fredag 15 augusti 2014

Valet 2014 – en hållplats på väg mot ett jämställt samhälle?

Vem kunde tro att det finns feminister som tydligt och klart ser att socialistfeminister har en blind fläck förvillande lik många sverigedemokraters – en blind fläck som leder till ett aggressivt bemötande eller rent av förföljelse av oliktänkande. Läser med stigande intresse inlägget av Helene Bergman ”Dra av det rosa täcket från Schyman och F!” i SVT Opinion. Heder åt Helene Bergman, som kämpar för demokratin med dess Åsikts- och Yttrandefrihet och som klart och tydligt ser att alla vita medelålders män inte utgör det största hotet mot jämställdheten mellan könen. Det kan rent av vara F!. De gör sitt bästa för att vilseleda kvinnor med fokus på maktlösheten, istället för att praktiskt visa hur man vinner makt och inflytande genom att vara kunnig, påläst och saklig i alla de olika sammanhang där kvinnor kan visa sig vara lika kompetenta som många män.

När Helen Bergman nämner att ”57 procent av åklagarna är kvinnor och 58 procent av domarna är kvinnor” blir jag, som ser Rättssäkerheten som en viktig grundbult i vårt demokratiska samhälle, omskakad vid blotta tanken på att det kan finnas en uppenbar risk att dessa kvinnor kan ha inspirerats till sina landvinningar av den tolkning av feminismen, som F! företräder, och därför äntrat rättsväsendets bastioner på jakt efter den makt, som dessa högljudda feminister menar att de vita medelålders männen har berövat dem.
Tilltaget att förfölja en gymnasielärare, på sätt som Helene berättar om, visar att förskolan, grundskolan och gymnasieskolan kommer att vara det nya slagfältet om F! vinner framgång i höstens val. Måtte dock alla goda krafter verka för sans och balans i arbetet med jämställdheten mellan könen. Vi har alldeles tillräckligt med oresonliga konflikter runt omkring oss såväl lokalt som globalt.

Men å andra sidan är väl skolan redan ett experimentfält för det mesta – det senaste är statsbidrag till ideella läxhjälpsföreningar – se Skolverkets hemsida. Förordningen utfärdades den 20 mars 2014 och sista ansökningsdag är satt till den 5 september 2014. Onekligen ser detta ut att komma som på beställning av det globala nätverk, som etablerade sig i Sverige enligt en artikel i SvD Näringsliv i september 2012 I faktarutan sägs dock ”Organisationen tar inte emot statligt ekonomiskt stöd” och att man räknar med social vinst istället för ekonomisk. Sådana ideella läxhjälpsföreningar kan nu söka bidrag för kostnader för alla elever, som deltar i utbildning enligt skollagen (med undantag för förskolan) och uppmanas observera att skolornas huvudmän och dessa föreningar har olika ansökningshandlingar. 

Annars ska nog statsbidraget till Läxhjälpsföreningar främst ses som en komplettering till Läx-RUT, eftersom det senare stödet har visat sig vara mest utnyttjat i Danderyd, Lidingö och Täby med flera kommuner med välsituerade, medan Norrtälje, Södertälje och Botkyrka har det lägsta uttaget och tillhör de kommuner i länet med de lägsta beskattningsbara inkomsterna. Något som SvD berättade om häromdagen i artikeln Läxavdraget värt miljoner. Tidningen Skolvärlden hade redan förra hösten en mycket intressant artikel om läxhjälp.”Saknas forskning kring hur läxor ser ut” där det bland annat sägs ”För elever som behöver mycket stöd och elever som saknar stöd hemifrån kan läxorna snarare knäcka självkänslan eller ta död på motivation och lusten att lära, säger Jaana Nehez, doktorand i pedagogiskt arbete och utvecklingsledare på Skol- och fritidsförvaltningen i Helsingborg”Lärarförbundets Pedagogiska Magasinet hade en artikel ”Läxor – för föräldrarnas, lärarnas och elevernas skull?” redan under våren 2013. 

Om skolan ska vara kompenserande det vill säga ge alla elever möjligheter till utveckling av lärintresset under de år när en människa är som mest vetgirig, då är skolans arbete med läxor av mycket stor betydelse. Alla som menar allvar med sitt engagemang för jämställdheten kan inte bara stirra sig blinda på flickors och kvinnors situation, de måste inse vikten av balans och öppna ögonen för de behov av insatser, som många pojkar behöver, för att kunna etablera en bra relation till skolan och lärandet. Intressant?

torsdag 7 augusti 2014

Rättsröta eller rättssäkerhet – Du väljer!

Den 27 juli skrev Pernilla Ström i en mycket läsvärd ledare i SvD under rubriken ”Rättsstaten prövas bäst under tryck”. Detta sedan hon läst böckerna ”Spår” av Lena Sundström och ”Barnläkarfallet – en förnekad rättsskandal” av Kjell-Olof Feldt och Birgitta von Otter. Den förra handlar om utlämningen av de två egyptierna och den senare om läkaren vid Astrid Lindgrens barnsjukhus som anklagades för att ha dödat ett spädbarn. Pernilla Ström är inte nådig när hon sammanfattar det som böckerna bär vittnesbörd om: ”Det är tjänstemän som gör sig skyldiga till grova förseelser, men som ostört kan klättra vidare i ämbetsmannahierarkierna. Det är chefer och generaldirektörer som mörklägger och tystar. Det är kolleger som ser vad som sker men tiger. Det är skenheliga diplomater, ljugande politiker och myndigheter som täcker upp för varandra. Det är riksåklagare som slår knut på sig själva för att se till att ingen behöver ställas till svars. Och det är enskilda människor som får sina liv sönderslagna.”

I avvaktan på andra åtgärder för att förhindra en upprepning rekommenderar hon dessa böcker som obligatorisk läsning för landets politiker, verksachefer och rättsskipare. Jag instämmer och vill lägga till ytterligare material i form av ett debattinlägg av Jonatan Meyer i SvD Brännpunkt den 9 juni 2014 ”Prioritera att förebygga brott” och inlägget den 4 juni 2014 av Jonas Klintberg och Olle Eriksson ”Superfängelserna äromänskliga och kostsamma.” Pengarna skulle kunna användas bättre genom att till exempel stärka brottsoffrens ställning och utveckla metoderna och kompetensen för att göra den så kallade medlingen till ett kraftfullt verktyg för såväl brottsoffrens möjligheter att bearbeta sina trauman som förövarens att komma till insikt om följderna av sitt handlande både för andra och egen del samt att straffet innebär en möjlighet att sona brottet och lägga en grund för ett liv i frihet under eget ansvar.

Men, så länge som verksamma inom rättsväsendet inte inser sin roll som ”dygdemönster”, måste vi har ett visst fördrag med att de med sämre vana vid ett skötsamt liv ibland gör sig skyldiga till brott. Men, om vi ger upp tron på möjligheterna till en förändring både när det gäller de anställda inom rättsväsendet och brottslingarna, som genererar deras arbete, då är vi som rättsstat riktigt illa ute.

Störst ansvar för att fixa en förändring ligger hos dem, som anser sig vara förståndiga. Istället för att tävla om vilket politiskt parti, som är bäst på att pressa fram hårdare tag mot brottslingar, borde de politiker, som värdesätter ett upplyst folk och ett rättssäkert samhälle, samverka för en evidensbaserad kriminalpolitik. Folkets uppgift i valtider att att visa vilket man föredrar – En rättsröta som breder ut sig eller en rättssäker och evidensbaserad politik för kriminalvården.

Att juridik intresserar visar ett nyhetsinslag i Sveriges Radio P3, som refererar till en diskussion i sociala medier, där fråga uppkommit om en apa kan anses ha upphovsrätt till en bild som den tagit. Läraktiga apor verkar vara lösningen på att ordna med ”fair use” av innehåll på nätet :-). Lyckligtvis finns Piratpartiet, som sätter sitt hopp till att Sveriges lagstiftande församling Riksdagen ska inse att Upphovsrättslagstiftningen behöver en rejäl översyn. Men det kommer förmodligen inte att hända med mindre än att ett gäng pirater kommer in i Sveriges Riksdag. Amelia Andersdotter berättar om hur långt EU kommit med sitt reformarbete. Jag och Ulrika Ring har kommit fram till att vi lokalt i vår kommun måste jobba för att väljare ska kryssa Amelia i riksdagsvalet. Hon är även kunnig när det gäller dataskydd. 

Till allt detta kommer den övervakning som vi idag vet sker i ett samarbete mellan NSA och FRA, vilket Christian Engström skriver om och som SVT:s Uppdrag Granskning redovisade igår kväll. Avrundar med några ord om att jag tydligen missat att partiets kampanjmaterial blivit slagträn i händerna på en del pirater, som uppenbarligen vill ha ett material för att inspirera dem, som gillar tuffa pirater modell Ye Banished Privateers. Jag har trott att de och alla andra tuffa pirater redan tillhörde våra bästa vänner och därför skulle förstå att vi behöver ett material för att fånga intresset hos dem som hittills mest hört illvilliga omdömen om oss. Ger därför Emma Opassande en chans att berätta hur hon och andra tänkt när de jobbat med denna uppgift. 

torsdag 17 juli 2014

I vägen för rättvisan – vad, vem eller vilka?

Som väntat beslutade Stockholms Tingsrätt, efter längre överläggning än väntat, att Julian Assange fortsatt ska vara häktad ”för våldtäkt – mindre grovt brott, sexuellt ofredande och olaga tvång av två kvinnor i Stockholm 2010”.. Det är en knepig situation, som den särskilda åklagaren i sexualbrottsmål, Marianne Ny, försatt både Julian Assange och de berörda kvinnorna i genom att underlåta att hålla förhör med honom på Ecuadors Ambassad i London, där han beviljats politisk asyl. Lika väntad är reaktionen från hans försvarsadvokater – de vill att saken ska prövas i en högre instans, vilket SvD skriver om i papperstidningen under rubriken Häktningen av Assange överklagas.

Varför Marianne Ny inte kan hålla förhör där Assange befinner sig, framstår för allt flera som ett tecken på att hennes förutfattade mening om Julian Assange får råda. Hon anser att Assange håller sig undan rättvisan. Om hon därmed delar även den uppfattning, som råder i USA:s militära kretsar, att han är visselblåsaren Chelsea Mannings medbrottsling, eftersom han offentliggjort material via Wikileaks, det framgår inte. Manning har dömts till 35 års fängelse. En annan visselblåsare som USA och förmodligen även vissa kretsar i Sverige ser på med lika oblida ögon är Edvard Snowden - idag med tillfällig asyl i Ryssland. Julian Assange´s oro för utlämning från Sverige till USA, kan därför inte ses som helt obefogad. Glöm inte att han och många andra av hans vänner världen runt länge trott och kanske fortfarande tror att han blivit utsatt för en komplott – en honungsfälla – med hjälp av de kvinnor, som anmält honom. En honungsfälla, som skulle underlätta ett gripande och en utlämning till USA. En teori som till lika delar kan anses vara ett utslag av Assanges och andras paranoia som de svårigheter man kan ha att förstå sig på den svenska sexualbrottslagen. För min egen del tror jag mer på det senare.

DN skriver i dagens huvudledare bl a ”Assanges rädsla för att lämnas ut till USA kan till viss del förstås. Den antiterrorlagstiftning som antogs efter 11 Septemberattackerna och skandalerna kring Guantanamo Bay har undergrävt förtroendet för det amerikanska rättsväsendet. Sättet på vilken Chelsea Manning, Wikileaks huvudkälla, har behandlats och hennes långa fängelsestraff kan som bäst beskrivas som djupt problematiskt.” Och avslutar ”Men det är inte detta förundersökningen och arresteringsordern mot Julian Assange handlar om. Att han eftersöks har inget att göra med vare sig USA eller Wikileaks, utan om att Assange av två kvinnor är anklagad för våldtäkt och sexuellt ofredande och i fyra års tid har förhindrat rättvisan att ha sin gång.”

Slutklämmen ”och i fyra års tid har förhindrat rättvisan att ha sin gång” visar att ledarskribenten inte kan se att omständigheterna talar för att åklagaren ska ordna med de förhör som krävs, i London, så att en rättegång kan genomföras och rättvisa kan skipas. Vad, vem eller vilka är det som idag förorsakar dödläget? It takes two to Tango. Kan bara hoppas att Svea Hovrätt ser mera pragmatiskt på saken.


Andra som skriver är bland andra Hax; Lasses blogg; Opinionsbloggen; Anders Romelsjö; och Motpol. Intressant?

tisdag 15 juli 2014

Förvriden bild av statens roll i våra sexliv.

Den 8 juli skrev advokat Elisabeth Massi Fritz i SvD Brännpunkt under rubriken Förvriden bild av fallet Assange. Där berättar hon hur hon, som försvarsadvokat, ser på saken. Där blir det tydligt att det är hennes tolkning av vad som förevarit, som ska gälla. På annat sätt kan jag inte förstå varför hon helt bortser från den risk Julian Assange löper ifall han skulle medverka vid ett förhör här i Sverige. Just där blottar hon sin syn på den i de berörda kvinnornas krets tidigare så beundrade mannen Julian Assange: Hon ser honom som den stora stygga vargen i ett par oskuldsfulla kvinnors liv. Ordningen med speciella kvinnliga åklagare i dylika mål gör att vi måste fråga oss hur de som arbetar inom rättsväsendet tänker och hur detta stämmer överens med kravet på rättssäkerhet för de berörda parterna. 

Rätt klart är att åklagaren Marianne Ny och advokaten Elisabeth Massi Fritz är så uppfyllda av sina föreställningar om kvinnor, som värnlösa offer och så illa behandlade av rättsväsendet, att det bara är med hjälp av dem själva, som rättvisa kan skipas. Genast infinner sig frågan: - Inom vilka andra rättsområden anser hon att rättssäkerheten skulle vinna på speciella kvinnliga åklagare och dito advokater?

Assanges försvarsadvokater förklarar sin syn på saken i en replik den 12 juli med rubriken Dödläget ovärdigt Sverige. När vi vet hur USA agerar mot andra, som avslöjat vad som pågår i skydd av speciella lagar kringgärdade med sekretess, är det inte särskilt svårt att räkna ut vad som skulle hända Julian Assange om USA fick honom utlämnad. När det från tid till annan framhållits att Assange förklarat sig beredd att avge sina vittnesmål på Ecuadors ambassad i London har detta ignorerats. Mest troligt av ren prestige. Det visar vidden av dessa kvinnors mission att till varje pris klämma åt en man, som inte i tid insåg att de kvinnor i Sverige, som lätt tappar huvudet inför en massmedial kändis, kan användas av svenska feminister i kampen för en lagstiftning där staten ska ges rätt att snoka i det mest intima i våra liv – vår sexualitet. 
.
Just nu handlar det om opinionsbildning för krav på en samtyckeslag. För att en man ska kunna vara på den säkra sidan torde det då krävas en tydlig överenskommelse om: 1. Förutsättningar, som måste vara uppfyllda innan ett eventuellt sexuellt umgänge kan ske; 2. Redogörelse för vad som är förbjudet under a) förspel b) den sexuella akten och c) efterspel samt 3.Skyddsåtgärder mot könssmitta och/eller oönskad graviditet.

Sedan all känslomässig berusning på detta sätt blivit bannlyst, finns här utrymme för en affärsidé, som en kreativ kodare kan ta sig an: - Vad sägs om en juste blankett i en app, som kan signeras elektroniskt? Detta är särskilt viktigt då tongivande kvinnor idag förefaller ha svårt för att skilja på Upplevd olust på grund av egna missbedömningar av den valda partnerns förmåga att motsvara förväntningarna från Sexuellt tvång eller våldtäkt. När det gäller situationer då man bäddar för ett sex, som av skilda skäl ångras i efterhand, är det väl knappast något som staten ska lägga sig i. Om det inte handlar om brott mot ingånget avtal, förstås ;-)

När jag och mina medsystrar, som var unga då i slutet av 50-talet och i början av 60-talet, frigjorde oss från dåtidens syn på ”ärbara” kvinnors sexualitet och våra mödrars prägling om sex enbart för gifta kvinnor, kunde vi inte föreställa oss att vi drygt femtio år senare skulle få vara med om att kvinnor med lagens hjälp skulle kunna fly från sitt ansvar för sin del i ett spel, som lett till ett mindre lustfyllt sex. Och dessutom få andra kvinnors hjälp att måla upp bilden av sig själv som ett offer för ett patriarkalt förtryck. Något eget ansvar måste väl ändå normalt begåvade kvinnor kunna ta? Misstag på detta område skiljer sig väl inte från misstag i många andra sammanhang och något vi måste lära oss att leva med?! Men, det finns inte på kartan, när dessa numera högljudda kvinnor ”pratar om det”.

I samband med att rättssaken mot Julian Assange drogs igång, inledde kulturjournalisten Johanna Koljonen en medial aktivitet, som taggades #prataomdet och utlöste en ström av vittnesmål till en samlingsvolym, där den, som orkade, fick sig en lektion i ett ämne, som det tidigare inte pratats högt om, och Johanna Koljonen fick Stora Journalistpriset. Hennes artikel i DN Kultur är välgörande öppen i alla detaljer, men hur jag än vänder och vrider på orden i hennes berättelse, kan jag bara se bilden av en kvinnas obearbetade upplevelse med brist på insikt om sitt eget ansvar. Något som sedan bara råkar poppa upp i samband med rättssaken mot Assange. Bortträngda minnen eller ej, det är ändå svårt att förstå, varför hon inte kan se, det jag och andra ser, att hon hade sin del i det som skedde och måste stå för det?! Inte ta det som en förevändning att rida till storms mot Julian Assange.

Denna rättssak och kravet på en samtyckeslag är sannerligen en förvriden bild av vad som kan anses vara statens angelägenhet i det sexuella spelet människor emellan. När jag tagit del av hur de partipolitiska vindarna blåst kring sexualbrottslagstiftningen under det senaste tio åren går det inte längre blunda för att det behövs en översyn av sexualbrottslagen med en jämställd syn på kvinnor och män och ett robust skydd för rättssäkerheten för alla inblandade parter. Mp:s Peter Eriksson har i alla fall noterat "...överfallsvåldtäkter är inte det vanliga och dominerande typfallet som kommer in till polisen. Det handlar idag mer om sexbrott mellan personer som redan tidigare är kända för varandra”. Det borde stämma till eftertanke. Men vad jag förstår tar detta sin tid. Aktuellt för tillfället är att i morgon onsdag med egna ögon och öron bevittna inledningen till skådespelet kring Julian Assange, som kan gå in i en mer konstruktiv fas. Torde inte vara ensam om att intressera mig för den saken.

söndag 6 juli 2014

Individens ansvar kontra Statens.

Inför våra ögon har medias bevakning av årets event i Almedalen varit till fördel för dem som förklarar allt ont med de samhälleliga strukturernas inflytande. Minsta lilla knyst om att individer därmed tillåts fly från det egna personliga ansvaret för det som sker, ses som ett utslag av nyliberalism. Nya svenskar, som inte vill sjunga den på vänsterkanten gängse melodin får finna sig i att ses som förrädare av sin grupps intressen. Det vittnar bland andra Halif Balif (M) om.

Inom det område, som är vårt mest intima och privata – vår sexualitet – kämpar nu Facebookgruppen #fattanu för att människor ska uttrycka sin mening genom att bland annat avsäga sig rätten att utsätta medmänniskor för allt från våldtäkt till förförelse. Den rätten finns inte inskriven i någon lagbok. Bakom detta initiativ döljer sig några aktivisters perversa lust att bestämma att allt sexuellt umgänge måste föregås av en juridisk hållbar överenskommelse, vilket kravet på den s k samtyckeslagen förutsätter. När jag ser mina Facebookvänner hänga på, blir jag djupt nedstämd. Detta naturligtvis mot bakgrund av att jag ser att jag själv och många andra skulle gå miste om den förförelsens magi, som ligger i det oväntade intima mötet, ifall vi skulle behöva förhandla och skriva ett kontrakt först.

Bland alla Fatta.nus avsägelser finns bland annat dennaJag avsäger mig rätten att ha sex med någon som sover för att jag vid ett tidigare tillfälle fått tillåtelse att smeka personen när hen sov och jag konstaterar att den som myntat detta måste ha en urusel föreställningsförmåga om var gränsen bör gå mellan individers och statens ansvar för det som sker i det sexuella spelet människor emellan. Men, när vi känner till att rättssaken mot Julian Assange bland annat rymmer en anklagelse om just detta, då blir den formuleringen begriplig. Just nu är häktningsfrågan i fallet Julian Assange aktuell för prövning. SvD skriver Fallet Assange kan inte dras ut i det oändliga.

Feministernas framfart med krav på statliga ingripanden inom en rad olika områden, har gett mig huvudbry – vad händer i ett samhälle där vuxna individer inte behöver ta ett eget ansvar, när de utsätter sig för situationer, som kan leda till oönskade konsekvenser? Vad händer med individer, när samhället förutsätter att kvinnor inte är kapabla att undvika situationer där de riskerar att råka illa ut? För det kan väl inte vara så att vänstersidan överlåter allt som gör oss till ansvarstagande individer åt partier på högerkanten? I så fall måste väljarna till vänster ta sig en rejäl funderare – är detta en utveckling som de vill vara en del av. Civilkurage kommer som bekant inte ur tomma intet.

Många talar om konfliktytan höger vs vänster medan jag tycker mig se att det handlar om en gränsdragning mellan individens och statens ansvar när konflikter uppstår människor emellan. Något som livet är fyllt av. De bekännande feministerna är inne på samma linje, som många andra ivrare för renlevnad älskar – de kräver att alla ska avstå från ett icke avtalsbundet sex främst av medkänsla med dem, som inte klarar av att undvika situationer där de utsätter sig för risker eller inte kan freda sig i problematiska lägen. I förlängningen ska väl den, som nyttjar alkohol, avstå detta bruk av solidaritet med den som inte kan avhålla sig från missbruk o s v. Den som gapar över mycket mister ofta hela stycket är ett gammalt ordstäv, som de bekännande feministerna borde fundera på innebörden av.

Jag tillhör inte de bekännande feministerna utan kämpar för Jämställdhet och Mänskliga rättigheter på mitt sätt. Detta sagt då jag tidigare blivit beskylld för att vara antifeminist eller Misogyn när jag inte delat de vänsterorienterade feministernas åsikter. Ska villigt erkänna att jag en längre tid har haft problem med politiska diskussioner där man måste vara antingen höger eller vänster. Därför blev jag upprymd när jag läste Christian Engströms och Emma Opassandes blogginlägg om ytterligare en dimension Frihetlig – Auktoritär eller Frihet – Kontroll. Testade politicalcompass.org och fick ett kvitto, som jag gillade – Rejält Frihetlig och något till Vänster.

Ett annat glädjeämne denna dag var nyheten att Hax efter åren som assistent i Bryssel kommer att verka från plattformen 5July.org, som tagit på sig uppgiften att skydda den virtuella miljön och Internets ekologi med utgångspunkt från artikel 19 i FN:s deklaration för de mänskliga rättigheterna. På deras webbplats har jag tagit del av deras manifest innehållande bland annat artikel 19:s lydelse "Var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet; Denna rätt innefattar frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida upplysningar och tankar genom varje slags uttrycksmedel och oberoende av gränser." samt hänvisningen till den "resolution om främjande, skydd och åtnjutande av mänskliga rättigheter på Internet" som FN:s råd för mänskliga rättigheter beslutade om den 5 juli 2012. Då undertecknade 71 medlemsländer en text som "bekräftar att samma rättigheter som människor har offline också måste skyddas på nätet, särskilt yttrandefriheten, som är tillämplig oberoende av territoriella gränser och genom alla medier av ens val, i enlighet med artiklarna 19 i allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna och den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter; ". När jag tar del av de senaste rapporterna om NSA:s övervakning känns det gott att veta att Hax och många, många andra kämpar vidare för att freda våra mänskliga rättigheter även på nätet. Intressant?


fredag 27 juni 2014

Justitieutskottet äger makten i frågan om datalagring.

Fortsätter bearbeta mina känslor visavi Justitieutskottets och Regeringens hantering av den lagstiftning som Riksdagen beslutat om baserat på EU:s datalagringsdirektiv. Genom att skriva om saken strävar jag efter att finna info som kan visa att mina först upplevda känslor kan vara förhastade. I tisdags skrev jag om min upplevelse av den öppna utfrågning som Justitieutskottet en dagen (med stöd av polisens vittnesmål) utsatte företrädare för IT&Telekomföretagen och en tjänstman hos tillsynsmyndigheten PTS för. Kanonaden var föranledd av att några teleoperatörer hade slutat lagra data så snart de fått kännedom om att Europadomstolen meddelat att EU:s datalagringsdirektiv stred mot EU:s stadga.

På Riksdagens webb finns idag endast möjlighet att lyssna till ljudet från sändningen, som börjar 11 minuter och 4 sekunder in i sändningen. Bara en sådan sak – hur ska man kunna veta att man själv måste ”spola fram” bandet? Under sändningen nämns inga företags namn, men vi som följt den här kraftmätningen mellan de rättspolitiska makthavarna och de bolag inom Telekombranschen, som valt att stå upp för kundernas skydd mot bakgrund av Sveriges grundlagar och EU:s rättighetsstadga, kan lätt räkna ut vilka operatörer, som idag är den främsta måltavlan för den kritik, som de flesta av riksdagspartiers rättspolitiska talespersoner öste över dessa operatörer.

Vi är allt flera som valt att byta operatör enbart av det skälet att dessa operatörer erbjuder bättre skydd för vår integritet, när vi vistas på nätet, än vad vi som medborgare idag kan förvänta oss av Regering och Riksdag. Särskilt intressant var påståenden om att svenska operatörer är mer benägna att vilja pröva tillsynsmyndighetens beslut i domstol än operatörer i andra länder. Detta konstateras utan att någon snuddar vid tanken att det tillståndet kan ha uppstått på grund av politikernas visade arrogans visavi de i branschen, som funnit att en domstolsprövning kan vara en säkrare garant för kundernas integritet än politiska klubbslag.

Efter allt ojjande om ”att operatörerna väl inte ska kunna välja om de ska följa svenska lag” finner jag det märkligt att inte ens Justitieutskottet verkar vara införstådd med den processrätt, som torde gälla, när tillsynsmyndigheten PTS meddelar ett föreläggande med stöd av den tolkning som utredarna gjort och som Justitieutskottet och Regeringen förefaller ha ställt sig bakom.

Edward Snowdens avslöjanden om hur NSA och FRA, med de vida ramar som de har för sin verksamhet, kan åsidosätta nationell lagstiftning till skydd för medborgarnas personliga integritet och rättssäkerheten – bland annat genom utbyte av data dem emellan, vilket ger saken ytterligare ett perspektiv. Noterar att dessa rättspolitiska talespersoner helt frankt meddelade att vi, som väljer en operatör, vilken står upp för ett rättssäkert skydd av våra data, måste ses som ljusskygga individer. Det var också intressant höra att det finns ledamöter i Justitieutskottet som anser att opinionen mot datalagringsdirektivet saknar folklig förankring. Ska jag tolka det så att Justitieutskottet lägger sig platt inför krav på intrång i våra data, vilka kommer från olika statliga myndigheters sida, om folket inte ställer sig på barrikaderna och slåss för sin integritet och rättssäkerhet?

Den enda som talade om rättssäkerhet och integritet var (om jag minns rätt) Vänsterpartiets företrädare. På hennes direkta fråga beskrev polisens företrädare hur svårt det är att komma åt de grova brottslingarna, då de vet hur de kan undgå upptäckt. Nog kan man väl undra om hela svenska folket ska utsättas för en datalagring, som inte nödvändigtvis leder till att de grova brottslingarna kan lagföras för sina brott? Som vi hörde var dessa politiker beredda att fixa ett beställningsjobb för att PTS skulle kunna klämma åt operatörer som enligt polisen inte var samarbetsvilliga? Socialdemokraternas Morgan Johansson är så sugen på att ligga bra till att han vill göra upp med Moderaterna om saken, vilket Christian Engström noterade redan den 3 juni 2014.

Beslutet i Europadomstolen meddelades i april och redan den 13 juni kunde Regeringens utredare Sten Heckscher meddela att Svensk rätt klarar EU:s krav för datalagring Den dragningen och den öppna utfrågningen den 24 juni har igår den 26 juni följts av att Regeringen gett utredaren Sten Heckscher ytterligare uppdrag att utvärdera den så kallade Inhämtningslagen samt också ”föreslå förändringar som bedöms lämpliga för att stärka skyddet för den personliga integriteten vid tillämpningen av bestämmelserna om elektronisk kommunikation i brottsbekämpningen”. Resultatet ska redovisas senast den 31 mars 2015. Den saken finns också möjlighet att ta del av på Advokatsamfundets webb

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att mina känslor i denna sak varit och är fast förankrade i en förnuftig syn på vad vi som medborgare har rätt att begära av dem som företräder oss i Justitieutskottet, vilka är de egentliga lagstiftarna eftersom Riksdagen bara är ett Transportkompani för det som utskotten kommit överens om. Ett synsätt på riksdagsarbetet som S-studenterna försökte leda i bevis 2010 och bland andra Justitieutskottets Johan Linander redan 2007 hade haft synpunkter på. I november 2012 intervjuades tidigare riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson (M) efter att hon skrivit Knapptryckarkompaniet - en bok där hon vittnat om livet som ledamot i Riksdagen. Här berättar hon om hur Riksdagens makt kidnappats av Partiledarna, som beslutar om lagarna i en liten inre krets. Det är klart att Centerpartiets Johan Linander, som sitter i lagstiftarnas förarhytt inte kan känna igen sig i den beskrivningen. 

Och någon undrar över utredaren Sten Heckschers allt annat än statsmannamässiga yttranden när teleoperatörernas och i viss mån PTS´s agerande utsattes för kritik under utfrågningen, kan man nog finna en förklaring om vi studerar hans bakgrund och tidigare karriär i maktens boningar.


Andra som skrivit om datalagring efter Europadomstolens dom är bland annat Ny Teknik; Computer Sweden; där Tele2:s chefsjurist Stefan Backman uttalar sig ”Det är dock komplexa juridiska frågor varför PTS nu måste klargöra om datalagring skall ske. Innan dess återupptar vi inte datalagringen då vi står fast vid vår bedömning att den svenska lagen uppvisar samma brister i integritetsskyddet som EU-direktivet”; Svenska stadsnätsföreningen, som uppdaterar sin informationssida under hand; Sveriges Radio – Radio Sweden P6; SvD; Tele2 Newsroom: - här säger Tele2:s chefsjurist ”– Det finns en etablerad rättsordning för hantering av den här sortens rättsliga frågor och den bör följas. Vi har därför i dag skrivit till PTS och begärt att de formellt tar ställning till huruvida datalagring skall ske enligt svensk lag, säger Stefan Backman, chefsjurist Tele2 Sverige.” ; Den hälsosamme ekonomisten som berättar om att Danmark stoppar datalagringen; Publikt – Fackförbundet ST; Telenor; Almegabloggar; Christian Engström; Universalblogg; och Hax som har flera inlägg på temat. 

tisdag 24 juni 2014

Justitieutskottet demonstrerade Makt.

Har följt Justitieutskottets öppna utfrågning med anledning av EU-domstolens dom om datalagringsdirektivet, som sänts via Riksdagens webb-tv och känner mig djupt bedrövad – tänk att politiskt förtroendevalda, som anförtrotts uppdraget att se till att vi har en rättssäker lagstiftning, kan bli så uppfyllda av egna aggressioner mot de operatörer, som vill använda sig av möjligheten att få en rättslig prövning av PTS föreläggande, att de helt faller ur ramen för vad vi har rätt att förvänta oss av dem som garanter för rättssäkerhet.

De operatörer som ifrågasätter de lagar, vilka tillkommit med hänvisning till detta EU-direktiv och som inte utan domstolsbeslut vill underordna sig vad myndigheten PTS har meddelat efter det som nu redovisats i bland annat Sveriges Radio, de får leva med att ledande rättspolitiska talespersoner insinuerar att de har ett intresse att vilja skydda grova brottslingar och vilja sälja kundernas data till den som betalar bäst. Man kan kräkas för mindre.

Expressen tar upp tråden om datalagring och refererar där till SVT:s granskning och undrar om inte operatörer spelar ett dubbelspel – säger ett och gör ett annat. Jag behöver inte vara Einstein för att räkna ut att Bahnhofs Jon Karlung befinner sig i Justitieutskottets skottlinje och att jag, som bytt operatör från Telia till Bahnhof riskerar att betraktas som en av de ljusskygga individer som regering och riksdag måste klämma åt. Att jag gjort det av rent principiella skäl – jag ville ha en operatör som står upp för mina mänskliga rättigheter när inte Riksdagen gör det – det finns inte i Justitieutskottets föreställningsvärld. Därför får jag och andra sätta vår lit till Svenska Stadsnätsföreningen och operatören Bahnhof. Noterar även att stiftelsen .Se:s Anne-Marie Eklund-Löwinder delgett DN sin syn på saken ”– Det är en mycket märklig situation. Bara för att det går att komma åt medborgarnas information är det inte säkert att det är bra. Självklart ska brottsbekämpande myndigheter ha den möjligheten i vissa fall, men här tar man rubbet, säger hon.”

Signifikant för debattnivån vid Justitieutskottets utfrågning ser jag i förhållandet att företrädare för de partier, som drev igenom FRA-lagen 2008 - 2009, gärna tar till ”barnporr-kortet” när övervakningen ifrågasätts. Detta trots att både ledamöter i utskottet och Rikskrim, vet att det finns en sedan många år frivillig överenskommelse mellan Rikskrim och branschens företag om samarbete för att komma tillrätta med detta. Undrar när mainstreammedia ska genomskåda att polisen och politikerna tar till "barnporrkortet" när andra argument för en allmän övervakning inte håller för en mera närgången granskning?

När dagens sändning blir tillgänglig för en förnyad lyssning vill jag närmare studera en sak som Rikskrims företrädare talade om – svårigheten att klara upp brott i avsaknad av lagrad data. Detta mot bakgrund av hans redogörelse om hur grova brottslingar är väl bevandrade i konsten att dölja sina spår på nätet. Självklart undrar jag om inte detta mer ställer krav på en översyn av kriminalpolisens arbetsmetoder än en fortsatt allmän övervakning? En annan sak av intresse är de enskilda ledamöternas agerande före och efter EU-valet. Tyckte att det var ganska tydligt att Piratpartiets sorti ur Europaparlamentet uppenbarligen tolkats som att det nu är fritt fram att byta fot, vilket Centerpartiets Johan Linander visade prov på. Det är uppenbarligen bara Vänsterpartiet som idag är medveten om att här finns ett starkt folkligt engagemang även om det inte kan mäta sig med intresset för arbete och bostäder. Sorgligt tillstånd som hotar det demokratiska samhället. Tyskland är avundsvärt de har både en Justitieminister som motsätter sig datalagring och en företrädare för det tyska Piratpartiet i Europaparlamentet.

Henrik Alexandersson kommenterar och noterar bland annat ”Så här långt in i den pågående utfrågningen har man inte med ett ord berört den principiella frågan om att man i en rättsstat endast skall övervaka människor som är misstänkta för brott. Som vanligt lider den svenska politiken av total beröringsskräck vad det gäller rättighetsfrågor.” Han har sedan inlägget skrevs även uppdaterat med intressant info om vad som pågår i andra länder. Där finns även intressanta kommentarer. Intressant?