen Majestatis Pluralis puffar för.

Avrundar med Anna Troberg, Piratpartiets partiledare, som visar oss medlemmar vägen ut ur ett dilemma. Strongt! Vi behöver inte gå tillbaka i svunnen tid för att finna rakryggade politiker, även om Lars-Erick kan ha en poäng i att uppmärksamma dem. För att ta oss framåt gäller det att ta med sig det bästa av det som varit.

Intressant.