tisdag 16 september 2014

Arbetar politiker och partier för demokrati?

Tidigt på valdagen bekräftade Sveriges Radio för oss lyssnare än en gång det som Piratpartiet länge försökt göra väljarna uppmärksamma på – NSA:s intrång i Teknikföretagens databaser. Här berättas om Yahoo, som tvingats ge upp sitt försvar av kundernas integritet. ”De överklagade, men medan den rättsliga processen pågick, hotade regeringen företaget med böter på 1,7 miljoner om dagen om de inte följde domstolsbeslutet - då gjorde Yahoo det. Företaget förlorade överklagandet också, och domstolsbeslutet låg sedan till grund för USA:s regering och NSA att kräva att även andra teknikföretag skulle samarbeta.”

Ett beteende från statens sida, som vi känner igen från Justitieutskottets öppna utfrågning i juni 2014, vilken ingick som en del i regeringens utredning föranledd av EU-domstolens dom om datalagringsdirektivet. När jag tänker på att Sverige nu riskerar att få Morgan Johansson (S) som ny Justitieminister efter Beatrice Ask (M) kan det knappast bli värre – ur askan i elden kan man verkligen säga. Vi kan bara hålla tummarna för att de av Löfven tilltänkta samarbetspartierna inser att de måste tillförsäkra sig inflytande i form av en samlingsregering med ett antal ministerposter, bland annat Justitieministerposten.

Det bräckliga demokratiska bygge, som politikerna lutar sig mot, vilket bland andra Nicklas Lundblad skriver om i SvD under rubriken Demokrati som skapar populism, talar verkligen för en rejäl omröring i de politiska grytorna. Många är de aktörer, som idag vet hur man arbetar för att pådyvla landets befolkning en utveckling, som de inte bett om, när röstandet vart fjärde år reducerats till en mekanism för konfliktlösning, där den med flest påhejare vinner.

Efter att ha sett en dokumentär om samernas kamp för att bevara renbetesnäringen i Nord-Norge väcktes min nyfikenhet: - Vilka intressen ligger bakom och vad har de för avsikter på kort och lång sikt. Eftersom Geologins dag sedan 2001 är ett årligt återkommande arrangemang för att hålla trycket för mineraler och dess utvinning uppe, föll min blick rätt snabbt på en annons i fredagens SvD att dagen skulle firas vid Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm och vid Stora Vika Kalkbrott i Nynäshamn. I denna vecka dessutom vid Geovetenskapens Hus, Stockholms Universitet och en del andra skolor och lärosäten. Detta i samarbete med en rad olika aktörer med intresse att exploatera skyddsvärda naturområden och samernas renbetesland.

Geologins dag initierades av Nationalkommittén för geologi vid Vetenskapsakademien, till att börja med som ett projekt under ledning av SGU:s informatör. Dagen fann senare sin form i Föreningen för Geologins dag. Den föreningen hade från början som syfte att sprida information och kunskap om geologi till allmänheten, men från 2004 breddades detta syfte att mer aktivt vända sig till skolelever och lärare i Sverige. Genom ett nytt skolmaterial år 2008 fick föreningen tillträde till 350 klassrum runt om i landet och dagen firades detta år av drygt 15 000 elever. Samtidigt fastställdes att syftet med Geologins dag även skulle vara att förbättra kunskapen om och förståelsen för den samhällsnytta som utvinning och användning av geologiskt material innebär. I föreningens skolgrupp finns främst företrädare för Sveriges Geologiska Undersökningar (SGU) men även Gruv- och Stenindustrin, Evolutionsmuseet och Upplandsstiftelsen. Statligt anställda kan således inom ramen för en ideell förening arbeta för att försvåra tillvaron för Sveriges urbefolkning. 

Om detta sägs inget när Skolverket under rubriken Geologin får liv på webben puffar för Geologins dag. På Sällskapet GeoNords hemsida kläddes det breddade syftet i en synnerligen vacker språkdräkt: ”Större kunskap och förståelse innebär en mer initierad debatt och bättre förutsättningar för en klok avvägning mellan nytta och uppoffring vad gäller framtida naturresursanvändning”Men detta kan möjligen bli en sanning om samernas organisationer och aktivister inom Naturskyddsföreningen på lika villkor kan tillföra undervisningen sina kunskaper och erfarenheter.

På Sametingets hemsida finns särskild information om Gruvor i Sápmi, som visar att samerna kämpar för sin och rennäringens överlevnad. Där hänvisas bl a till ett inlägg i Uppdrag Granskning den 17 september 2013. I oktober 2013 tillförde Näringsdepartementet till SGU (Sveriges Geologiska Undersökning) 12 miljoner kronor 2014 – 2016 för ”att öka kunskapen om geologins roll och dess betydelse för tillväxt i alla delar av landet.” Tidigare skrev Magasinet Filter Gruvligt! om statens agerande.

I år bojkottades Jokkmokks marknad av konstnärer och artister sedan Jokkmokks kommun sagt Ja till ny gruvdrift, vilket SVT Kultur uppmärksammade. Även i Norge strider samerna för sina rättigheter vilket framgår av Naturvernforbundets hemsida Nog är det intressant att notera hur detta ordkrig förs på flera fronter mot samerna och deras näring; dels genom statliga tjänstemän verksamma inom Föreningen Geologins dag och dess skolgrupp och dels i den direkta konfrontationen mellan människor i avfolkningsbygder, där främst politikerna på alla nivåer ser en möjlighet att stärka kommunerna med hjälp av gruvetableringar. Allt utan några nämnvärda dubier om vad detta kan leda till på längre sikt.

Känner i nuläget viss tröst i att Naturskyddsföreningen vid sin senaste stämma beslutade att gruvfrågorna ska tillföras föreningens sakfrågor, även om föreningens hemsida ännu inte uppdaterats om den saken. En bra början kan vara att uppmärksamma Skolverket och landets lärare på behovet av kompletterande material i de fall de engagerar sig i Geologins dag.


onsdag 10 september 2014

Valet styrs av oro och ängslan...

... säger Henrik Ekengren Oscarsson, professor i statsvetenskap med inriktning mot valforskning, i den tredje och sista delen i serien av artiklar under samlingsrubriken ”I valet och kvalet”. Inte alltid tänker jag och syftar här på hur litet som hänt efter Edward Snowdens avslöjanden om NSA:s och FRA:s övervakningsverksamhet. Samtidigt måste jag medge att det naturligtvis är min ängslan och oro, som förklarar att jag inte kan lägga bakom mig vad de etablerade politiska partierna och deras ledare har dragit in oss i. 

Ser hur Ronnie Sandahl i Aftonbladet gör sitt bästa för att göra Piratpartiet och dess väljare till syndabock för den utvecklingen, när udden borde riktas mot Public service-media och Alliansen, som med stöd av Socialdemokraterna baxade igenom FRA-lagarna 2008 och 2009. Som motvikt läser jag Emma Opassande Hur mycket vet du om FRA? Och Christian Engström samt Anna Troberg. Där blir det väl ändå tydligt att vi gjort vad som varit möjligt med de medel som stått oss till buds.

Noterar annars att Norrtelje Tidning uppmärksammar Finansminister Anders Borgs brev till villaägarna, sedan arbetarkommunens ordförande Olle Jansson (S) klassat detta som en ren smutskastning. Något som Kommunalrådet Kjell Jansson (M) inte vill hålla med om eftersom Socialdemokraternas partners Miljöpartiet och Vänsterpartiet sagt sig vilja återinföra fastighetsskatten. Helt klart ingår brevet i de negativa kampanjmetoder som är frestande att ta till när kunskapen om vad som påverkar väljarna allt blir allt mer känd.

I artikeln. som jag nämnde inledningsvis och som finns i dagens papperstidning refereras till Henrik Ekengren Oscarsson, som berättar om hur känslor påverkar politiska ställningstaganden. Hans förklaring till varför negativa kampanjer är verkningsfulla ger oss en inblick i hur dessa kampanjmakare tänker när de väljer att spela på väljarnas oro och ångest. Mycket intressant – inte minst för alla oss som inbillar oss att vi väljare föredrar att göra ett val styrt av förnuft. I en ledare i Göteborgs-Posten i augusti 2014 påpekas dock att den sortens kampanjer kan straffa sig.

En annan viktig iakttagelse som Ekengren Oscarsson gjort i sin forskning är att sociala klyftor oroar en stor del av de vänsterorienterade väljarna, men inte i nämnvärd grad de orienterade till höger. Den olikheten mellan vänster och höger vore det intressant att få veta mer om. Själv uppvuxen och politiskt verksam under många år i en vänsterorienterad miljö, tycker jag mig se att det på den kanten finns mångåriga erfarenheter av företeelser i samhället som kan leda till reaktioner, som de högerorienterade upplever som skrämmande. Nu ser dock rollerna ut att vara de omvända. Det, som man inte vet så mycket om, är det lättare att känna rädsla inför.

Lyckligtvis finns det en annan sida hos oss människor, som kan väckas och göra oss entusiastiska och hoppfulla inför framtiden. Frågan lokalt här i Norrtälje är dock om vägen dit går genom medborgardialoger i viktiga frågor eller med hjälp av handel, mässor och olika jippon?! Naturligtvis hoppas jag att väljarna har förmåga att genomskåda när politiker försöker dra fördel av deras oro och ängslan eller peka ut dem som stollar eller foliehattar. Eller när politikerna och deras kampanjmakare inbillar sig att väljarna nöjer sig med bröd och skådespel. Som i många andra sammanhang gäller det även här att hålla balansen mellan inflytandet från såväl känslor som förnuft. Den som ser förnuftet, som rodret och känslorna, som vinden i seglen, inser snabbt vad som krävs för en lyckad seglats. Att segla är nödvändigt.


måndag 1 september 2014

Om detta måste vi tala – helst före valet!

Av en händelse upptäckte jag att vi alla har en möjlighet att förbättra våra kunskaper om den övervakning som de statsbärande partierna inte vill prata om – varken före besluten 2008/2009 om de lagar, som stiftades för Försvarets Radioanstalt (FRA) och dess verksamhet, och som samtidigt gjorde viktiga delar hemliga, eller i samband med Edward Snowdens avslöjanden om motsvarande verksamhet i USA, som utförs av NSA – National Security Agency. Avslöjanden som svenska folket nu kan ta del av sedan Dokumentär utifrån sänt detta under rubriken ”Amerikas fördolda stater” i tre delar – del 1, del 2 och del 3 och som kan ses fram till den 29 september 2014.

När journalister nu gjort vad de kunnat för att berätta om vad som pågår på högsta nivå i USA och som med stor sannolikhet pågår även här i Sverige, med Moderaternas, Folkpartiets, Centerpartiets, Kristdemokraternas och Socialdemokraternas goda minne, återstår det för folket att hjälpa dessa fakta att ta sig genom bruset fram till väljarna före valet den 14 september. Då kan vi, som väljare, säga vad vi tycker om det som pågår genom att lägga vår röst på det parti som ända sedan våren 2008 tagit massövervakningen på största allvar – Piratpartiet, som söker folkets stöd i valet till riksdagen. Det behövs en mycket kraftig signal att det, som nu pågår med de etablerade politikernas goda minne, inte är OK.

Tänk på vad Edward Snowden och andra offrat för att göra Dig och mig och alla människor i USA och världen runt medvetna om vilka verktyg, som säkerhetstjänsterna förfogar över och som används för att tråla all vår kommunikation och se vad vi söker efter på nätet samt skapa sociogram, som visar vårt umgänge och våra kontakter med andra. I en demokrati måste vi sätta vår lit till vår förmåga att visa politikerna att de måste ändra sånt som går åt fel håll. Till att börja med måste fler bli medvetna om vad som pågår och göra det lilla de kan för att visa att Snowdens och andras ansträngningar inte varit förgäves.


fredag 15 augusti 2014

Valet 2014 – en hållplats på väg mot ett jämställt samhälle?

Vem kunde tro att det finns feminister som tydligt och klart ser att socialistfeminister har en blind fläck förvillande lik många sverigedemokraters – en blind fläck som leder till ett aggressivt bemötande eller rent av förföljelse av oliktänkande. Läser med stigande intresse inlägget av Helene Bergman ”Dra av det rosa täcket från Schyman och F!” i SVT Opinion. Heder åt Helene Bergman, som kämpar för demokratin med dess Åsikts- och Yttrandefrihet och som klart och tydligt ser att alla vita medelålders män inte utgör det största hotet mot jämställdheten mellan könen. Det kan rent av vara F!. De gör sitt bästa för att vilseleda kvinnor med fokus på maktlösheten, istället för att praktiskt visa hur man vinner makt och inflytande genom att vara kunnig, påläst och saklig i alla de olika sammanhang där kvinnor kan visa sig vara lika kompetenta som många män.

När Helen Bergman nämner att ”57 procent av åklagarna är kvinnor och 58 procent av domarna är kvinnor” blir jag, som ser Rättssäkerheten som en viktig grundbult i vårt demokratiska samhälle, omskakad vid blotta tanken på att det kan finnas en uppenbar risk att dessa kvinnor kan ha inspirerats till sina landvinningar av den tolkning av feminismen, som F! företräder, och därför äntrat rättsväsendets bastioner på jakt efter den makt, som dessa högljudda feminister menar att de vita medelålders männen har berövat dem.
Tilltaget att förfölja en gymnasielärare, på sätt som Helene berättar om, visar att förskolan, grundskolan och gymnasieskolan kommer att vara det nya slagfältet om F! vinner framgång i höstens val. Måtte dock alla goda krafter verka för sans och balans i arbetet med jämställdheten mellan könen. Vi har alldeles tillräckligt med oresonliga konflikter runt omkring oss såväl lokalt som globalt.

Men å andra sidan är väl skolan redan ett experimentfält för det mesta – det senaste är statsbidrag till ideella läxhjälpsföreningar – se Skolverkets hemsida. Förordningen utfärdades den 20 mars 2014 och sista ansökningsdag är satt till den 5 september 2014. Onekligen ser detta ut att komma som på beställning av det globala nätverk, som etablerade sig i Sverige enligt en artikel i SvD Näringsliv i september 2012 I faktarutan sägs dock ”Organisationen tar inte emot statligt ekonomiskt stöd” och att man räknar med social vinst istället för ekonomisk. Sådana ideella läxhjälpsföreningar kan nu söka bidrag för kostnader för alla elever, som deltar i utbildning enligt skollagen (med undantag för förskolan) och uppmanas observera att skolornas huvudmän och dessa föreningar har olika ansökningshandlingar. 

Annars ska nog statsbidraget till Läxhjälpsföreningar främst ses som en komplettering till Läx-RUT, eftersom det senare stödet har visat sig vara mest utnyttjat i Danderyd, Lidingö och Täby med flera kommuner med välsituerade, medan Norrtälje, Södertälje och Botkyrka har det lägsta uttaget och tillhör de kommuner i länet med de lägsta beskattningsbara inkomsterna. Något som SvD berättade om häromdagen i artikeln Läxavdraget värt miljoner. Tidningen Skolvärlden hade redan förra hösten en mycket intressant artikel om läxhjälp.”Saknas forskning kring hur läxor ser ut” där det bland annat sägs ”För elever som behöver mycket stöd och elever som saknar stöd hemifrån kan läxorna snarare knäcka självkänslan eller ta död på motivation och lusten att lära, säger Jaana Nehez, doktorand i pedagogiskt arbete och utvecklingsledare på Skol- och fritidsförvaltningen i Helsingborg”Lärarförbundets Pedagogiska Magasinet hade en artikel ”Läxor – för föräldrarnas, lärarnas och elevernas skull?” redan under våren 2013. 

Om skolan ska vara kompenserande det vill säga ge alla elever möjligheter till utveckling av lärintresset under de år när en människa är som mest vetgirig, då är skolans arbete med läxor av mycket stor betydelse. Alla som menar allvar med sitt engagemang för jämställdheten kan inte bara stirra sig blinda på flickors och kvinnors situation, de måste inse vikten av balans och öppna ögonen för de behov av insatser, som många pojkar behöver, för att kunna etablera en bra relation till skolan och lärandet. Intressant?

torsdag 7 augusti 2014

Rättsröta eller rättssäkerhet – Du väljer!

Den 27 juli skrev Pernilla Ström i en mycket läsvärd ledare i SvD under rubriken ”Rättsstaten prövas bäst under tryck”. Detta sedan hon läst böckerna ”Spår” av Lena Sundström och ”Barnläkarfallet – en förnekad rättsskandal” av Kjell-Olof Feldt och Birgitta von Otter. Den förra handlar om utlämningen av de två egyptierna och den senare om läkaren vid Astrid Lindgrens barnsjukhus som anklagades för att ha dödat ett spädbarn. Pernilla Ström är inte nådig när hon sammanfattar det som böckerna bär vittnesbörd om: ”Det är tjänstemän som gör sig skyldiga till grova förseelser, men som ostört kan klättra vidare i ämbetsmannahierarkierna. Det är chefer och generaldirektörer som mörklägger och tystar. Det är kolleger som ser vad som sker men tiger. Det är skenheliga diplomater, ljugande politiker och myndigheter som täcker upp för varandra. Det är riksåklagare som slår knut på sig själva för att se till att ingen behöver ställas till svars. Och det är enskilda människor som får sina liv sönderslagna.”

I avvaktan på andra åtgärder för att förhindra en upprepning rekommenderar hon dessa böcker som obligatorisk läsning för landets politiker, verksachefer och rättsskipare. Jag instämmer och vill lägga till ytterligare material i form av ett debattinlägg av Jonatan Meyer i SvD Brännpunkt den 9 juni 2014 ”Prioritera att förebygga brott” och inlägget den 4 juni 2014 av Jonas Klintberg och Olle Eriksson ”Superfängelserna äromänskliga och kostsamma.” Pengarna skulle kunna användas bättre genom att till exempel stärka brottsoffrens ställning och utveckla metoderna och kompetensen för att göra den så kallade medlingen till ett kraftfullt verktyg för såväl brottsoffrens möjligheter att bearbeta sina trauman som förövarens att komma till insikt om följderna av sitt handlande både för andra och egen del samt att straffet innebär en möjlighet att sona brottet och lägga en grund för ett liv i frihet under eget ansvar.

Men, så länge som verksamma inom rättsväsendet inte inser sin roll som ”dygdemönster”, måste vi har ett visst fördrag med att de med sämre vana vid ett skötsamt liv ibland gör sig skyldiga till brott. Men, om vi ger upp tron på möjligheterna till en förändring både när det gäller de anställda inom rättsväsendet och brottslingarna, som genererar deras arbete, då är vi som rättsstat riktigt illa ute.

Störst ansvar för att fixa en förändring ligger hos dem, som anser sig vara förståndiga. Istället för att tävla om vilket politiskt parti, som är bäst på att pressa fram hårdare tag mot brottslingar, borde de politiker, som värdesätter ett upplyst folk och ett rättssäkert samhälle, samverka för en evidensbaserad kriminalpolitik. Folkets uppgift i valtider att att visa vilket man föredrar – En rättsröta som breder ut sig eller en rättssäker och evidensbaserad politik för kriminalvården.

Att juridik intresserar visar ett nyhetsinslag i Sveriges Radio P3, som refererar till en diskussion i sociala medier, där fråga uppkommit om en apa kan anses ha upphovsrätt till en bild som den tagit. Läraktiga apor verkar vara lösningen på att ordna med ”fair use” av innehåll på nätet :-). Lyckligtvis finns Piratpartiet, som sätter sitt hopp till att Sveriges lagstiftande församling Riksdagen ska inse att Upphovsrättslagstiftningen behöver en rejäl översyn. Men det kommer förmodligen inte att hända med mindre än att ett gäng pirater kommer in i Sveriges Riksdag. Amelia Andersdotter berättar om hur långt EU kommit med sitt reformarbete. Jag och Ulrika Ring har kommit fram till att vi lokalt i vår kommun måste jobba för att väljare ska kryssa Amelia i riksdagsvalet. Hon är även kunnig när det gäller dataskydd. 

Till allt detta kommer den övervakning som vi idag vet sker i ett samarbete mellan NSA och FRA, vilket Christian Engström skriver om och som SVT:s Uppdrag Granskning redovisade igår kväll. Avrundar med några ord om att jag tydligen missat att partiets kampanjmaterial blivit slagträn i händerna på en del pirater, som uppenbarligen vill ha ett material för att inspirera dem, som gillar tuffa pirater modell Ye Banished Privateers. Jag har trott att de och alla andra tuffa pirater redan tillhörde våra bästa vänner och därför skulle förstå att vi behöver ett material för att fånga intresset hos dem som hittills mest hört illvilliga omdömen om oss. Ger därför Emma Opassande en chans att berätta hur hon och andra tänkt när de jobbat med denna uppgift. 

torsdag 17 juli 2014

I vägen för rättvisan – vad, vem eller vilka?

Som väntat beslutade Stockholms Tingsrätt, efter längre överläggning än väntat, att Julian Assange fortsatt ska vara häktad ”för våldtäkt – mindre grovt brott, sexuellt ofredande och olaga tvång av två kvinnor i Stockholm 2010”.. Det är en knepig situation, som den särskilda åklagaren i sexualbrottsmål, Marianne Ny, försatt både Julian Assange och de berörda kvinnorna i genom att underlåta att hålla förhör med honom på Ecuadors Ambassad i London, där han beviljats politisk asyl. Lika väntad är reaktionen från hans försvarsadvokater – de vill att saken ska prövas i en högre instans, vilket SvD skriver om i papperstidningen under rubriken Häktningen av Assange överklagas.

Varför Marianne Ny inte kan hålla förhör där Assange befinner sig, framstår för allt flera som ett tecken på att hennes förutfattade mening om Julian Assange får råda. Hon anser att Assange håller sig undan rättvisan. Om hon därmed delar även den uppfattning, som råder i USA:s militära kretsar, att han är visselblåsaren Chelsea Mannings medbrottsling, eftersom han offentliggjort material via Wikileaks, det framgår inte. Manning har dömts till 35 års fängelse. En annan visselblåsare som USA och förmodligen även vissa kretsar i Sverige ser på med lika oblida ögon är Edvard Snowden - idag med tillfällig asyl i Ryssland. Julian Assange´s oro för utlämning från Sverige till USA, kan därför inte ses som helt obefogad. Glöm inte att han och många andra av hans vänner världen runt länge trott och kanske fortfarande tror att han blivit utsatt för en komplott – en honungsfälla – med hjälp av de kvinnor, som anmält honom. En honungsfälla, som skulle underlätta ett gripande och en utlämning till USA. En teori som till lika delar kan anses vara ett utslag av Assanges och andras paranoia som de svårigheter man kan ha att förstå sig på den svenska sexualbrottslagen. För min egen del tror jag mer på det senare.

DN skriver i dagens huvudledare bl a ”Assanges rädsla för att lämnas ut till USA kan till viss del förstås. Den antiterrorlagstiftning som antogs efter 11 Septemberattackerna och skandalerna kring Guantanamo Bay har undergrävt förtroendet för det amerikanska rättsväsendet. Sättet på vilken Chelsea Manning, Wikileaks huvudkälla, har behandlats och hennes långa fängelsestraff kan som bäst beskrivas som djupt problematiskt.” Och avslutar ”Men det är inte detta förundersökningen och arresteringsordern mot Julian Assange handlar om. Att han eftersöks har inget att göra med vare sig USA eller Wikileaks, utan om att Assange av två kvinnor är anklagad för våldtäkt och sexuellt ofredande och i fyra års tid har förhindrat rättvisan att ha sin gång.”

Slutklämmen ”och i fyra års tid har förhindrat rättvisan att ha sin gång” visar att ledarskribenten inte kan se att omständigheterna talar för att åklagaren ska ordna med de förhör som krävs, i London, så att en rättegång kan genomföras och rättvisa kan skipas. Vad, vem eller vilka är det som idag förorsakar dödläget? It takes two to Tango. Kan bara hoppas att Svea Hovrätt ser mera pragmatiskt på saken.


Andra som skriver är bland andra Hax; Lasses blogg; Opinionsbloggen; Anders Romelsjö; och Motpol. Intressant?

tisdag 15 juli 2014

Förvriden bild av statens roll i våra sexliv.

Den 8 juli skrev advokat Elisabeth Massi Fritz i SvD Brännpunkt under rubriken Förvriden bild av fallet Assange. Där berättar hon hur hon, som försvarsadvokat, ser på saken. Där blir det tydligt att det är hennes tolkning av vad som förevarit, som ska gälla. På annat sätt kan jag inte förstå varför hon helt bortser från den risk Julian Assange löper ifall han skulle medverka vid ett förhör här i Sverige. Just där blottar hon sin syn på den i de berörda kvinnornas krets tidigare så beundrade mannen Julian Assange: Hon ser honom som den stora stygga vargen i ett par oskuldsfulla kvinnors liv. Ordningen med speciella kvinnliga åklagare i dylika mål gör att vi måste fråga oss hur de som arbetar inom rättsväsendet tänker och hur detta stämmer överens med kravet på rättssäkerhet för de berörda parterna. 

Rätt klart är att åklagaren Marianne Ny och advokaten Elisabeth Massi Fritz är så uppfyllda av sina föreställningar om kvinnor, som värnlösa offer och så illa behandlade av rättsväsendet, att det bara är med hjälp av dem själva, som rättvisa kan skipas. Genast infinner sig frågan: - Inom vilka andra rättsområden anser hon att rättssäkerheten skulle vinna på speciella kvinnliga åklagare och dito advokater?

Assanges försvarsadvokater förklarar sin syn på saken i en replik den 12 juli med rubriken Dödläget ovärdigt Sverige. När vi vet hur USA agerar mot andra, som avslöjat vad som pågår i skydd av speciella lagar kringgärdade med sekretess, är det inte särskilt svårt att räkna ut vad som skulle hända Julian Assange om USA fick honom utlämnad. När det från tid till annan framhållits att Assange förklarat sig beredd att avge sina vittnesmål på Ecuadors ambassad i London har detta ignorerats. Mest troligt av ren prestige. Det visar vidden av dessa kvinnors mission att till varje pris klämma åt en man, som inte i tid insåg att de kvinnor i Sverige, som lätt tappar huvudet inför en massmedial kändis, kan användas av svenska feminister i kampen för en lagstiftning där staten ska ges rätt att snoka i det mest intima i våra liv – vår sexualitet. 
.
Just nu handlar det om opinionsbildning för krav på en samtyckeslag. För att en man ska kunna vara på den säkra sidan torde det då krävas en tydlig överenskommelse om: 1. Förutsättningar, som måste vara uppfyllda innan ett eventuellt sexuellt umgänge kan ske; 2. Redogörelse för vad som är förbjudet under a) förspel b) den sexuella akten och c) efterspel samt 3.Skyddsåtgärder mot könssmitta och/eller oönskad graviditet.

Sedan all känslomässig berusning på detta sätt blivit bannlyst, finns här utrymme för en affärsidé, som en kreativ kodare kan ta sig an: - Vad sägs om en juste blankett i en app, som kan signeras elektroniskt? Detta är särskilt viktigt då tongivande kvinnor idag förefaller ha svårt för att skilja på Upplevd olust på grund av egna missbedömningar av den valda partnerns förmåga att motsvara förväntningarna från Sexuellt tvång eller våldtäkt. När det gäller situationer då man bäddar för ett sex, som av skilda skäl ångras i efterhand, är det väl knappast något som staten ska lägga sig i. Om det inte handlar om brott mot ingånget avtal, förstås ;-)

När jag och mina medsystrar, som var unga då i slutet av 50-talet och i början av 60-talet, frigjorde oss från dåtidens syn på ”ärbara” kvinnors sexualitet och våra mödrars prägling om sex enbart för gifta kvinnor, kunde vi inte föreställa oss att vi drygt femtio år senare skulle få vara med om att kvinnor med lagens hjälp skulle kunna fly från sitt ansvar för sin del i ett spel, som lett till ett mindre lustfyllt sex. Och dessutom få andra kvinnors hjälp att måla upp bilden av sig själv som ett offer för ett patriarkalt förtryck. Något eget ansvar måste väl ändå normalt begåvade kvinnor kunna ta? Misstag på detta område skiljer sig väl inte från misstag i många andra sammanhang och något vi måste lära oss att leva med?! Men, det finns inte på kartan, när dessa numera högljudda kvinnor ”pratar om det”.

I samband med att rättssaken mot Julian Assange drogs igång, inledde kulturjournalisten Johanna Koljonen en medial aktivitet, som taggades #prataomdet och utlöste en ström av vittnesmål till en samlingsvolym, där den, som orkade, fick sig en lektion i ett ämne, som det tidigare inte pratats högt om, och Johanna Koljonen fick Stora Journalistpriset. Hennes artikel i DN Kultur är välgörande öppen i alla detaljer, men hur jag än vänder och vrider på orden i hennes berättelse, kan jag bara se bilden av en kvinnas obearbetade upplevelse med brist på insikt om sitt eget ansvar. Något som sedan bara råkar poppa upp i samband med rättssaken mot Assange. Bortträngda minnen eller ej, det är ändå svårt att förstå, varför hon inte kan se, det jag och andra ser, att hon hade sin del i det som skedde och måste stå för det?! Inte ta det som en förevändning att rida till storms mot Julian Assange.

Denna rättssak och kravet på en samtyckeslag är sannerligen en förvriden bild av vad som kan anses vara statens angelägenhet i det sexuella spelet människor emellan. När jag tagit del av hur de partipolitiska vindarna blåst kring sexualbrottslagstiftningen under det senaste tio åren går det inte längre blunda för att det behövs en översyn av sexualbrottslagen med en jämställd syn på kvinnor och män och ett robust skydd för rättssäkerheten för alla inblandade parter. Mp:s Peter Eriksson har i alla fall noterat "...överfallsvåldtäkter är inte det vanliga och dominerande typfallet som kommer in till polisen. Det handlar idag mer om sexbrott mellan personer som redan tidigare är kända för varandra”. Det borde stämma till eftertanke. Men vad jag förstår tar detta sin tid. Aktuellt för tillfället är att i morgon onsdag med egna ögon och öron bevittna inledningen till skådespelet kring Julian Assange, som kan gå in i en mer konstruktiv fas. Torde inte vara ensam om att intressera mig för den saken.