måndag 25 april 2016

När politiken underordnas religionen.

De senaste veckorna har många av oss, som ser oss själva som sekulära, med stigande förvåning tagit del av samhällsdebatten och försökt förstå bakgrunden till det rabalder som uppstått. Idag skriver Annika Borg i Sydsvenskan under rubriken "Regeringen ger stöd åt historierevisionism" och hon lyckas utifrån sitt perspektiv, som samhällsengagerad och tidigare aktivt debatterande präst inom Svenska Kyrkan, koka ner orsakerna till det höjda tonläget i en enda mening ”Nu uppmärksammas värderingskollisioner, islamismens politiska agenda, förnekelse av folkmord och svenska regeringsföreträdares syn på judar och Israel.”

Sedan många år tillbaka gillar jag Annika, hon räds inte att ”ta debatten”, vilket ansvariga ledare inom Svenska kyrkan har fått erfara. I mitt personliga möte med tonåringen Annika i ett veckolångt projekt, där skolungdomar med hjälp av videokamera och bandspelare tog reda på hur lokala politiker och tjänstemän omsatte regler för arbetsmarknadsåtgärder i praktiken, frapperades jag av hennes iver samt förmåga att ta sig uppåt i samhällets hierarki för att kolla sanningshalten i olika utsagor. Därför tvivlar jag inte på hennes kunskaper om Muslimska Brödraskapet, vilka hon visar exempel på bland annat i juni 2015 i detta meningsutbyte med seniorprofessor Carl Reinhold Bråkenhielm vid Uppsala Universitet i Göteborgs-Posten. Även om de närmast berörda vid Uppsala Universitets Teologiska institution är av en annan uppfattning. Det kan tänkas att Annika grävt djupare än vad de lyckats göra.

I dagens artikel naglar hon fast MP, men sedan kommer något som gör att jag undrar om den unga MUF:aren Annika blivit en fullfjädrad moderat – jag citerar ”I ljuset av att MP har blivit en samlingsplats för extrema åsikter, hoppas S att de egna handlingarna ska blekna i jämförelse och framstå i bättre dager. Men den strategin lär knappast fungera.”

Här tänker jag att den, som söker sanningen, måste ta av sig de partipolitiska eller av andra läror grumlade glasögonen. Har dagens Annika fortfarande kvar sin förmåga att gräva lika djupt efter sin egen agenda, som när hon grävt efter andras? Stannar därför upp för att kolla in hur denna konflikt mellan kristna med ursprung i Sverige och muslimer med ursprung i Mellan-Östern kan belysas ur någon annan synvinkel och upptäcker ett debattinlägg i dagens SvD av Masoud Kamali, professor i socialt arbete och sociologi vid Mittuniversitetet. Där ger han sin syn och avslutar: ”Exkludering av olikheter är inte en framkomlig väg. Den föder ännu mer fientlighet och otrygghet för alla oavsett om man sitter högt upp i den politiska hierarkin eller är en vanlig medborgare som vill leva i frihet och trygghet. Ett friskt samhälle är ett inkluderande samhälle där människor bedöms efter sina samlade gärningar och inte efter sin trosuppfattning, etnisk bakgrund och/eller sin selektivt presenterade och stigmatiserade handling.”.

Mot den bakgrunden kan det väl ses som rätt märkligt agerat av Mehmet Kaplan att ställa sig i Riksdagens talarstol den 21 mars 2010 för att vinna förståelse för ett Nej till förslaget om ett erkännande av Folkmordet 1915, samtidigt som han avstår från att rösta - genom att kvitta ut sig efter sitt anförande. Alliansregeringen förlorade omröstningen med endast en röst. Något som den politiske vilden Göran Thingvall, f d M, tog åt sig äran av, eftersom han röstat med oppositionen. Riksdagens agerande blev en mycket märklig händelse, som SvD:s Lena Hennel berättat om under rubriken ”Många avstod sin röst i frågan om folkmord”. Kaplan borde ha insett att en muslimsk man av turkiskt ursprung inte har en chans mot alla de kristna invandrare från Mellan-Östern, som tagit som sin livsuppgift att förmå Sverige att erkänna vad de med ett assyriskt ord kallar Seyfo 1915, trots att de flesta som föll offer för utrensningen var armenier. Forum för levande historia använder det begrepp, som de flesta forskare använder, ”Folkmordet 1915” vilket inbegriper även assyrier, syrianer, kaldéer och pontiska greker. ”De flesta offren dödades under åren 1915-1916, men förföljelserna fortsatte fram till 1923. Det Osmanska riket tömdes i stort sett på sin kristna befolkning.”

När dessa kristna och muslimska grupper på ett eller annat sätt vunnit insteg i alla politiska partier och partierna dessutom är starkt influerade av Israel-Palestina-konflikten, kan det inte bli annat än problem och slitningar i Riksdagen, vilket drabbar Sverige och dess befolkning. Lök på laxen får vi sedan av en forskare i gebitet Rikets säkerhet, som bara klarar av att ta in muslimska fundamentalister i sitt synfält, trots att det även finns fundamentalister inom andra religioner, vilka tillsammans hotar att trasa sönder det svenska samhället. Då känner jag mig verkligen inte trygg. Masoud Kamalis kloka ståndpunkt, som förutsätter att politik och religion hålls isär, passar i ett sekulärt Sverige, men – som det ser ut nu – bara i teorin. För hur ser det ut i praktiken?

Ja, låt oss kolla hur det ser ut i Södertälje - den kommun där många kristna flyktingar och invandrare har etablerat sig. Att SD stärkt sin ställning i denna Björn Söders hemkommun, upplever jag som följdriktigt; kristna invandrare går an, men muslimer göre sig icke besvär. Där har kristna assyrier och assyrier/syrianer byggt upp en egen stat i staden med var sitt biskopssäte och två egna TV-stationer, som svarar för upplysningen till folket. År 2014 utgjorde antalet invånare i Södertälje med utländsk bakgrund (utrikesfödda personer samt inrikes födda med två utrikesfödda föräldrar) 49,56 % av befolkningen. Det är mot den bakgrunden, som vi kan se ett klart samband mellan det som utspelar sig på riksplanet och det som händer lokalt.

År 2015 fick givetvis kommunledningen i Södertälje kommun känna trycket från lokala politiker, som propsade på ett minnesmärke för att högtidlighålla minnet av Folkmordet 1915 utifrån sin speciella vinkel. På webbplatsen Världen idag.se berättas om den utställning som kommunen anordnade i kommunhuset i Södertälje, som svar på deras begäran. Projektledare för kommunens engagemang i olika inslag med anledning av 100-årsminnet var Paki Holvander, kommunens demokrati- och mångfaldsstrateg. För Världen idag berättar hon bland annat om de anklagelser, som Länstidningen i en ledare samma dag riktat mot henne med beskyllningar om att hon helt på egen hand skulle ha valt bort beteckningen "Seyfo" för det mera allmängiltiga begreppet "Folkmordet 1915" som samlingsnamn för utställningen i Södertälje, vilken visades i kommunhuset under tiden 15 april – 15 maj. Det hjälpte föga att armeniernas företrädare i arbetsgruppen trädde till hennes försvar och bad om en rättelse.

Varför denna antagonism? Här måste jag göra mig skyldig till rena spekulationer, men jag håller inte för otroligt att Paki Holvanders medverkan i Uppdrag Gransknings program Muslimhatet i Sverige i januari 2015 ogillades av tongivande företrädare för Södertäljes mest militanta kristna grupper. I programmet berättades om den förföljelse som muslimer varit utsatta för och att det i samband med valet 2010 bildats ett råd med ledare för de religiösa samfunden i Södertälje, som en reaktion på trakasserierna mot muslimer. Det medgavs att arbetet gått trögt och att man först efter tre år enats om ett gemensamt uttalande om att ”minska motsättningarna mellan olika grupperingar”. Varför föll inte dessa frön till stöd för en fredligare samvaro i god jord?

Kan det vara för att initiativet kom från Paki, en sekulär muslim i likhet med de flesta muslimer i Sverige. Hon kom från shahens Iran till Sverige när hon var 14 år och då fick hon sitt hem hos en äldre syster, som konverterade till kristendomen, när hon gifte sig med en svensk präst, sedermera kyrkoherde i Svenska kyrkan?! Men vilka muslimer hörs i medierna undrar Göran Larsson, Professor i religionskunskap i SvD redan för drygt ett år sedan. Svaret på den frågan kan förklara varför sekulära muslimer utsätts för misstro i miljöer som den i Södertälje.

Nog undrar jag vad Annika Borg skulle säga om hon fick höra Paki berätta om sina år i Södertälje? Som en följd av den ”hetsjakt”, som hon utsattes för, sa hon upp sig och slutade ett år före ordinarie pensionsavgång. Hon är nu på väg att lämna Södertälje för gott. 

Som distriktsguvernör fram till juli 2016 inom Rotary International, har hon inte varit sysslolös, utan sysslat med sådant som hon gillar allra bäst – att tillsammans med samhällsengagerade människor med olika yrkesbakgrund, kön, ålder, religion och etnisk tillhörighet, göra humanitära insatser och arbeta för att främja samförstånd, goodwill och fred i världen.



onsdag 20 april 2016

FOU i Förlossningsvården och BB Sophia

För mig och andra, som tidigare inte känt till hur olika intressenter har möjlighet att samverka inom forskning och kliniska studier med fokus på olika patientgrupper inom sjukvården, har projektet Sveus - Nationell samverkan för värdebaserad ersättning och uppföljning i hälso- och sjukvården väckt en hel del frågor. Speciellt mot bakgrund av att bland annat Förlossningsvården studerats och att Stockholms läns landsting varit involverad. 

Enligt tidsplan på projektets webbplats inleddes arbetet med en Förstudie i början av 2013 och jämsides påbörjades ”Analys och modellutveckling 6 diagnosområden” fram till och med år 2015. Denna del kompletterades i mars 2014 med ytterligare 2 diagnosområden fram till och med mars 2016. Driftsättning av uppföljningssystem och Förberedelse för övergång i förvaltning planerades ske parallellt och vara genomförd senast i slutet av 2015. 

Den som tittat närmare på vilka patientgrupper, som omfattats, och vilka som bemannat arbetsgrupperna i projektets olika delar, behöver inte vara Einstein för att räkna ut att projektet bidragit till en bra start för det av doktoranden Jonas Wohlin och några andra KI-forskare under 2012 startade bolaget.

Av en artikel i Vårdförbundets tidning Vårdfokus 2016-02-03 ”Nu ropar alla efter värdebaserad vård” framgår att Stockholms läns landsting under 2013 införde en vårdvalsmodell för ryggkirurgi liknande den för den framgångsrika höft- och knäproteskirurgi. ”Under det arbetet tog Holger Stalberg på nytt hjälp av doktoranden Jonas Wohlin och några andra KI-forskare, som hade startat forskningsfirman Ivbar, skriver Vårdfokus.”

Detta är således bara en del av sanningen om denna aktivitet, som omfattat 8 olika patientgrupper – Bröstcancer, Diabetes, Förlossningsvård, Höft- och knäprotesoperationer, Obesitaskirurgi, Osteoporos, Ryggkirurgi och Stroke. Här har förutom anställda hos företaget IVBAR INSTITUTE AB även olika specialister ur berörda personalgrupper och företrädare för patientorganisationer inom vården i Landstinget Dalarna, Stockholms läns landsting, Landstinget i Uppsala län, Region Jämtland-Härjedalen, Region Skåne, VästraGötalandsregionen och Region Östergötland bidragit med sina insikter och de erfarenheter de vunnit i sitt arbete.

Under tiden som detta projekt pågick uppmärksammades i samband med budgetarbetet 2014 behovet av en kommitté för nationell samordning av kliniska studier varför detta meddelas i Regleringsbrevet för budgetåret 2014 avseende Vetenskapsrådet. Förutom Kommittén för kliniska studier med valda ledamöter för åren 2014 – 2016 förklaras vad som avses med begreppet klinisk behandlingsforskning och syftet.

Beträffande de ekonomiska förutsättningarna 2016 gäller följande:
Den har typen av studier har tidigare saknat finansiärer med tydligt långsiktigt ansvar. Därför inrättade regeringen 2014, efter ett förslag från Vetenskapsrådet och VINNOVA, kommittén för klinisk behandlingsforskning. Satsningarna på klinisk behandlingsforskning ska göras i samarbete med och samfinansieras av sjukvårdens huvudmän. Samråd sker även med VINNOVA.” Under 2016 disponerar Vetenskapsrådet 75 miljoner för finansiering av klinisk behandlingsforskning. Sjukvårdens huvudmän bidrar med motsvarande bidragssumma.

För att klara samordningsuppdraget har Vetenskapsrådet/Kommittén för kliniska studier byggt upp Enheten för kliniska studier med säte i Göteborg och i samverkan med berörda landsting och regioner bildat 6 noder för att klara genomförandet:
Forum Norr, Forum Uppsala – Örebro, Karolinska Trial Alliance KAT, Gothia Forum, Forum Sydost och Forum Söder.

I Vårdfokus artikel ställs beträffande projektet Sveus frågan: Vem ska betala?
Och fortsätter: ”Planen är att arbetet ska breddas och finslipas under de kommande två åren. Men eftersom flera av landstingen befinner sig i en svår ekonomisk situation bad de i höstas om ett förnyat statligt stöd till utvecklingen av värdebaserad vård, som upphörde i slutet av 2014. Den 21 januari valde regeringen att avslå ansökan. Sjukvårdsministern Gabriel Wikström (S) säger till Vårdfokus att den här typen av utvecklingsarbete måste vara landstingens eget ansvar att finansiera, då innovation och utveckling bör genomsyra all offentlig verksamhet. Han tycker att det är för tidigt att uttala sig om Sveus har varit till nytta för vården eller inte.”

Redovisningen här ovan har gjorts för att om möjligt få ett grepp om huruvida FOU inom landets sjukvårdsorganisation har plats för en framtidsinriktad förlossningsvård av det slag som tidigare bedrivits inom en avdelning på Södra BB och vid BB Sophia, som tar emot sina sista blivande mödrar fram till och med den 16 maj 2016 för att efter den 31 maj helt avvecklas. 

När jag sedan har fått veta att ersättningen till en vårdinrättning om det är en kvinna, som genomgår en operation på sin livmoder, då generar hon en ersättning på 23 000 kronor, medan en man, som genomgår ett ingrepp på sin prostata, generar 100 000 kronor, då undrar jag ännu en gång hur det är ställt med jämställdhetsarbetet. En verksamhet genomförd av i huvudsak kvinnor för andra kvinnor ger lägre ersättning för gjorda insatser än jämförbara insatser för män.

Det är mer än skamligt av koncernen Praktikertjänst AB och Stockholms läns landsting att inte klara av att se över det ekonomiska utrymmet för att ge BB Sophia en möjlighet att överleva till dess värdebaserade och jämställda ersättningar införts.

Det sägs att Barnbördshuset i Praktikertjänst AB, när det gäller verksamheten vid BB Sophia har gått med 180 miljoner i förlust, vilket vi inte vet med säkerhet, då resultatet för 2015 ännu inte finns tillgängligt. Vi vet inte heller om bolaget hyrt både de nybyggda lokalerna och dess moderna utrustning av Sophiahemmet eller om det är möjligt att bolagets förluster kan minskas genom en försäljning av utrustningen till Sophiahemmets Högskola, som torde kunna ha god nytta av både lokalerna och utrustningen i sin verksamhet. 

Den verkliga förlusten i sammanhanget torde vara effekterna av all den frustration, som de flesta i verksamheten känner inför de turer som varit. Något som torde ge till resultat att förlossningsvården i länet i sommar går miste om många av dessa kompetenta barnmorskors och specialistsjuksköterskors insatser.

Intressant?

söndag 10 april 2016

Mystiken tätnar – förlossningsvård i gungning.

Det som inte framgick av mitt mycket flitigt delade debattinlägg i Norrtelje Tidning om BB Sophia och Södra BB, är att Landstingets Södra BB i princip lagts ner då berörd personal vittnar om den s k flytten till Södertälje. Politikernas och ledningens utsago är således en sanning med mycket stor modifikation. I mitt inlägg skrev jag om framtidsinriktad förlossningsvård, men då visste jag inte att Stockholms läns landsting ingår i Sveus – Nationell samverkan för värdebaserad ersättning och uppföljning i hälso- och sjukvården med fokus på bland annat patientgruppen Förlossningsvård. På deras webbplats redovisas vad denna samverkan syftar till. Hos Sveus används begreppet Värdebaserade ersättningssystem, vilket jag tidigare har stött på hos Reforminstitutet och i en artikel i Läkartidningen (pdf-fil) av bl a Stefan Fölster, adj. Professor vid KTH och Reforminstitutets chef. Detta gör mig naturligtvis ån mer förbryllad – varför inte värna en framtidsinriktad Förlossningsvård samtidigt som forskning bedrivs kring hur värderingssystemen måste vara uppbyggda för att ge ett reellt värde, eftersom det inte enbart är läkare som genererar värde för olika patientgrupper.

Praktikertjänst vs Stockholms läns landsting.

Processen för Praktikertjänsts del, när det gäller verksamheten ”BB Sophia” har varit att informera berörd personal och fackliga organisationer om nedläggningen, medan det för koncernen Stockholms läns landsting handlat om åtgärder för att om möjligt locka till sig de friställda för att rädda Förlossningsvården i Stockholms län främst under den kommande semesterperioden juni – juli – augusti. Av pressinfo den 1 mars framgår att  skälet till nedläggningen att ”verksamheten under de två första verksamhetsåren haft en omsättning på cirka 320 mkr med en förlust på omkring 180 mkr”. Men om vi kan lita på den bokslutsinformation, som redovisats av Hitta.se – en webbsida som tillhandahåller information ur offentliga databaser – var det samlade resultatet för dotterbolaget Barnbördshuset Praktikertjänst AB efter finansnetto för de bägge verksamhetsåren på drygt 118 miljoner; av mig här avrundat uppåt till 118,2 miljoner och 61,8 miljoner från de av koncernens VD Johan Fredriksson angivna 180 miljoner kronor, vilket innebär att han räknar med fortsatt förlust under innevarande år. Något som dock torde minimeras sedan de bägge koncernerna kommit överens om att avkorta uppsägningstiden från 6 till 3 månader. Samarbetsvilligheten mellan parterna torde stå i direkt relation till alla andra vårdavtal koncernerna emellan. I Koncernen Praktikertjänst i stort torde BB Sophias ”förluster”, mest på grund av investeringar (som fastighetsägaren Sophiahemmet säkert kan dra nytta av) vara möjliga att bära om det inte finns något annat som är mycket viktigare. Kan det vara så att det finns aktörer, som håller på att bygga upp värdebaserade ersättningssystem, vilka inte tål en jämförelse med den verklighet, som är de födande kvinnornas, barnmorskornas och andra specialisters verklighet? Mystiken tätnar ...

Fördelningen av vårdplatserna.

På Landstingets webbplats redovisas hur platser för förlossningar fördelas mellan de olika förlossningsenheterna i länet. Födelsevrålet redovisar sin syn på vad som väntar.

Personalpolitik i dikt och verklighet.

Koncernen Praktikertjänsts strävan att ligga bra till hos Landstinget i Stockholms län är nu på väg att dra mer än ett löjets skimmer över deras deklaration om socialt ansvarstagande, då deras agerande kan leda till rejäla problem för de anställda och deras familjer. Vid tidigare information har de anställda blivit lovade anställning med full lön fram till avtalstidens slut den 15 augusti 2016. Detta även om de skulle anta erbjudande från Stockholms läns landsting om anställning dessförinnan vid någon av deras enheter.
Nu möts vi av nyheten i SVT Stockholm att koncernen Praktikertjänst AB backar från tidigare löfte. Jag kan mycket väl leva mig in i hur de, som uteblev vid tidigare informationsmöte, försökt föreställa sig situationen att vara arbetskamrat med andra i landstinget anställda medvetna om den dubbla lönesättningen från Praktikertjänst och Landstinget samt vilka ”nerköp” det måste vara för en del att tvingas gå tillbaka till en verksamhet i landstingets tjänst med en arbetsmiljö genomsyrad av alldeles för många chefers brist på ledarkompetens. Ohälsotalen berättar bara en del om denna problematik.

Undrar också om det var medias rapportering om det klena resultatet av det första informationsmötet som bidrog till att Landstinget och Praktikertjänst så raskt blev överens om att korta avtalstiden till den 16 maj? Där och då skapades ett kryphål för Praktikertjänst gentemot de anställda och deras fackliga organisationer. Samtidigt som tumskruvarna kan dras åt: – Gick det inte att ”smöra” och vara frikostig med dubbla löner – då finns det andra metoder att skapa rättning i leden. Där visar både Praktikertjänst och Landstinget sina rätta ansikten. Men, ännu torde inte sista ordet vara sagt. 


fredag 11 mars 2016

Förlossningsvård – Jämställdhet och Arbetsmiljö.

Har tänkt en hel del på detta med en verksamhet, som bedrivs av flertalet kvinnor till stöd för andra kvinnor och hur de behandlas på sina arbetsplatser och i samhället i stort. Inför den Internationella Kvinnodagen för tre år sedan skrev Aftonbladet om en kartläggning, som tidningen hade låtit göra med fokus på jämställdheten i näringslivet. Sköts av kvinnor – styrs av män var rubriken. ”Praktikertjänst, som ägs av läkare och tandläkare i Sverige, sticker ut i granskningen. Bolaget är det enda som har en kvinnlig vd och i koncernens styrelse sitter fem kvinnor och sju män.” Det var då - Idag har kvinnan i toppen fått lämna över till en man och koncernens styrelse består av fyra män och tre kvinnor. Den för vård och omsorg då ansvarige ministern, Göran Hägglund (KD), trodde då på en förändring med tiden och såg Vänsterpartiets krav på vinststopp som ett större hot mot alla de kvinnor som arbetar i dessa företag. Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt framhöll att det är männen som styr i de privata vårdbolagen och blir rika på kvinnors bekostnad.

Ska man tro det, som skrivits om BB Sophias spräckta kalkyler i DN den 1 mars 2016 är det kostnaderna för inhyrda läkare, som förklarar saken. Här ser det onekligen ut som att Jonas Sjöstedt har rätt i sin iakttagelse. När kalkylen spricker får kvinnorna gå. Som grädde på moset har Praktikertjänst AB och Landstinget kommit överens om att avtalstiden - i avtalet dem emellan - ska avkortas med tre månader och avslutas redan den 31 maj 2016. Därmed ska företaget slippa betala det vite, som en sådan förkortning normalt skulle leda till, eftersom Landstinget räknar med att alla de kvinnor, som en gång lämnat sin tjänst vid deras kliniker, ska vara tacksamma för att de – när Praktikertjänst fallerat - ges möjlighet att komma tillbaka.

Saknar politiker och chefer helt inlevelseförmåga eller är de helt okunniga om hur dessa kvinnor organiserat arbetet? Hur kan de tro att dessa kvinnor ska känna sig tillfreds med att tvingas tillbaka till landstingets hierarkiskt organiserade arbetsplatser, där oftast läkare anses vara bäst lämpade att fungera som chefer.

Vid BB Sophia har man utgått från att barnmorskorna är proffsen, när det gäller förlossningar, varför den gruppen tilldelats ledningsfunktionen. Andra yrkesgrupper utgör viktiga komplement och i de fall en förlossning skulle avvika från det normala finns tillgång till akut läkarvård. Man behöver inte vara särskilt konspiratoriskt lagd för att förstå att såväl politiker som chefer inom landstinget och de läkare, som antingen äger aktier eller arbetar inom Praktikertjänst AB, tillsammans gör vad de kan för att hindra en sådan organisationsmodell bilda skola inom förlossningsvården.

Önskar att jag hade haft bättre kunskaper i Företagsekonomi och därmed lättare hade kunnat komma fram till varför det är så svårt att känna tillit till allt snack om stora förluster under dessa två verksamhetsår. Det skaver rejält. Här ligger minst en hund begraven. I DN:s artikel sägs inget om de investeringar, som inledningsvis gjorts för att tillgodose BB Sophias behov av lokaler och som naturligtvis påverkat kostnaderna. Även om lokalerna ägs av Sophiahemmet AB eller dess moderbolag Sophiahemmet Ideell förening, föreställer jag mig att de tar ut vad de kostar med ränta. Här kan det också vara på sin plats att nämna att Sophiahemmets ideella förening äger varumärket BB Sophia medan verksamheten bedrivs av Barnbördshuset i Praktikertjänst AB, vilket är det bolag som tecknat avtal med Sthlms läns landsting. Informationen på Praktikertjänsts webbplats ”BB Sophia är ett helägt dotterbolag till Praktikertjänst AB” är således inte korrekt.

Jag antar att den kompetens, som finns inom koncernen, tagits i anspråk när lokaler byggdes och hyresavtalet tecknades med Sophiahemmet. Därför kan det även vara av intresse att titta på vilka som sitter i styrelsen för det helägda dotterbolaget Praktikertjänst Fastigheter AB. Den består av fem ledamöter varav en är kvinna. Bland de övriga återfinns Johan Fredriksson, VD och koncernchef, Praktikertjänst AB. Han har, vad jag kan se, en strategisk position genom sin plats i detta bolag. Han torde känna till att hyreskontraktet för BB Sophia ingåtts för en längre tid än två år. Kostar det inget att lämna detta med så kort varsel eller har man annat på gång? Nästa fråga som bränner: - Hur stor del av koncernens totala omsättning utgör dessa 90 miljoner per år under två år? Det är väl rimligt att räkna med verksamhet under en längre tid än två år, innan ett bolag kan räkna hem den tunga kostnaden för de nya lokalerna och deras utrustning?

Naturligtvis är det intressant att se på allt detta ur ett jämställdhetsperspektiv. Då blir det tydligt att männen är vinnare och kvinnorna förlorare - oavsett om verksamheten drivs inom en koncern eller i landstingets egen regi. Här samspelar en sedan århundraden etablerad rangordning med det kön, som dominerar i berörda yrkesgrupper, vilket utfaller till kvinnornas nackdel. 

Om inte kvinnorna med krav på jämställdhet, som utgångspunkt, kan gå samman och använda det, som nu pågår, till sin egen fördel. Om landstinget behöver deras kompetens för att klara verksamheten, vore det väl rimligt att arbetsgivaren gick dem till mötes med ett löfte om en snabb översyn av ledningsorganisationen inom förlossningsvården?! Något som skulle kunna gynna förlossningsvården oavsett driftform.

Men självklart ställer jag mig frågan: - Är det verkligen möjligt att skapa en jämställd och hälsosam arbetsmiljö i offentligt finansierade verksamheter, där politiker med allt tarvligare metoder slåss om väljarnas röster vart fjärde år? Och där en koncern, som Praktikertjänst AB, har allt att vinna på att överge de kvinnor som skulle kunna revolutionera förlossningsvården med hjälp av en stark vårdfilosofi och chefer som insett att hemligheten med framgång i arbetet med de födande kvinnorna och deras anhöriga, ligger förborgad i de anställdas arbetsglädje och lust att göra sitt yttersta inom sitt yrke.

Det är måhända just det som utgör det största hotet mot den traditionella förlossningsvården alldeles oavsett om den drivs inom Praktikertjänst AB:s mansdominerade koncern eller i landstingets hierarkiska organisation? Det förhindras effektivt av enskilda individer och deras etablerade maktstrukturer. Hoppas innerligt att Födelsevrålet växer sig tillräckligt starka för att ge dem en match. Kommen så långt undrar jag var landstingsledningen kan ha hämtat inspiration till sitt ledarskap och tänker att det inte alls är så säkert att UGL-utbildning eller dess kopior är den ledarutbildning som lämpar sig bäst för ledare inom demokratiskt uppbyggda organisationer – även om vårdanställdas arbetsplatser ibland kan ha vissa likheter med krigszoner.

torsdag 18 februari 2016

BB Sophia bortom räddning?


Svårt tänka mig att någon annan verksamhet inom mödra- och förlossningsvården varit utsatt för sådan smutskastning, ja, rent av förtal, i alla sorters media, som BB Sophia. Det är ingen hejd på vad de anställda tvingats stå ut med ända sedan starten i mars 2014. Främst på grund av de till vänster hemmahörande politikerna och med dem befryndade tjänstmän samt anhängare bland de anställda inom kommuner och landsting inklusive deras fackliga företrädare, främst inom LO. 

Ett parti – Vänsterpartiet – bestämde sig vid valupptakten på kursgården i Syninge under våren 2014 att göra BB Sophia till sitt slagträ i debatten om förlossningar i prival eller offentlig regi.För mig är det inte möjligt att blåögt klassa allt utfört i offentlig regi, som rakt igenom berömvärt och allt i privat regi, som enbart klandervärt och därför kände jag efter SVT Debatt den 10 april 2014 mycket starkt för att orda om saken på min blogg. Hur ska ledarskapet och arbetsmiljön kunna bli bättre, om de anställda inte har möjlighet att ”rösta med fötterna” sedan de gjort allt vad de förmått vid Arbetsplatsträffar och olika överläggningar?!

När detta blogginlägg skrevs hade jag inte sett det som Mikael Norman, chef för neonatalvården av nyfödda och för tidigt födda barn på Karolinska i Solna och Huddinge samt Danderyds sjukhus påtalat den 6 april 2014 i SvD under rubriken Slöseri med kunskap och skattepengar. Där menar han att bristen på koncernstyrning inom Stockholms läns landsting bland annat lett till att lokaler vid Karolinska i Huddinge, som stod klara 2011 och kostat närmare 75 miljoner kronor bara använts till 60 procent, ungefär 6 000 förlossningar om året. Detta samtidigt som BB Sophia tillåtits etablera sig och BB S:t Göran planerar att öppna intill S:t Görans akutsjukhus under år 2017. Praktikertj'änsts dåvarande VD försvarade sig med att att de aldrig fått något erbjudande att etablera sig vid Huddinge sjukhus. Hon säger vidare att det heller aldrig varit aktuellt, eftersom de ville satsa på norra Stockholm, som växer kraftigt, samtidigt som det kommer att bli färre förlossningsplatser på Nya Karolinska. För BB Sophia var det naturligt att söka samarbete med Sophiahemmet. Tillsammans har de kompetens och resurser att klara alla akuta komplikationer. Vid de enstaka tillfällen då de behöver det stora sjukhusets resurser räknar de med att kunna skicka patienter dit. Men onekligen stärker Normans uppgifter intrycket att sjukvårdspolitiker och anställda inom Stockholms läns landsting slits mellan sin förkärlek för stordrift och drömmen om småskalighet, åsikter om förlossningar som sjukvård eller en normalitet i kvinnors liv samt frågan om Vårdval överhuvud taget ska tillämpas för blivande mödrar. 
 
Förra året hände så det som inte fick hända: Komplikationer tillstötte vid en förlossning vid BB Sophia, vilket ledde till att mamman – en förstföderska – senare avled. Den nyblivna pappans upplevelser förmedlad via olika media, kunde exploateras av alla och envar med negativa uppfattningar om förlossningar i privat regi i allmänhet och BB Sophia i synnerhet. 

Efter Kalla Faktas program den 15 juni 2015 om spelet kring BB Sophia, visste alla belackare med säkerhet att denna sortens händelse enbart var förknippad med privata BB Sophia och således inte skulle ha kunnat inträffa vid någon annan förlossningsklinik i vårt avlånga land. Ytterst få, om ens någon, framhöll att det vore klokt att avvakta vad IVO (Inspektionen för Vård och Omsorg) kunde komma fram till med anledning av den Lex Maria-anmälan som BB Sophia gjort på grund av det inträffade. Ett halvår senare den 15 december 2015 kom IVO:s utlåtande. Intressant är att Dagens Medicin ser ut att vara den enda mediala aktör, som redovisar IVOs svar i en lugn och saklig ton.
Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, har nu avslutat båda ärendena och riktar kritik mot BB Sophia och ställer flera krav på kvinnans barnmorskemottagning norr om Stockholm.
BB Sophia kritiseras för att inte ha dokumenterat en riskbedömning när kvinnan skrevs in och för att allt för sent utfört en läkarbedömning. Förlossningskliniken får även kritik för att brister i kommunikation gjort att diagnostiseringen av kvinnans cirkulationskollaps fördröjdes med cirka fem minuter, skriver Ivo på sin hemsida.
Tillsynsmyndigheten riktar ingen kritik mot hur cirkulationskollapsen handlades efter att den diagnostiserats, utan skriver att det skett enligt vetenskap och beprövad erfarenhet och att BB Sophias verksamhet organiserats och bedrivits på ett patientsäkert sätt. Ivo anser att barnmorskemottagningen borde ha insett att kvinnan var en riskpatient och därför initierat en läkarundersökning, vilket inte gjordes. Myndigheten konstaterar också att mottagningen inte följt landstingets riktlinjer för mödravård. Barnmorskemottagningen ska redovisa hur den kommit till rätta med bristerna till Ivo. Tillsynsmyndigheten planerar även en uppföljande tillsyn av BB Sophia under 2016.”

Således en rad olyckliga omständigheter som inte enbart kan lastas på de anställda hos BB Sophia. Att pappan är upprörd och väldigt kritisk är fullt förståeligt, men att etablerade media inte förmår besinna sitt ansvar för sans och balans i rapporteringen är något helt annat. Men, när det gäller politikerna är det länge sedan jag tappade tron på att där finns en förmåga att vara saklig och balanserad.

Nåväl, två månader efter denna storm i såväl etablerade som sociala medier, står vi nu här med många nya artiklar, vilka berättar att BB Sophia är på väg att läggas ner. Alliansens ansvariga politiker, som godkände BB Sophias etablering 2014, tvår idag sina händer och betonar att det inte är Alliansen som beslutat om nedläggningen, utan Praktikertjänst, som har sagt upp avtalet. Om jag förstått saken rätt försöker de med sakliga argument att omförhandla det. Då är väl en uppsägning rätt självklar. 

Att från mars 2014 fram till idag ha gett upphov till ungefär 17 300 000 länkar, som Googles sökmotor samlar in på 0,32 sekunder, säger en del om vad personalen vid BB Sophia – mestadels kvinnor – har att tampas med. Även om det här även finns många sköna rosor, väger det knappast upp den negativa bilden av BB Sophia – främst skapad i etablerade medier och spridd med kommentarer i olika sociala medier och nätverk. Lyckligtvis har detta inte förmått överskugga de anställdas fokus på sin allra viktigaste uppgift – att ta väl hand om alla blivande mammor, som valt att föda på BB Sophia. Ni alla är värda bragdmedaljer!

torsdag 5 november 2015

Näringslivets roll i samhället.


SvD:s krönikör Andreas Cervenka satte i måndags fingret på den springande punkten i sin krönika Samhället okänt land för näringslivet. Krönikan är tyvärr inte tillgänglig för gemene man. Cervenka gör sitt bästa för att näringslivets direktörer och styrelseordföranden ska känna trycket och tänka till: - Kan vårt engagemang ses som en viktig faktor för samhällets långsiktigt hållbara utveckling? Om inte, måste vi medborgare fråga oss: - Vad är den främsta garanten för att kapitalister ska inse vikten av att förena vinstintresse med företagets sociala ansvar? Cervenka nämner de nya företag som växt fram baserade på idéer om att alla företag behöver kunskap och handfast stöd för att förstå sitt sociala ansvar och verka för Corporate Social Responsibility (CSR).

Om företagarna med CSR menar något som genomsyrar allt det som företagen ägnar sig åt, inser de nog att det inte räcker med ett jobb åt en handikappad person, finansierat genom Arbetsförmedlingen på ett sätt som ger företaget en hacka för besväret, eller att skänka saft och bullar till ferieaktiviteter för barn, för att ta några exempel. Uppdatering: Allmosor legitimerar inte den strävan efter makt, som tillgång till pengar genererar!

Cervenka refererar till boken ”Firm Committment” av Colin Mayer, professor vid Oxford University, som menar att företag egentligen är en genial konstruktion för att samla olika intressenter, som ägare, kunder, anställda och lokalsamhället kring långsiktiga mål. Men att aktieägarna över tid tagit hela makten trots att de bara bär en begränsad del av riskerna. Bolagens ledningar peppas att främst gynna aktieägarna och de som äger bolagen just nu. Det gagnar inte näringslivets intressen på längre sikt.

Cervenka är inte ensam om tanken att ett långsiktigt hållbart näringsliv kräver en systematiskt granskning. I dagens SvD gör Mats Olin, chef för Timbro Medieinstitut, ett gästinlägg på ledarsidan rubricerad ”Grävande journalister kapitalistens bästa vänner” och lyfter fram journalisternas roll i det renhållningsarbete, som krävs för ett sunt näringsliv, vilket i sin tur påverkar människornas tillit till samhället.

Låt vara att inlägget ska ses i ljuset av den pågående Medieutredningen, där jag antar att frågan om samhällsstöd kommer att bli en rejäl stötesten. Olin refererar till Zingeles, som förespråkar akademierna som granskare av makten i framtiden eftersom det inte kan anses vara ”rätt väg att försöka livrädda dödsdömda journalistiska affärsmodeller med ökade offentliga subventioner”

Men sett mot bakgrund av hur främst Musik- och Filmindustrin med hjälp av de ekonomiska resurser de förfogat över – bland annat på grund av avgifter på kundernas tekniska utrustning – kunnat anlita så kallade sakkunniga för att under åtskilliga decennier påverka konventioner och lagstiftning rörande immateriella rättigheter till kraftig fördel för sig själva och till motsvarande nackdel för alla oss andra och där akademiskt utbildade åberopats som sakkunniga, har min tilltro till akademikers oväld kraftigt naggats i kanten. 

Hade visst hopp när jag före valet 2010 hade lyssnat till Katarina Renman Claesson, forskare i rättsinformatik och immaterialrätt vid Stockholms universitet, som i ett UR-program informerade om den snedbalans mellan egennytta och allmännytta som utvecklats när det gäller upphovsrätten. Något som jag berättade om i blogginlägget En kultur bara för producenter? den 9 juni 2010. Men hon var tydligen bara en ropandes röst i öknen. 

Sorry Mats Olin, jag tvivlar starkt på ditt förslag. Vilka akademier menar du ska vara vuxen uppgiften att granska makten både i näringslivet och samhället på dess olika nivåer?


söndag 19 juli 2015

Mer politik än pedagogik i synen på ungas drogbruk.


Idag har SvD Kultur en välskriven, men rätt förenklad och ofullständig artikel - i papperstidningen under rubriken Gröna vågen - där det sägs att vi i Sverige byggt vår drogpolitik på inspiration från Mao och Stalin med polisläkaren Nils Bejerot som frontfigur. Det är bara den ena sidan av myntet, som alla älskare av ”hårdare tag mot buset” gärna ser som främsta förklaringen till att vi i Sverige under ett antal årtionden hade en något annorlunda syn på bruket av cannabis än vad som var vanligt i USA. 

Jag vet inte ett skvatt om sanningshalten i påståendet om Bejerots influenser, men genom mitt engagemang i fritids- och kulturinsatser tillsammans med tonåringar och fritidsledare under 1970- och 1980-talet, vågar jag ifrågasätta om det verkligen var så att den av Bejerot initierade organisationen Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle (RNS) - bildad år 1969 - hade ett större inflytande än det av legendaren K A Westerberg samma år startade Hassela-kollektivet. Under de år, som jag hade ansvar för kommunens fritidsgårdar och kunde följa Westerbergs ”filosofi”, som gick under Westerbergs begrepp ”Hasselapedagogiken” - förklarad i bland annat boken ”Tvånget till frihet”- kunde jag se hur den påverkade fritids- och hemgårdarnas arbete med drogfria gårdar. Men det var nog mera erfarenheter från arbetarrörelsens barndom och framväxt, som utgjorde ideologisk plattform och inspirerade till insatser bland de ungdomar som befann sig i riskzonen för missbruk. Det utbredda supandet för mer än hundra år sedan, sågs av politiska och fackliga ledare som ett allvarligt hot mot såväl enskilda individers hälsa och handlingskraft som deras möjligheter att tillsammans med andra skapa ett bättre samhälle. 

För att se den kopplingen vill jag påminna om några årtal i landets alkoholpolitiska historia: Folkomröstningen om rusdrycksförbud 1922, Motbokens avskaffande 1955, Mellanölet och dess försäljning i matbutikerna 1965, Mellanölets försäljning, som därefter flyttades till Systembolaget 1977 där det rätt snabbt konkurrerades ut av starkölet. Mer om ölets roll i alkoholpolitiken finns att läsa om här Bra att veta om öl. Folkomröstningen 1922 föregicks av många hårda debatter om den höga alkoholkonsumtionen och det av socialläkaren Ivan Bratt förordade AB Stockholmssystemet, vilket införts i Stockholm 1913, blev genomfört i hela landet 1921. Försäljningen av alkohol genom Systemet innebar samtidigt en ransonering med notering av uttag i Motboken. Resultatet av folkomröstningen blev en knapp seger för motståndarna till ett totalförbud, vilket bland annat ledde till att Liberala samlingspartiet år 1924 splittrades i Frisinnade folkpartiet och Liberala folkpartiet. Den välkände författaren Albert Engström i Grisslehamn gjorde en insats med affischen ”Nej! Kräftor kräva dessa drycker!”, som många sett eller hört talas om ännu i våra dagar. Behöver väl knappast påminna om att Skärgårdspensionaten i Stockholms skärgård och den kände smugglarkungen Algoth Niska hade en riktig blomstringstid under den här tiden. Då, som nu, fanns en efterfrågan, en möjlighet att tjäna pengar och det klimat som ransoneringar och förbud skapar, vilket framgår av de många berättelserna om det som hände på den tiden – här i det av reportern Gits Olssons efterlevande donerade manuset till SvD Söndag 1977.

När Motboken avskaffades 1955 satsade regering och riksdag på ekonomiska bidrag till alla demokratiskt uppbyggda ungdomsorganisationer, vilka med hjälp av upplysning om alkoholens skadeverkningar parallellt med meningsfulla fritidsaktiviteter skulle motverka unga människors intresse för berusningsmedel. Detta ledde till en blomstringstid för de ideella ungdomsorganisationerna, inte minst de politiska ungdomsförbunden. Något som förmodligen fanns med i sinnevärlden när det första egentliga försöket att liberalisera alkoholpolitiken genomfördes med försäljning av Mellanölet – Öl klass II B – i livsmedelsbutikerna den 1 oktober 1965. Även om det fanns en åldersgräns för inköp på 18 år, blev mellanölet dock snabbt populärt bland tonåringarna främst på grund av lättillgängligheten eftersom det var si och så med kontrollen av åldersgränserna i butikskassorna samtidigt som synen på lagningen av öl, som kunde köpas i livsmedelsaffärerna, inte sågs med samma oblida ögon som langningen av systembolagets varor. 

Det var under dessa år som både ideella organisationer samt fritids- och hemgårdar livligt diskuterade verksamhetsutveckling med utgångspunkt från en vidgad syn på bruk och missbruk, som en tredelad problematik med fokus på människan – medlet – miljön. Något som krävde mer än enbart nolltolerans i tidiga tonår, samt kunskap om droger och deras skadeverkningar utan framförallt ett demokratiskt förhållningssätt med respekt för den enskilde individens behov av inflytande över sin egen livssituation och verktyg till förändring. Det senare krävde något mera än den metodik, som K A Westerberg och de vuxna runt honom betecknade som Hassela-pedagogiken. Här stod solidaritet med de ungdomar, som av olika anledningar tidigare hade slagit in på vägen mot missbruk och därmed kriminalitet, och metodiken i ”tvånget till frihet” mot Paolo Freires insiktsfulla, frigörande pedagogik för förtryckta. Även om K A Westerberg var lärare, undrar jag än i dag ifall det var hans tidigare militära utbildning, som avgjorde när metodiken fick gå före pedagogiken. I ljuset av den tidigare alkoholpolitiken är det lätt att se Bejerots RNS och Westerbergs Hassela-kollektiv, som två grenar på samma träd, vars rötter hämtar näring ur uppfattningen att allt drogbruk är av ondo och måste bekämpas – helst med stöd av disciplin och skärpt lagstiftning.

Mot detta vill jag ställa frågan: - Hur ser den pedagogik ut som förmår att väcka lusten att lära sig i både skolan och på fritiden det som behövs för ett liv fritt från missbruk och därmed samhällets restriktioner och hårdare åtgärder framförallt mot dem som haft oturen att födas till ett liv med sämre förutsättningar? Såg UR:s program – Koden till bättre lärande och tänkte att detta borde alla politiker oavsett partifärg se mer än en gång. Framförallt om de vill komma fram till insikten att pedagogik är en konstart, som bygger på varje pedagogs insikt om att dess skickligaste utövare ständigt strävar efter att bli ännu bättre. Och där kan reformen om karriärtjänster för lärare måhända vara en framkomlig väg, under förutsättning att alla lärare görs införstådda med vad som krävs av dem, som vill ge alla elever en chans att känna lust till lärande, vilket försteläraren Sara Bruun, Furutorpsskolans högstadium i Vinslöv, skrivit om i en mycket läsvärd artikel i Skolvärlden. Intressant?