Alla dessa lagar och rättssäkerheten.

Oskyldig till dess brott bevisats – det gäller både Jesper Nilsson och de bägge poliserna verksamma inom Ungdomsroteln hos Stockholmspolisen. Men nog luktar det skunk lång väg om det som Nyheter24.se skriver här och här när det gäller polisernas agerande. Inte bara ifråga om det som hände vid Hornstull utan på andra håll landet runt. När jag ser hur polisers våldsbeteende ursäktas av rättsväsendet, funderar jag en hel del kring hur detta stärker den machokultur, som ser ut att frodas inom polisen. Här riktas det mot människor, som inte genast lydigt bugar och bockar för polisen, eftersom de tror att de lever i ett land, där man inte behöver befara polisiära maktövergrepp om man vill diskutera saken. Väl inne i en dispyt har den påstridige inte en sportslig chans. Våldsmonopolet ger polisen laglig rätt att ta i med hårdhandskarna, vilket uppenbarligen lockar en del poliser att demonstrera sin makt oftare än andra. Undrar just om en sådan makt berusar och likt all annan berusning kräver påfyllning för att utövaren ska få en kick av att leva polislivet? På vilket sätt håller ledningen risken för maktberusning hos den enskilda individen under uppsikt?

Hax menar att det som hänt är ett resultat av den lagstiftning som kom till 1993. Om jag minns rätt var det väl då som paniken grep omkring sig i samband med rave-kulturens utbredning och sedan dess satsar politikerna mera på den här typen av repressiva åtgärder än förebyggande skapande aktiviteter för ungdomar främst de som inte är intresserade av idrott och sport. Nolltolerans kallas visst modellen. Där handlar det om en systematisk markering av individer som på mer eller mindre ostyrkta grunder misstänks vara brottsbenägna. Svensk Myndighetskontroll undrar när vi ska säga nej, stopp, backa.

Snart kommer denna tveksamma lagstiftning att kompletteras med ännu en mycket tveksam lag Ett skärpt skadeståndsansvar för vårdnadshavare, som i förstone kan verka vara rätt harmlös då regeringen slår in öppna dörrar, eftersom en vårdnadshavare redan idag är ”skyldig att se till att lämpliga åtgärder vidtas i syfte att hindra barnet från att orsaka skada för annan. Den vårdnadshavare som inte uppfyller detta krav kan anses vårdslös och därmed skadeståndsskyldig för skada som barnet orsakar”.

Men vid ett närmare studium står det klart att denna lag innebär införandet av en helt ny princip i svensk lagstiftning – något som kan benämnas principalansvar för föräldrar. Advokatsamfundet avstyrker på mycket goda grunder. Regeringens avsikt är sprungen ur en välvilja, där svaga föräldrar förväntas kunna bli stärkta i sin fostrargärning inför risken att drabbas av strängare straff än idag. Men även med den bästa vilja i världen, måste man fråga sig om staten verkligen ska träda över den gräns, där föräldrar måste förutsättas vara kapabla att ta sitt ansvar. Om inte, finns behov av annat stöd. För nog kan man undra vilken kunskap lagstiftaren har om barns och ungdomars uppväxtvillkor, när man tror att detta lagförslag ska leda till en fostran, där barn och ungdomar i högre grad inser värdet av vara aktsam om egna och andras ägodelar. Detta till skillnad mot den lydnad, som i bästa/sämsta fall – beroende på hur man ser på uppfostran – kan växa ur en rädsla för att en förälder eller annan vårdnadshavare kan dömas till skadestånd som de i sin tur har laglig rätt att återkräva. Advokatsamfundet efterlyser med rätta den empiriska grunden eller annat underlag ”för antagandet att ett skadeståndsansvar för föräldrar skulle innebära att föräldrar engagerar sig mer i sina barn och att ett ekonomiskt ansvar för barnets handlande därmed skulle avhålla barn från att begå brott.”

Piratpartiet är inte för laglöshet för att vi kräver rättssäkerhet och ett juste uppträdande från rättssamhällets sida. Att riksdagen och regeringen tar lätt på skyddet för vårt privatliv, vilket skett i en rad lagar och lagförslag, det är något som jag vill se som den fråga som kommer att avgöra valet. Det senare sagt med adress till Kent Persson (M) som inledde veckans debatt.

Därefter måste jag ge en eloge till Norrtelje Tidnings Reidar Carlsson, som tycker att Centerpartiets eftergifter när det gäller kärnkraften som energikälla, inte kan förbigås med tystnad. Redaktören i By á Bladet har också inspirerats och skriver att det hela mest handlar om pannkaka.

Avslutar med att hälsa på hos några av mina favoriter: Calandrella, som skriver att SvD har fel om FRA – rösta gärna på Calandrella som vinnare av Lilla bloggpriset; Emil Isberg, som vill ta itu med myter och frågor om Piratpartiet; Lars-Erick, som skriver om Opinionsskapare; Mark Klamberg, som anser att Datainspektionens granskning av FRA måste förlängas och tidigare i veckan skrev om utredning kring signalspaning för polisen; samt Krohniskt, som skriver om den intressanta bloggträffen hos Sthlms Handelskammare i går kväll – ett särskilt tack till honom för det.

Intressant.