Riksdagens arbetsformer och mitt val.

Kan knappt sitta stilla, när jag läser DN:s ledare Stärk riksdagen. Äntligen har frågan om hur beslutsprocessen går till uppmärksammats i ledande media. Droppen blev Anne-Marie Pålssons väl underbyggda och sakliga kritik när hon nu flaggar för att lämna riksdagen. Som vanligt försöker en del göra hennes väl genomtänkta strategi att göra sorti på ett sätt som kan göra skillnad, till något så småttigt som ett fel hos henne som person. Det gör t ex Johan Linander i ett inlägg rubricerat Ann-Marie Pålsson har inte lärt sig hur man påverkar. Han skriver bland annat ”Jag känner att jag har mycket stort inflytande över den politik som drivs på justitieområdet. Det är klart att inflytandet på andra områden inte är lika stort eftersom man är tvungen att huvudsakligen ta hand om sina egna frågor, men då har å andra sidan andra centerpartister som jag litar på inflytande där”.

Läser en gång till: ”men, då har å andra sidan andra centerpartister som jag litar på inflytande där”. I den bisatsen visar han att han inte förstått vad Anne-Marie Pålsson och för all del många kritiska väljarna ogillar. I den bisatsen ligger också förklaringen till att svenska folket nu måste finna sig i att blir övervakade av FRA!!! I den bisatsen ligger också förklaringen till att riksdagens ledamöter varit så ovilliga att svara på nätverket Riksdagssvars fem frågor om detta lagkluster.

Anne-Marie Pålsson har, vad jag kan förstå, lagt ner en hel del arbete på att gå till roten med det onda, som här handlar om svårigheterna för en enskild riksdagsledamot att ta det ansvar som uppdraget kräver i förhållande till lagarna och folket. Styrkan i det som hon redovisat är att det är allmängiltigt för alla partier och inte något specifikt för moderaterna, även om hon väljer att begränsa sig till det som hon med säkerhet vet. Staffan Danielsson (C ) känner av någon anledning ett behov att kommentera hennes beslut och där finner jag följande lilla godbit ”Varför har socialdemokraterna med vårt proportionella valsystem så skickligt kunnat dominera svenska politik i snart 100 år? Genom ledamöter med individualistiska böjelser som ständigt röstat efter personlig övertygelse? Glöm det. S har alltid följt sin regering och röstat igenom dess förslag.”

Smaka på den iakttagelsen, utan att slås av tanken ”Kan det vara förklaringen till att många väljare idag antingen väljer sofflocket eller sätter sin tillit till att det ska vara annorlunda i andra partier?” Jag berörde detta i gårdagens inlägg, men då i förbifarten. Idag gläds jag över att DN:s ledare gett mig och andra en möjlighet att debattera vad effekterna blir när man har det förhållningssätt, som är förhärskande hos S, men som uppenbarligen anammats av alliansen utan några djupare reflektioner. Idag framhärdar Staffan Danielsson och tolkar ledarsticket som ett hot mot regeringsmakten. Inte undra på att det går snett när folket sedan tränger sig på och vill ha ett ord med i laget.

Ledarskribenten ser inte några större möjligheter att reformera riksdagens arbetssätt utan tror att en del kan förbättras genom att stärka personvalsinslaget. Men, vad hjälper det när riksdagskandidaterna i en del partier i lojalitetsförklaringar avtalar bort sin lagenliga rätt att rösta så som det egna samvetet bjuder. Alla etablerade partier är fast i ett makttänk, som är förödande – demokratin kan inte fungera som en frisk och självreglerande kraft. Jag tror att det måste till mycket mer och tänker bland annat på journalisten Anders Isakssons idé om att avskaffa utskotten, vilket är grunden till den arbetsdelning som Johan Linander hyllar och den toppstyrning som Staffan Danielsson är anhängare av och som befriar de enskilda ledamöterna från ansvar gentemot lagarna och folket. Intressant. Andra som också skriver om detta: Conny T; Mårten Schultz med ett radikalt besparingsförslag; Mitt i steget med filosofen Kant i tankarna; Erik Hultin vill också ha en genomgripande diskussion i saken; Jens O visar att han också tänker på hur Lissabonfördraget pådyvlats oss; Dick Erixon har läst GP och puffar för enmansvalkretsar; Martin, som tycks leva i tron att problematiken bara gäller moderaterna; samt Daniel Rhodin, som är värd en repris. Hans utmaning i slutklämmen skaver.

Sedan till några funderingar inför valet den 7juni: För bara några dagar sedan var jag helt säker på att jag skulle kryssa Christian Engström i Piratpartiet, men sedan har Erik Josefsson , kandidat för Vänsterpartiet, spökat till det med sin ”kärleksförklaring” till Olle Schmidt (FP) tillhörande partigruppen ALDE. Jag tvingas tänka ett varv till. Olle var länge ett tänkbart val, men sedan flera av Folkpartiets ledande politiker uppvisat en i mitt tycke alltför ståndaktig attityd i fråga om upphovsrätten och lägger till deras behandling av de interna FRA-kritikerna, blir valet av Olle en omöjlighet. Stundtals har jag även funderat på Lena EK, men ett kryss på henne är också ett kryss på Centern, vars ledare aktivt försvarar FRA, och nu sättet som beslutet kom till på, det gör ett kryss på Lena till en omöjlighet. Christoper Fjellner (M) var från början ett givet val med tanke på hans kunskaper om internet och dess betydelse både som infrastruktur och som nervsystem för all sköns mänskligt liv, men moderaternas förkärlek för FRA, som möjliggör övervakning av det svenska folket, och den omilda behandlingen av Karl Sigfrid när det begav sig, det gör ett kryss på Christopher till en omöjlighet. När jag vid förra valet spred mina röster på dessa tre partier kunde jag inte drömma om att just dessa partier skulle bli de, som drev igenom FRA-lagstiftningen, vilket jag skrev om här. På måndag presenteras det som ska göra det hela smakligare. Fan tro´t. Nej, Olle och Daniel får ursäkta, det blir nog Christian i alla fall. Ser hos Deepedition att jag inte är ensam och hos Hax och Lars-Erick att det är fler som brottats med sitt val. Opassande visar att hon tycker att PP ska tänka till, när det gäller hur man handskas med dem, som medverkar till valfusk, vilket självklart underlättar mitt beslut. Dokumentera är viktigt, men sedan gäller det att tänka efter hur man handskas med det som dokumenten visar. Valfusk ska anmälas och skötas av rättsväsendet och där gäller att någon är oskyldig till dess annat bevisats. Kan inte se annat än att Politikerbloggen hänger en piratpartist med hans eget rep.

Dagen efter – med eller utan huvudvärk?

Baksmälla eller lyckorus? frågade sig Opassande i morse. Det är nog en fråga som många ställer sig. Medan våra största tidningar skriver om det olyckliga i den vändning som saken tog i och med Europaparlamentets omröstning, är det intressant att idag läsa vad som skrivs i branschpress som Ny Teknik, PC för Alla 1 och 2, Computer Sweden 1 och 2 om Telekompaketet. Där finns en mindre del av den TT-text, som många andra media använt sig av, där betoningen legat på allt gott som konsumenterna riskerar att gå miste om ifall paketet inte överlever genom en förlikning. I bl a SvD igår var det mer av ”Husbondens röst” om man säger så. Men, här i branschorganen verkar man gå balansgång mellan infrastrukturministerns ståndpunkt och nätanvändarnas.

Bland dessa finns en artikel om nätaktivisternas roll i det som hänt, där Piratbyrån lyfts fram. För mig har aktiva i NSM och de bloggare, som vet hur beslutsapparaten i EU fungerar - Erik Josefsson och Henrik Alexandersson varit av större betydelse än Piratbyrån. Men Marcin har rätt i att det, som görs på nätet växer fram i dialoger mellan alla engagerade. Där har vi kunnat respektera varandras olika politiska åsikter fram till den punkt då paketet Citizens´ Rights Amendments poppade upp. Då kastades en näve partipolitiskt grus in i vårt nätverkande, men dessförinnan hade å andra sidan min egen och andras inre kamp med det överstatliga angreppssättet förorsakat några dagars låg aktivitet, vilket säkert uppfattades som en näve partipolitiskt grus från vårt håll i en situation när vi borde ha gasat rejält.

Jag kan bara tala för mig själv, men för mig tog det många timmar att komma underfund med att det redan fanns så mycket av överstatlighet i en hel del direktiv från EU:s sida att vi inte kunde göra halt nu när det handlade om internets frihet och våra demokratiska fri- och rättigheter då vi vistas på nätet. Att vara medborgare är något mera än att vara kund hänvisad till civilrättsliga avtal med en operatör, med möjlighet att paketera sitt utbud på ett för mig obekvämt sätt.

Idag finns en artikel i Computer Sweden där det sägs att EU-kommissionen överväger att att splittra telekompaketet. ”Om inte beslut kan nås innan EU-parlamentsvalet den 7 juni kommer det troligen att dröja minst sex månader till innan de viktigaste frågorna i paketet kan klubbas igenom”. Där talas också om att isolera frågorna om internetanvändares rättigheter i ett separat paket. Det skulle göra det möjligt för parlamentet att först rösta igenom de punkter man redan är överens om och ta itu med tvistefrågorna vid ett senare tillfälle. Martin Selmayr, talesman för EUs telekomkommissionär Vivane Reding, hänvisar till ”en liknande tvist år 2002, förra gången parlamentet röstade om telekomreglering. Då lades frågor om personlig integritet på nätet åt sidan så att övriga delar kunde klubbas igenom.” Det är väl mycket intressant att så stor oenighet råder om integritetsfrågorna? Antagligen beror detta på att alltför många politiker och tjänstemän är digitala analfabeter, men också att det finns intressen som tycker att deras rättigheter överskuggar alla andras. Alla har vi rättigheter, men en del har mera rätt till rättigheter än andra och här kommer upphovsrättslobbyns aktiviteter in i bilden.

Jonas Lind har ett intressant blogginlägg om IPR-lobbyns aktiviteter redan år 1999 för att förmå Europaparlamentet att ”få igenom ett tillägg (Article 5.1 ”on incidental copying”) till direktivet som gjort internetoperatörer juridiskt ansvariga för de cachade kopior som under någon tusendels sekund lagras i routrarna när internettrafiken transporteras i nätet. Operatörerna skulle bara få cacha innehåll som transporterades på nätet om de i förväg fått copyrightinnehavarens godkännande.”

Nätverket Svart Måndag (NSM), som uppstod måndagen den 23 juni 2008 för att markera att omröstningen den 18 juni 2008 om FRA-lagstiftningen sågs som en svart dag för vår integritet och demokrati. Idag är NSM ett stort nätverk av människor, som värnar om medborgarnas rätt till frihet, integritet, demokrati, brevhemlighet samt meddelarskydd och står därmed på Sveriges grundlag och Europa-konventionens sida. Eftersom en del av den lagstiftning av integritetskränkande karaktär, som drabbat det svenska folket kommer sig av olika direktiv, som godkänts vid trialoger eller trianguleringsförhandlingar mellan Europaparlamentet, ministerrådet och kommissionen är svenska folkets val av kandidater till Europaparlamentet den 7 juni enormt betydelsefullt. Därför har NSM upprättat en lista på de kandidater, som nätverket bedömer vara kapabla att stå upp för demokratiska fri- och rättigheter även för den del av folket, som använder sig av internet som informations- och kommunikationsverktyg. Den uppmärksamme kan se att Olle Schmidt (FP) avböjt att delta, vilket jag personligen tycker är tråkigt, men det är Olles eget val. Självklart undrar jag i likhet med många andra varför? Beröringsskräck – eftersom även medlemmar i Piratpartiet finns inom nätverket? Rädsla för att ”legitimera” Piratpartiet, som politiskt parti genom ett samröre? Eller är Olle anhängare av FRA-lagarna?

Med tanke på att alla politiska partier är i behov av en uppryckning, när det gäller folkets behov av kanaler för samtal kring teman, som behöver belysas från höger till vänster och vice versa, borde NSM mera ses som ett värdefullt tillskott till de egna partiernas kanaler, då engagerade i nätverket vill verka för ett fritt och livaktigt demokratiskt meningsutbyte. Personligen vill jag fortsatt vara delaktig i mötesplatser på nätet, där vi hjälps åt att tolka istället för att vantolka varandra i de samtal som pågår därute. Här en del röster dagen efter - Copyriot; Intensifier; Scaber Nestor; Mitt i steget; Svensk Myndighetskontroll; Mark Klamberg och Badlands Hyena.

Piratpartiet – höger eller vänster?

På min runda bland mina favoriter ser jag att Piratpartiet är på tapeten både till höger och vänster. Lars-Erick har hittat en sosse öppen för kommentarer, vilket ger honom en möjlighet att avsluta sin kommentar med rådet ”sluta håna pp för dess uppenbara brister. De finns sannerligen. Men ägna er i stället åt att granska er själva”. För övrigt ett gott råd till många andra partiföreträdare. Opassande funderar hon också kring pp:s partiprogram och namn, vilket visar att aktiva i partiet är mottagliga för synpunkter, men också gör prioriteringar, som inget annat parti. Anders W funderar kring demokratin, som kom av sig och de prioriteringar, som statsministern gör. Inte utan att jag tycker att det ligger en hel del i den bild han valt som illustration. Däremot kan jag tycka att vi behöver både fler poliser men också satsningar på fler sjyssta vuxna i barns och ungdomars fritidsmiljöer. MinaModerataKarameller skriver också på temat med vinkeln att övriga partier tagit alltför lättvindigt på integritetsfrågorna och att det inte håller i längden. Själv ser jag enfrågepartier som en säkerhetsventil för demokratin, när de etablerade partierna blivit för självgoda, vilket jag tycker får stöd i en av Piratpartiet betald Sifo-undersökning, som redovisas bl a i SvD och Sydsvenskan.

En ny påminnelse från mig till nio socialdemokrater, tolv moderater och tre kristdemokrater med samma bön om svar till riksdagssvar.se på våra fem frågor, har inte lett till ett enda nytt svar. De må ursäkta om jag tvivlar på att dessa riksdagsledamöter vill ha en dialog med vanliga medborgare intresserade av att veta hur de resonerar när de förvaltar det uppdrag de fått av svenska folket. Men, ett uteblivet svar är också ett svar och just nu bygger vi ett monument över det demokratiska sinnelaget i vår lagstiftande församling – Sveriges Riksdag. De av oss i nätverket som håller koll på svarsviljan och jämför samstämmigheten i svaren har redovisat det, här Anders W och Josef.

Samtidigt som jag skrivit detta har jag kunnat lyssna på Lars Gullin hos Spotify. De spår, som jag känner speciellt för, lägger jag in i min första spellista med Jazz. Vilket äventyr att kolla vad som finns och göra olika spellistor. Vilken innovation!!! IPRED1 – hör hemma i papperskorgen!

Avslutar med att tillsammans med Daniel Rhodin, Fp i Eslöv, glädja mig åt att MÖD (Miljööverdomstolen) gett det socialdemokratiska styret i Lunds kommun bakläxa när det gäller lokaliseringen av ett nytt kraftvärmeverk, där han refererar till en artikel i Sydsvenskan. Själv skriver han om politiker, som suttit på flera stolar och därmed förefaller ha inbillat sig att det skulle vara lätt som en plätt att driva igenom beslutet. Typiskt att man nu lastar de överklagande grannarna för merkostnader istället för att inse att det varit den egna maktfullkomlighetens nonchalans vad gäller lokaliseringsutredning som ställt till problem. Besvärsrätten är en demokratisk rättighet, för att beslutsfattare inte ska frestas ta sig vilka friheter som helst, men den tanken verkar vara dem främmande.