Könskriget fördunklar omdömet.

Funderar en hel del kring problematiken, efter en diskussion igår med utgångspunkt från ett antagande att kvinnor generellt sett har lätt att bli sedda som offer, när de anklagar män för sexuellt ofredande eller våldtäkt, vilket i sin tur leder till att män generellt sett har lätt att bli sedda som förövare, och dömda av folkopinionen från första stund d v s redan när en anmälan görs. Pålästa kvinnor behöver inte ens göra en anmälan, utan kan nöja sig med att ”rådfråga” polisen hur de ska tolka den situation som de har varit delaktiga i. Sedan är det åklagarens sak att hantera saken, då det kan röra sig om en straffbar handling.

Självklart är det händelserna kring Wikileaks talesperson Julian Assange som bildar bakgrund till den här diskussionen.Jag tycker mig se att könskriget i Sverige skapat en överkänslighet hos både män och kvinnor, vilket visar sig omedelbart när endera parten antyder att vederbörande blivit särbehandlad på grund av sitt kön. Marianne Ny, överåklagare vid Åklagarmyndighetens Utvecklingscentrum i Göteborg, har nu dykt upp på scenen och tagit över ansvaret för utredningen från Eva Finné och dessutom assisteras hon av vice chefsåklagare Erika Lejnefors vid Västerorts åklagarkammare i Sthlm. Själva förekomsten av ett särskilt Utvecklingscentrum gör att kritiskt granskande män ser det som hänt som något av en feministisk ”sammansvärjning”. Den som går till källan ser dock att denna form av ”överrock” finns i våra tre största städer där de verkar inom olika rättsområden, även om sexualbrott förekommer både här och där. Men, med idel kvinnor som rör i denna soppa, får rättsväsendet finna sig i att många män, men även en del kvinnor tvivlar på deras oväld. Hur ska rättssäkerheten kunna garanteras i ett samhälle, där könskampen är närvarande i snart sagt varje dispyt där kvinnor och män är i delo med varandra? Inte så sällan känner sig männen påhoppade. ”Jag är urless på att påläggas en historisk arvssynd från feministiskt håll, som Zac skrev i en kommentar till ett av mina inlägg.

Där ställde jag bland annat frågan - Vad är det som hänt i vårt land när vi inte kan tala om en rättssak utan att hamna i ett uppslitande ordbyte utifrån ”könsmaktsordningen” eller en diskussion om informationsfrihet utan att ses som en person med en pervers sexuell läggning? I bägge fallen riskerar man att fördömas av alla moralister som är urstyva på att skaffa sig tolkningsföreträde på vad som är sanning. Sedan dess har läsare påpekat att även S D använder sig av våldtäkter för att misskreditera män av annan etnisk bakgrund och tillhörande en annan religion. Varför? Ja, självklart därför att det går hem i stugorna, men också därför att könskriget fördunklar omdömet och triggar igång människors sämsta sidor, vilket gynnar dem som bygger sin politik på fördomar.

Det är verkligen trist, då vi är på väg åt helt fel håll. Män och kvinnor, som känner sig missgynnade och inbillar sig att det, som hänt dem, är en effekt enbart av deras kön, riskerar att fastna i sin offerroll. En roll som inte så sällan blåses under av andra med intresse av att denna eld hålls vid liv. Sedan diskrimineringslagstiftningen samlats under en hatt – DO, borde tiden vara mogen för att nytt utvecklingssteg med fokus på hur män och kvinnor tillsammans kan berika näringsliv och samhälle. Men, istället hör jag feminister som ser den samlade lagstiftningen under DO och kunskapen om intersektionalitet som resultat av en backlash för jämställdheten. Det är inte utan att jag ser likheter mellan könskriget och upphovsrättsstriden. I bägge fallen har en stark lobby verkat under en historiskt lång tid och klarar inte av att varken ta in ny kunskap eller att sätta gränser för sina anspråk. Därför måste lagstiftarna besinna sitt ansvar inför den framtida utvecklingen.

Men, jag håller med Emil Isberg – vad hjälper lagar om de inte efterlevs av dem, som har att tillämpa dem? Sedan kan jag inte låta bli att undra om inte en del journalister tycker att det är särskilt pikant att den som personifierar ”Läckornas försvarare” kan tycka illa vara, när han själv blir föremål för effekterna av en läcka. Vad man då glömmer är att det är Maktens företrädare som läcker för att ge en företrädare för whistleblowers en minnesbeta. Här kan man undra om det är journalister, privilegierade genom goda kontakter inne i maktens boningar, som agerar då de känner dessa sina privilegier hotade på något sätt. Intresset ljuger inte som bekant.

Efter detta en runda för att se vad som intresserar andra. Först en debattartikel från i fredags om datalagring där två kandidater till Riksdagen lovar att sätta ner foten när den saken kommer upp till beslut. Ser också fram emot att kostnaderna för detta spektakel redovisas. Antingen är det via skattsedeln eller teleräkningen, som vi undersåtar måste betala. Sedan en länk till Leif GW Persson som inte hyser några varmare känslor för datalagringsdirektivets tillskyndare Thomas Bodström. Det är han inte ensam om. Populismen har i den mannen fått ett ansikte. Därefter Joshen som inspirerats att remixa en Metro-artikel om demokrati och Karl Sigfrid om följder av politikers beslut för deras egen del. Så kan det gå när inte haspen är på.

Intressant.