När viktiga värden står på spel.

Måste börja med att gotta mig åt Markus ”Lake” Berglunds och Henrik Brändéns modiga beslut att i en Brännpunktartikel stå upp för de frågor som Piratpartiet brinner för. För dem är Ipred-lagen, FRA-lagen och datalagringsdirektivet inget som man kan rycka på axlarna åt, vilket de tongivande partiledarna både till höger och vänter gör. Markus och Henrik tycker att det är viktigt att kolla hur partierna skött tidigare mandat innan partiledarna kan göra anspråk på några nya. Det tycker jag också. Lake kommenterar på sin blogg i likhet med Henrik. Hax skriver om grabbarna som löper linan ut; Svensk Myndighetskontroll återger hela deras inlägg; Emil Isberg skriver Så klart vi kommer in i Riksdagen och ser grabbarnas beslut som ett tydligt tecken. Hos Emil finns länkar till fler supporters. Henrik Brändéns ord som upphovsrättshavare går rakt in i mitt hjärta.

I allt snack om välfärdens kärna och skatter kommer dessa frågor på undantag. Ser dock att SvD försöker råda bot på att Piratpartiet m fl hamnat i mediaskugga. Här ger man utrymme för en presentation. Även om det är sent är det bättre sent, än aldrig. Så det är bara att jobba på. Men, då får jag lov att vara bättre förberedd än vad jag var idag, när jag var i sällskap med ett helt koppel politiska påläggskalvar från ungdomsförbunden på RHS-gymnasiets ”Almedagen” i Societetsparken. Jag hade inte tagit reda på upplägget ordentligt, men hoppas trots det att jag lyckades få fram vad Piratpartiet tycker är viktigt. Tråkigt att jag inte hade mer klistermärken och knappar, men jag hoppades i det längsta att någon från Ung Pirat skulle dyka upp. Har lovat skaffa fram mer material tills jag är ute på stan igen. Paneldebatten liknade i mångt och mycket det meningsutbyte som pågår mellan Alliansen och De rödgröna på högre nivå. Hur som helst - det var strongt gjort av de elever och lärare som ordnade detta - månne om det var inledningen till något som kan bli en tradition i Norrtälje.

Det är inte ofta, som jag känner mig så frustrerad, som jag gör just nu. Min känsla av att vi i Piratpartiet har att göra med dumskallarnas sammansvärjning inleddes igår med Cecilia Wikströms och Eva Edwardssons debattartikel i SvD. Något jag bloggade om. Båda är aktiva i Folkpartiet liberalerna, men Cecilia Wikström är dessutom ledamot i EU-parlamentets utskott för medborgerliga fri- och rättigheter och som sådan företrädare för medborgare i alla EU:s länder och har då ett ansvar för att väga samman motstridiga intressen utifrån ett medborgarperspektiv – innan EU utfärdar direktiv som sedan ska implementeras i medlemsländernas lagstiftning. Hennes idé om att vi inte längre ska kunna vara anonyma som medborgare på nätet, innebär i realiteten att hon avser att medverka till någon form av registrering och som en följd av detta införa ett förbud mot anonymiseringstjänster. Katten på råttan och råttan på repet ...

Riktigt uppfriskande att se SvD ge röst åt alla som reagerade. För att ni ska förstå vidden av det som Cecilia Wikström och andra EU-parlamentariker kokar ihop tillsammans med Ministerrådet samt de verkställande makthavarna i EU-kommissionen, som t ex EU-kommissionären Cecilia Malmström (även hon från FP), och alla tusentals lobbyister som häckar där, vill jag att vi synar Upphovsrätten närmare i sömmarna utifrån ett annat EU-direktiv från år 1993, då EU bestämde att skyddstiden för upphovsrätt ska vara under upphovsrättsinnehavarens livstid +70 år.

Många har säkert hört att upphovsrätten i år fyller 300 år, vilket är en sanning med modifikation. Om det inte specifikt gäller den ursprungliga upphovsrättsinnehavarens ideella och ekonomiska rättigheter. Företag, som köpt och köper upp den ekonomiska delen av upphovsrätten, fick sina rättigheter inskrivna i Bernkonventionen först år 1967, då den tidigare organisationen för upphovsrättsinnehavare BIRPI hade flyttat från Bern till Geneve för att komma närmare FN och samma år ändrade namn till WIPO (World Intellectual Property Organization). Sju år senare – 1974 – kom WIPO under FN:s beskydd. Sedan var det bara att stå på och kräva ytterligare lagstiftning till skydd mot kopiering eller piratkopiering, som de gärna kallar det. Vi talar om filer och när vi använder teknik för att lättare kunna dela filer med varandra, som underlag för våra diskussioner vänner emellan, då talar vi om fildelning.

När konventionen antogs år 1886 var skyddstiden 25 år, med hänsyn tagen till tid från produktion till leverans av sålda verk samt gjorda investeringar. När EU 1993 beslutar att skyddstiden ska vara livstid +70 år, är det uppenbart att det var helt andra hänsyn som gjorde sig gällande. Vilka? Ja, inte var det kunskapen om människors behov att vara kreativa genom att fritt kunna använda alla influenser utifrån för att i en egen inre process och i samspel med andra omforma och skapa något nytt, som var utslagsgivande. Jag är rätt säker på att händelserna 1967, 1974 och 1993 var starkt knutna till den tekniska utvecklingen, som gjorde det möjligt för gemene man att kopiera och dela med sig av olika verk.

Kasettbandspelaren såg dagens ljus 1963 och dessförinnan fanns rullbandspelare. Videobandspelaren kom 1976. Kopieringsmaskinen, en blogg med glimtar ur upphovsrättens historia skrev den 21 april 2009 bland annat följande: ”I början av 1980-talet oroades skivbolagen av att det hade startats butiker som hyrde ut skivor. Regeringen lade fram en proposition (1982/83:40) om att utvidga ensamrätten till musik till att även omfatta uthyrning. Riksdagens främsta motståndare var en då trettioårig moderat vid namn Gunnar Hökmark.” Sedan följer ett utdrag ur hans argumentation, som är läsvärd. Synd att han verkar ha glömt det som han hade koll på då. Googlar vidare och ser att Copyriot i april 2006 bjöd på ett inlägg om fotokopiatorns historia, som visar att det finns klara paralleller mellan det som hänt med produkter innehållande skrivna ord och andra produkter tillkomna genom olika kreativa insatser.

Intressant.