Vi människor väljer vad som ska ges företräde. Idag sitter vi på första parkett och bevittnar ett skeende där det är en tidsfråga innan endera sidan skaffat sig ett tolkningsföreträde på beskrivningen av det som vi ser – revolution eller kris? Vice presidenten Omar Suleiman har börjat prata med oppositionen, vilket SvD skriver om. Men, ungdomarna, som drog igång det hela, har inte varit representerade vid dessa samtal. Hittills har militären intagit en mer balanserad position i förhållande till folket på torget, men enligt dokument läckta till Wikileaks har Omar Suleiman varit den som försett USA med uppgifter om det Muslimska Brödraskapet, vilket omnämns i SvD:s rapportering. Något som kan förklara det försiktiga tassandet från USA:s och EU:s sida, men också uttalandet av Silvio Berlusconi, som Opinionsbloggen berättade om häromdagen. Johan Westerholm skriver om en västvärld i limbo.
Gör internet till en mänsklig rättighet, skriver Måns Adler i Expressen mot bakgrund av det som skett i Egypten, där regimen efter det folkliga upproret gjort vad den förmått för att blockera tillgången till internet samt tvinga den största internetleverantören att sända ut meddelanden till mobilanvändare med ett uttalat stöd för regimen. Regimens attack på journalister och bloggare har gjort synligt att regeringsmakten ogillar att allt fler förfogar över möjligheten att kunna sprida information och åsikter om det som pågår. Då jag länge sett mig själv som en nätmedborgare i en miljö där mänskliga rättigheter bör råda, kan jag inte gör annat än instämma. Samtidigt undrar jag om inte detta med datalagring och FRA visar att maktens företrädare även här hemma ser rätt stora delar av folket som ett hot mot rikets säkerhet. På tisdag i nästa vecka kommer Konstitutionsutskottet att fortsätta beredningen av den lag som ska implementera Datalagringsdirektivet. Här kan man få en inblick i vad som händer i de olika utskotten. Bäst fungerar det genom att klicka på länken kalendern.
Parallellt med den diskussionen pågår en annan, som handlar om den förändring som pågår inom de olika mediehusen och bland journalister, där man intar olika ståndpunkter – alla i avsikt att förhålla sig till de hot och möjligheter som internet med dess sociala medier utgör. Joakim Jardenberg bidrar praktiskt i den diskussionen genom att lyfta fram diskussionen om journalistens roll, här i ett seminarie med Anders Mildner. Kolla gärna flera av hans inlägg. Gert Frost har också bidragit med ett antal intressanta inlägg. Här ställer han en rad intressanta frågor samtidigt som han kliver åt sidan för att ”fundera över vad som egentligen krävs för att få andra än de närmast sörjande att ta del av diskussionen om formerna för framtidens informationsspridning”.
Under de dagar, som jag själv har haft tänkarmössan på, i ett försök att orientera mig i en tid då gapet vidgas mellan de som fokuserar på nätets möjligheter och de som gör stort nummer av dåliga mänskliga beteenden, vilka helt tillskrivs internets existens, har jag försökt bli klok på hur ledande politiker tänker kring begrepp som tillit och ansvar. Debatten i Kvällsöppet om brottsoffers ökande inflytande när det gäller de allt hårdare straffen rörde om ordentligt i mitt inre. När människors sorg och fullt begripliga hämdlystnad tillåts utgöra grund för behandlingen av de straffade, då handlar samhällets insats om vedergällning och inte kriminalvård. Att sedan Brottsoffermyndigheten uppträder så okänsligt i relation till brottsoffer, det borde verkligen uppmärksammas i mycket högre utsträckning. Vilket fokus har de i sin roll? Det är i sådana stunder som jag tänker på Nelson Mandela och den sydafrikanske fångvaktaren – genom att de visade varandra respekt under fängelsetiden blev det möjligt att försonas med det som hände under en tidsepok när de varit varandras fiender. När det är så svårt för enskilda individer att leva med det som hänt, borde det vara samhällets plikt att bistå med kvalificerad hjälp för att hjälpa dem finna försoningens väg.
Avrundar med Anna Troberg, Piratpartiet, som såg det jag såg; att de tävlande i Melodifestivalen blir kollade för att se om de har rent mjöl i påsen. En drift med kontrollnojan, som jag kan applådera, mest därför att företeelsen verkligen förtjänar att skrattas åt. Kan för min inre syn se FRA:s anställda sysselsatta med sitt byggande av sociogram och föreställa mig vilka samtal det kan leda till dessa "FRA-snokare" emellan.
1 kommentar:
Ja, det är väl bara att instämma.
Skicka en kommentar