Igår undrade jag om makthavare bryr sig om opinionen på nätet, som en kommentar till Tobias Brandels funderingar om förhållandet mellan reaktioner kring kärnkraften på nätet och i form av demonstrationer på gator och torg. Idag läser jag i politikernas husorgon Dagens Samhälle Erik Laaksos krönika Kärnkraft ger miljövänlig el i tusentals år och förundras. Tyvärr har Dagens Samhälle, till största delen finansierad av skattemedel, valt en modell där ytterst litet av innehållet är tillgängligt på nätet, varför jag inte kan länka till hans krönika. Den är välskriven, men Erik är översvallande optimistisk när det gäller tekniken för framtidens kärnkraft. I sin slutkläm skriver han ”Kärnkraftsmotståndarna måste förklara hur framtiden ser ut i en värld med nästan sju miljarder invånare”. Har inte kärnkraftskramarna ett minst lika stort ansvar, när det gäller att beskriva sin framtidsbild, eftersom vi gör oss allt mer beroende av en energikälla, vars drift inte är riskfri och vars avfall kräver exceptionella åtgärder under en ofattbart lång tidsperiod.
Göran Rosenberg skrev i DN om varför kärnkraften klyver oss. Birger Ekerlid har läst och gillar Rosenbergs angreppssätt att se en utbyggnad av kärnkraften som en pakt med djävulen. I Birgers inlägg refereras till Östersunds-Postens ledarsida, som nu 31 år efter kärnkraftsomröstningen, ger en minnesbild från olyckan vid kärnkraftsverket i Tjernobyl år 1986. Själv minns jag att händelsen fick återverkningar både för mina föräldrar boende i Storumans fjällvärld och för oss som arbetade med turistverksamhet i Kapellskär, främst därför att många utländska turister trodde av även vi här i Roslagen hade drabbats av nedfallet. Tycker därför att det ska bli intressant att läsa boken Den stora förnekelsen av Anders Wijkman – Johan Rockström där de talar om behovet av en ny ekonomisk modell för att rädda planeten.
Anna Troberg minns också händelser från förr och undrar Var tar alla maskätare vägen. Medan hennes tankesprång leder henne till funderingar kring upphovsrättsindustrins omaga krav, funderar jag på om daggmasken har haft någon roll i filosofin, medan en strof ur en revytext tränger sig på ”masken luckrar upp jorden, det är sant – ta mig på orden: - Funnes inte den, funnes inte vi, därför tycker jag om daggmask.” Det var Bernt Uthas som stod för text och musik och sångnumret ingick i en nyårsrevy i Smedjebackens Folkets Hus i slutet av 1950-talet. Ja, tänk hur tankar kan komma och gå och med nätets hjälp kan jag idag se att han inte gav upp sin dröm och senare vigde sitt liv åt det som han brann för. Då var vi ett ungt SSU-gäng som inspirerades av Bernt att sätta upp nyårsrevyn.
Det har flutit mycket vatten under broarna sedan dess och jag har lämnat socialdemokratin redan för ett par decennier sedan. Då färdig med partipolitiken efter år av besvikelse över dragkampen om den offentliga sektorns behov av effektivisering, där sossar trodde att allt skulle bli bättre om folkrörelserna tog över verksamheter medan man på den borgerliga kanten sjöng privatiseringens och konkurrensens lov. Krukan går efter vatten tills den spricker, var ett ordspråk, som jag då vårdade till tröst. Därför är jag rätt road av att tolka vad som skett inom partipolitiken sedan dess. Jag vill påstå att såväl M som S har problem med att verkligheten inte låter sig besvärjas, utan kräver tålmodigt arbete, där tilltro till människors förmåga och positiva förväntningar är en grundbult.
Mot den goda ansvarskännande företagsamheten står företag där vinster växer ur rovdrift på människor, djur och natur. Mot den ansvarskännande och ideellt arbetande föreningsledaren står aktörer som drar egna ekonomiska fördelar av det godwill som ideella organisationer, NGO:s, byggt upp genom åren. Mot den ansvarskännande sjuksköterskans engagemang står en trög sjukvårdsorganisation, som förpestar arbetsmiljön. För att inte tala om det spel som pågår inom bankvärlden. Ur den synvinkeln tycker jag att det är intressant att följa Kent Perssons och Johan Westerholms slit.
Undrar för ett ögonblick vad de bägge tänker om den bild av samhällets insatser, som går under benämningen Fas 3. En sysselsättning som Anders Widén gör tappra försök att beskriva ur egna och andra berörda människors perspektiv. Undrar vad Anders och de andra själva kan se som en utväg, eftersom en verklig befrielse från det som de upplever kräver deras engagemang? Sånt kan jag stanna upp inför även om jag numera mest fokuserar på Piratpartiets hjärtefrågor, som också handlar om hur dåtid ska kunna gå över i en framtid där Informations- och Kommunikationstekniken blir till människors nytta. Avrundar med Anders S Lindbäck som roas av twittrandets möjligheter.
2 kommentarer:
Intressant att så många verkar se på kärnkraft som en nästan oändlig resurs, när estimaten säger att med nuvarande konsumtion (förespråkarna vill öka den) så räcker uranet ungefär i 55 år till.
Plus att kärnkraft inte är speciellt billigt (jämfört med t.ex. vattenkraft, som kostar ungefär hälften så mycket per kWh).
Jag borde skriva en blogpost om det här för hela den här debatten om kärnkraft och energi är otroligt infekterad och lider av en massa överdrifter och förnekande från båda läger, men eftersom jag har lite larvigt mycket att göra så kommer jag nog inte hinna (som vanligt).
Dock några kommentarer:
Kärnkraft är ett helhetsbegrepp som är minst lika brett som fossilkraft. Den kärnkraft vi har idag är väldigt "klumpig" (i brist på bättre ord) och oerhört ineffektiv och slösaktig. Här är motståndarsidan väldigt generaliserande och drar hela konceptet över en kam, tex kommer siffran att avfallet måste lagras i 100000 år från dagens teknik och tar ingen hänsyn till att det är uran det handlar om (finns andra typer av bränslen med andra egenskaper) eller att vi har haft en rätt drastisk teknikutveckling även vad gäller kärnkraften. Idag är det möjligt att bygga kraftverk vars avfall har en "farlighetsperiod" på ca 500 år, det är givetvis fortfarande absurt lång tid men det är ändå markant bättre än 100000.
En annan sak som gärna "glöms bort" är att kärnkraften står för en liten bråkdel av den radioaktivitet vi utsätts för och en väldigt stor bov är faktiskt tex kolkraften. Tecknaren av serien XKCD beskrev radioaktiviteten som omger oss på ett rätt illustrativt sätt i följande blogpost:
http://blog.xkcd.com/2011/03/19/radiation-chart/
Radioaktivitet är en naturlig del i vårat dagliga liv och den strålning som Fukushima sprider omkring sig kommer inte ha någon märkbar påverkan på omgivningen i ett större perspektiv, förmodligen kommer det visa sig att Fukushimas vattenkraftverk som förstördes av jordbävningen ha skördat fler liv i slutändan. Nej, inte heller vattenkraftverk är ofarligt, speciellt inte i samband med jordbävningar:
http://www.metro.se/kolumner/vattekraft-skordar-fler-liv-an-karnkraft/EVHkcw!DNaPRfsfpr4A6/
Tjernobyl räknar jag faktiskt inte. Det var en komplett idiotisk form av reaktor där själva reaktorn var byggd i brännbart material (grafit) och där det helt saknades någon form av skyddande inneslutning, en inneslutning som fanns i tex både Harrisburg och Fukushima och som definitivt har hjälpt till att undvika att en otrevlig olycka resulterade i en total katastrof (som i Tjernobyl). Mig veterligen finns inte heller några grafitreaktorer i drift heller, tack och lov. NÅNTING har vi lyckats lära oss...
Men sen är förstås kärnkraftförespråkarna ofta lika goda kålsupare de med, kärnkraft är inte ofarligt och det är direkt ohederligt att påstå såna idiotier! All form av kraftgenerering är förenat med risker och KOMMER skörda dödsoffer. Kolkraft är den största boven med åtskilliga dödsfall på sitt samvete, både vid brytningen och pga utsläppen, och dödar ca 4000 ggr fler räknat per mängd genererad energi och även kolkraft har ett stort avfallsproblem i form av en förgiftad atmosfär och växthuseffekten.
Så vad är bäst? Ja, bäst vore förstås om vi kunde klara oss med enbart "snälla" energiformer som vind-, sol och vattenkraft, men då måste hela samhället ställas om till en mer långsiktig och energisnål livsstil. Det kommer inte hända i en handvändning och fram tills den dagen det kan ske så är kärnkraft, faktiskt, en av de mindre farliga energiformer vi har. Trots alls.
Men ofarlig, det är den inte.
Skicka en kommentar