Mörkrets makter drar genom Europa.

Läser hos Christian Engström att EU-parlamentet nu röstat igenom Gallo-rapporten, som handlar om hårdare tag mot den som kopierar upphovsrättsskyddat material. Ms Gallo, föredragande ur den kristdemokratiska gruppen EPP vann, och vår sida förlorade, skriver han. Betänkandet antogs med 328 röster för, 245 emot och 81 nedlagda röster. Detta var ett bakslag, men kampen för ett fritt och öppet Internet och en förnuftig upphovsrättsreform går vidare. Men, nog undrar jag hur Miljöpartiets Isabella Lövin tänker som röstade för, vilket både Christian Engström och Rick Falkvinge noterat. Lena Ek, höll däremot stilen, vilket Erik Hultin noterat. Resolutionen är inte bindande, skriver SvD, men beslutet kommer väldigt olyckligt med tanke på förhandlingarna om ACTA-avtalet. Hax ger en utförligare rapport. EU:s förhandlare bör betänka att uppemot hälften av de folkvalda var emot. Upphovsträtan ger oss en inblick i varthän övervakningshysterin leder. Och här hemma ser vi vart det leder när politiker slår dövörat till.

Faktum är att det oreras en hel del om valutgången och de känslor detta föder, främst när det gäller S D:s inträde i riksdagshuset. ”Lärdomen från övriga Europa visar att det inte spelar någon roll hur mycket man fördömer eller försöker bekämpa extrempartierna om man inte gör något åt de upplevda orättvisorna och problemen.” Så avslutar Wolfgang Hansson sitt inlägg Främlingsfientlighet är ingen sjukdom som går att bota. Det tål att läsas om och om igen. Idéerna om hur S D ska hanteras här hemma visar att inte ens etablerade politiker är på det klara med vad de menar med sina stolta förklaringar om att vi lever i en demokrati. Jag kan förstå om de grupper som S D ifrågasätter blir rädda, men vi hjälper inte dom med att ge oss på S D med hugg och slag. Eller att ändra spelreglerna sedan olika omständigheter gjort det möjligt för S D att ta sig in i riksdagen och olika kommuner och landsting. Om de nu med sina mandat anses ha möjlighet att berika sig på partistöd och annat, då kan man undra varför denna möjlighet inte ifrågasatts tidigare när det handlat om redan etablerade partier. Lars-Erick har tittat närmare på den saken sedan SvD gjort sig omaket att räkna ut vad det kostar.

Man behöver inte vara Einstein för att räkna ut hur sådana åtgärder blir till ytterligare ved på brasan, när etablerade partiers politiker hittills ansett sig själva vara värda både det ena och det andra. Om inte Moderaterna är helt korkade måste de förstå att det ligger en hel del i Wolfgang Hanssons analys. Johan Norberg kompletterar genom att se det hela ur en annan vinkel. Den uppmaning som han berättar om i slutet av sitt inlägg känner jag igen som Erik Laaksos. Men, jag kan förstå att Moderaterna med en bredare analys kan se ett rejält hot mot sin pågående ombyggnad av folkhemmet, där inga eftergifter mot en mera socialt inriktad politik låter sig göras. Samtidigt kan vi inte bortse från problemet med populism, vilket Krohniskt så träffsäkert noterar, utan att visa en väg ut ur det dilemmat. Kent Persson visar dock att det tänks en hel del kring den uppkomna situationen. Många talar om populism, men alltför få frågar sig varför. Därför jag inte kan se annat än att S D kommit för att stanna.

Demokratisyn växer inifrån och ut skriver Stefan Mårtensson och jag instämmer. Noterar med stor tillfredsställelse att Magnihasa är inne på samma spår – gör inte som dom vill, men använd för allt i världen inte odemokratiska metoder för att hålla dem utanför. Svensk Myndighetskontroll, som tidigare tagit debatten när det gäller S D:s politik, är också vaksam när det gäller Gallo-rapporten. Mikael Nordfeldth ställer Miljöpartiets Lövin till svars. Så ska en slipsten dras. Uppdatering: Isabella Lövin förklarar sig på sin blogg och avslöjar att hon gått på myten att vi missunnar konstnärerna deras levebröd. Hon ser inte att det är upphovsrättsuppköparnas ärenden som hon går. Lägg märke till hennes formulering "Som journalist sedan 25 år ..." Hon skiter fullständigt i enskildas möjligheter att utifrån en kopia eller länk utbyta tankar och idéer om olika kulturella uttryck utan att be någon om lov. Vad händer om de skulle lyckas i sitt uppsåt att stänga in nutida kulturyttringar?

Avrundar med ett särskilt tack till Anders Widén, som med sina texter både kan förlösa en knut formad av vanmakt i en strid ström av tårar (vilket jag skrev om igår), men också kan mana till mod och tillförsikt. Tröstar mig också med Anna Trobergs Valvaka, valkoma och framtidsvisioner.

Intressant.

I rikets tjänst på olika sätt.

Läser med stigande oro Kjell Häglunds artikel i DN om vicepresident Joe Bidens grepp om USA:s politik på immaterialrättens område, där jurister, som tidigare varit lobbyister till stöd för upphovsrätten, idag har anställts med tjänstgöring på Justitiedepartementet. När jag första gången läste om detta, strax efter det att Barack Obama tillträtt som ny president, var min tanke ”Hm, kanske inte så dumt om han vill komma åt det skräckvälde, som denna industri skaffat sig med hjälp av juridiken”. Men, här verkar det som att det är det motsatta som gäller – en förkrossande seger för de krafter, som vill stänga ute internetanvändare från möjligheten att vara och göra samma saker på nätet, som i det analoga livet vid sidan av tangentbordet. Det är således i det ljuset vi ska se Jammie Thomas-Rasset, som DN:s Ossi Carp skrev om för några dagar sedan. ”Närmare bestämt landade skadeståndet på 80.000 dollar per låt, det vill säga totalt 1,92 miljoner. De flesta som accepterat en förlikning har betalat mellan 3.000 och 5.000 dollar, motsvarande 24.000 till 39.000 svenska kronor”. Idag noterar även SvD saken. Helt sjukt.

Ibland undrar jag om inte juridiken i likhet med politiken blivit en födkrok fullt i klass med all annan prostitution, men inte ens en sådan möjlig utveckling kan få mig att tycka att det är OK med den övervakning, som FRA förväntas bidra med. Jag ser dock att det ena intresset drar fördel av det andra och att bägge vinner kortsiktigt en del poäng, men att inget av dem tar ansvar för vad som följer i det långa loppet. Kan det vara mot den bakgrunden jag ska förstå KD:s nymornade intresse för svenska folkets krav på integritet, vilket SvD skriver om. Kan det vara så att även KD har insett att Piratpartiets framgång inte kan förklaras enbart i termer av ungas vurm för fildelning?

Kan det också vara mot den bakgrunden jag ska tolka Björn Elmbrants inlägg i Dagens Arena om Skitfrågornas tyranni. Hans iakttagelseförmåga är som vanligt god, men jag vet inte om det är det statliga partistödet, som behöver ökas och öronmärkas. Mig förefaller det vara viktigare med en folkbildningsinsats värd namnet och då även med hjälp av internet. Grundlagsutredningen borde ha varit ett givet ämne för en folklig studie på bred front. Efter att ha läst inlägget i Expressen om Flytande rädsla och folkhemsnostalgi betror jag inte partierna den viktiga uppgiften att tänka längre än till nästa års val. Även om Svend Dahl inte kan göra anspråk på att ha funnit roten till sakernas tillstånd, kan man ana att han kommit något på spåren värt att titta närmare på. Jag har länge tyckt att politikerna är ansvarslösa på gränsen till kriminella när de utnyttjar människors rädsla för att stärka sina positioner.

Vi styrs av pedofiler, terrorister och RIAA skrev Erik Hultin häromdagen – mitt i prick som vanligt. Jag kan glädja honom med att vi här har Norrtelje Tidning med en chefredaktör, som fortfarande står upp för sin åsikt. Dagens ledare avslutas ”Regeringen lade i maj sitt förslag till förbättrat integritetsskydd i FRA-lagen, och detta förslag skall riksdagen besluta om i höst. Här borde dock EU-valet har givit allianspartierna en tankeställare. De borde ha förstått hur viktig denna fråga är, inte minst för många ungdomsväljare. De borde därför riva upp hela FRA-lagen och skicka hela frågan till en ny utredning.”. Kan bara instämma. Ser att Mårtensson har hopp om att integritetsfrågorna får betydelse i nästa års val. Under tiden kan det vara uppfriskande att se vad som händer i Tyskland när staten går för långt – här förmedlat av Hax.

Kan sedan inte undgå att notera intresset för det som händer i Iran och hur olika nätaktivister försöker göra nytta. Vill gärna tro att det handlar om en allmän nytta till stöd för en demokratisk utveckling, men känner samtidigt en oro för att en del aktörer i eget intresse vill visa internets möjligheter och samtidigt bidrar till att göra ont värre. Läser Intensifier och försöker förstå. Men det visar väl bara att jag är okunnig om vilka offer en process för frihet kräver. Är nog en fegis innerst inne. I en tidigare bloggpost skriver Christopher bland annat ”Werebuild.eu bidrar inte till protesten som sådan, utan jobbar för att skapa ett fritt internet. (hur dessa två sedan hänger ihop är en fråga som återstår att besvara)”. För den med bättre kunskap och mod i barm skriver Gustav Nipe, gästbloggare hos Opassande. Bloggen Bent gör sina jämförelser och de utfaller till regeringens nackdel. Vet inte om Badlands Hyena lyckas göra mig klokare, men definitivt gladare.

Avslutar med att puffa för Mark Klambergs medverkan vid ett panelsamtal i Köpenhamn under den internationella konferensen ”ICT and Privacy” den 23 – 24 september då han hoppas att alla som bor i södra landsändan passar på - ”Konferensen är öppen för allmänheten. Det är kostnadsfritt och arrangörerna bjuder på lunch”, skriver Mark bl a.

Intressant.

Pengarnas makt i politiken.

Den 29 december skrev Piratpartiets Rick Falkvinge under rubriken En ovanlig begäran där han redovisade behovet av medlemmars och sympatisörers ekonomiska stöd för att pp ska kunna räkna med hans insatser. En hängiven initiativtagare tillika partiledare har kommit till den punkt då han måste få ersättning från partiet för den insats han gör. Hittills har han finansierat verksamheten med hjälp av ett privat banklån, men nu står han i valet mellan att börja arbeta på heltid för sin egen försörjning och därmed bli tvungen att dra ner på den tid han ägnat åt Piratpartiet eller att sätta medlemmar och sympatisörer på prov. Tycker de att Piratpartiet och Ricks insatser är viktiga, måste de ta ställning till hans vädjan om en stående månatlig donation på minst 100 kronor. För Rick är detta enskilda ställningstagande viktigare än att Piratpartiet i likhet med andra partier gör sig beroende av skattebetalarnas pengar i form av partistöd och politiska sekreterare.

Ricks vädjan har lett till att bl a riksdagsledamoten Karl Sigfrid (m) fortsatt spinna på den tråden och väckt mitt intresse, då jag tycker att han har goda argument till försvar för skattefinansierat stöd. Något som kan förklara den omsvängning, som skett inom moderaterna, vilket beskrevs i en artikel 2007-10-24 av debattören Martin Borgs i Realtid.se. Samtidigt har jag själv under en tid funderat på vilken roll partistöd och arvoden spelat när det gäller riksdagsledamöternas ovilja att visa vad de, var och en personligen, känner till och bryr sig om när det gäller lagstiftningen kring FRA.

Något som vi i nätverket Riksdagssvar.se verkligen ansträngt oss för att klarlägga. Mitt senaste mejl till elva moderater, nio socialdemokrater och tre kristdemokrater gav inte ett enda svar – inte ens ett ignorant eller arrogant svar, vilket annars förekom i början. 56.000 kronor i månadslön och en del andra förmåner finansierade av anonyma skattebetalare förpliktar inte, när en grupp väljare vill fortsätta dialogen i denna viktiga fråga. Den kallsinniga hållningen, som uppvisas främst av m och s, är i sig intressant och leder till nya funderingar kring etablerade politikers syn på sitt uppdrag och redovisningen inför sina väljare. Sett i det ljuset förstår jag Rick Falkvinges initiativ – Piratpartiet lever vidare endast om deras medlemmar och sympatisörer är villiga att betala för det. Det ska bli intressant se hur det går.

När jag börjat rota i frågor kring partistödet och politikernas benägenhet att höja stödet till sig själva, medan det handlar om nedskärningar i verksamhet för folket, visar det sig att reglerna för partistöd har varit så luddiga att det är möjligt för ett parti, som vunnit lokala mandat i kommunerna, att överföra dessa bidrag till kampanjkassan på den nationella nivån, vilket visar hur obenägna politikerna varit att sätta upp tydliga regler för det som gäller deras egen verksamhet. Framgångarna för dessa nya partier i kommunvalet 2006, har senare lett till en utvärdering, som redovisades den 27 juni 2008. Där finns mycket intressanta iakttagelser, som det naturligtvis är intressant att följa upp. Har utvärderingen lett till några åtgärder och i så fall hur omfattande är dessa? Intressant.

. . . på drift mot framtiden

Igår var jag en av av de närmast sörjande vid riksdagshuset. Nätverket Svart måndag stod för inbjudan. När man har svårt att fatta att något riktigt tragiskt inträffat, finns ett behov att bearbeta detta tillsammans med andra människor. Människor som kan förstå vidden av det som hänt. Själv försöker jag förstå hur detta beslut blev möjligt och har tvingats inse att Sveriges demokrati förutsätter ett mycket vaket folk, som inte kan ta för givet att deras folkvalda politiker står upp för demokratiska ideal. Medan jag fortfarande befinner mig i ett slags bedövat tillstånd, är det glädjande nog många andra som fortfarande håller liv i sin kämpaglöd, vilket bl a Opassande skriver om. Att statsministern agerat på eget bevåg utan någon djupare förankring bland moderaternas gräsrötter skriver bloggaren fytne initerat om. Själv tycker jag mig se tecken på att svenska folket fallit offer för en oblodig militärkupp, vilket jag berörde i min blogg häromdagen.

Att ledare för demokratiska partier ser sig tvingade att pressa sina riksdagsledamöter att rösta i en viss riktning för att därmed uppnå en majoritet för sitt förslag, hör enligt min och många andras mening inte hemma i en demokrati. Händer något liknande i andra länder talar vi om diktatur. Hur vi hamnat här har varit en process under flera decennier och handlar om hur makt förändrar förtroendevaldas syn på sig själva och folket. Om detta vill jag skriva. Det saknas inte exempel på hur politiker sätter egna intressen framför folkets, vilket höjningen av partistödet kan vara en signal om, vilket SVT Rapport berättat om och som SvD noterat. Intressant.

Ibland syns detta gynnande av egna närstående intressen tydligast i kommunalpolitiken. Det återkommer jag till, men först ska jag i likhet med många andra varva ner och njuta av sommaren. Men det hindrar inte att det kan bli en och annan blogg emellanåt.