torsdag 11 december 2014

The Pirate Bay - en symbol för Informationsfriheten

Knappast någon intresserad av internet, som infrastruktur för det vi sysslar med på nätet, kan ha undgått att grabbarna Peter Sunde, Gotfrid Svartholm Warg och Fredrik Neij har gjort  uppoffringar för att hålla igång denna torrenttracker eller sökmotor. Den har under drygt tio år möjligjort fildelning utan att något mänskligt öga kontrollerat om innehållet är lagligt eller inte. Efter alla tidigare rättsprocesser har nu statsmakten på nytt slagit till på uppdrag av intressenter i eller finansiärer av f d Antipiratbyrån nuvarande Rättighetsalliansen, vilket bland andra SVT berättar om.  (tog tid att hitta, men skam den som ger sig).

Det började för åtta år sedan som Peter Sunde, en av grundarna, skriver om på sin blogg Copy me happy.   Han är inte särskilt stolt över hur TPB har "utvecklats" sedan han lämnade skutan. Att till mycket stor del behöva finansiera - en för mänskligheten viktig "motor" - med annonser för porr och Viagra är problematiskt - inte tu tal om den saken. Men i den fria informationens namn måste man hålla fast vid sina principer. Dekadensen i piratbukten ligger i betraktarens öga. Den sippa delen av samhället behöver ju inte besöka siten. Men med tanke på att en stor del av mänskligheten ser sexuella behov, som något man talar tyst om och möjligen håller på med i lönndom, i vart fall om man inte är gift med varandra, kan jag förstå att det nedvärderande snacket om sexistiska pirater, kan få mer näring, när vi anser att vi än en gång måste stå upp för det som TPB symboliserar - Informationen och Kommunikationen måste vara fri! 

Vi är inte ensamma om den uppfattningen. Medan Nils Funcke förefaller vara en ropandes röst i öknen här hemma i Sverige finns i andra länder sakkunniga inom olika gebit från olika lärosäten, som slår sin kloka huvuden ihop och i institutionella former försöker finna framkomliga vägar. Tar som exempel USA med dess Aspen Institute som även tagit sig an denna fråga. Men det är inte lätt eftersom Upphovsrättsindustrins tentakler sträcker sig långt in i alla rum, där människor med makt i form av sin kunskap kan tänkas vilja ändra på nuvarande lagstiftning. Men, det som är lagligt i köttvärlden måste i rimlighetens namn även vara lagligt på nätet. Termen Intertextualiteten inom det skrivna ordets område måste ha sin motsvarighet inom musikens, filmens och spelens värld. Kopiering för personligt - icke kommersiellt - bruk är en central del i detta att vara människa i behov av samvaro med andra. Vi behöver en kulturell allemansrätt. En sådan rättighet utgör inget hot mot marknaden för kommersiella produkter - tvärtom - den bidrar till ökad efterfrågan av det som vi anser vara värt pengarna.

Diskussionens vågor går höga om hur vi pirater bör förhålla i fråga om TPB, vilket Johnny Ohlsson med bloggen Enligt min humla bidrar till med en tänkvärd jämförelse. Och jag undrar hur bevara Ikonen The Pirate Bay om vi bildligt talat skulle spränga den i mångas ögon sunkiga skutan The Pirate Bay i luften? Ingen helt oviktig fråga eftersom sunkigheten ligger - som tidigare sagts - i betraktarens öga. Men, jag förstår Peter Sunde om han inte vill bli ihågkommen, främst för pornografi och potenshöjande medel. Detta sagt utan att jag för den sakens skull sätter mig till doms över de människor som har sådana behov. Christian Engström ser också TPB:s betydelse för att fildelningen ska tas för vad den är; ett sätt för människor att ta del av olika innehåll som underlag för sina meningsutbyten och umgänge med andra över nätet.

Missar en del av lördagens stora begivenhet Lunch med Julgranspåklädning med pumlor hos barn och barnbarn, men känner att jag måste vara med på Mynttorget, i vart fall ett tag. Hoppas att mina nära och kära har överseende med det. För övrigt har jag en del att stå i idag sedan jag och ett par yngre killar bland mina vänner skrivit en insändare i Norrtelje Tidning med frågor till lokala politiker om tiggarnas situation vid entreer till affärer och banker.

tisdag 2 december 2014

Piratpartiet - ett lärande parti?

Att PP:s partiledare Anna Troberg nu valt att avgå, säger mig inget annat än att det idag ser ut att vara svårare att tolerera d v s stå ut med andras åsikter och yttranden. Förr kunde de flesta av oss leva saligt ovetande om andras åsikter om oss och vårt sätt att leva våra liv. Idag gör användningen av sociala medier detta nära nog omöjligt. På gott och ont.
 
Då, som nu, säger det som vi väljer att orda om, mest saker om oss själva än något om dem som vi yttrar oss om. Klarar vi inte av att skilja på sak och person, säger vi inte särskilt mycket av vikt om måltavlan för vårt ordande. Det blir rätt och slätt ett osakligt gnölande. Att komma med en saklig och konstruktiv kritik är en grannlaga uppgift, som kräver att bägge parter hjälps åt att vaska fram guldkornen ur allt det grus, som hopas när kombatanterna sorgfälligt underlåtit att kolla upp om de fixat att tolka innebörden i det, som den andre sagt. Alltför ofta väljer vi att att genast gå i taket baserat på vad vi själva anser att den andre kan ha haft för avsikt med sina ord.
 
It takes two to Tango! Detta gäller även Anna och dem som har synpunkter på hennes ledarskap. Med skarpt fokus på allt grus ser människan gärna allt mer grus och allt färre guldkorn. Vi medlemmar har alla våra hjärtefrågor bland de mänskliga rättigheter, som tillsammans utgör fundamentet i PP:s syn på ett gott demokratiskt samhälle och vi förväntar oss att partiledaren ska klara att hålla en rimlig balans mellan dessa.

Fildelningens roll i en kulturpolitik byggd bland annat på kunskapen om Intertextualitet, som bärande element i det mänskliga skapandet, framstår som minst lika viktig som kunskapen om Intersektionalitet när det gäller att vinna förståelse för hur Kön, Klass, Etnicitet, Religion/trosuppfattning, Funktionshinder, Sexuell läggning och Ålder samspelar när diskriminering sker. 

Anna gör det rasande enkelt för sig när hon tar avstamp för sitt beslut i påståenden om Sexism och Homofobi. Hon verkar vara helt ovetande om att hennes fokus på Sexism och Homofobi gör att hon genererar mer av just den varan. Till personlig utveckling hör att känna till hur ett starkt fokus leder fram till det som man vill uppnå: - Det du sätter fokus på får du mera av!
 
Jag vet inte om hon räknar in mig i skaran av sexister och homofober i partiet, eftersom jag arbetat för ett Intersektionellt angreppssätt när feministerna i Piratpartiet förespråkat Feminismen som grundbult för strävandet efter Jämställdhet mellan könen. Men, när jag hörde henne i gårdagens Aktuellt-sändning förstod jag varför hon i valrörelsen skåpade ut Fildelningen. Den, som inte ser Informations- och Kommunikationsteknikens roll i förhållande till Intertextualiteten, kan inte förväntas inse dess roll i förhållande till Intersektionaliteten, där det skulle kunna vara möjligt att använda den för att visa hur olika perspektiv samspelar när vi interagerar med varandra och när diskriminering sker. 

De som bekänner sig till Feminismen är ofta rasande enögda när de pekar ut männen som ansvariga för sakernas tillstånd. Istället för att grotta ner sig i sina lidna oförrätter skulle de vinna mera på att analysera vilka kunskaper och färdigheter som kvinnor och män behöver förvärva sig för att kunna stå på sig. Frihet från olika förtryck måste vara människans eget verk om det ska vara hållbart. Att vara ett eget verkande subjekt är klart bättre än att vara objekt för andras omsorger. Hur välvilliga de än må vara.

Med allt detta sagt försvarar jag inte de individer i PP, som i olika diskussioner ständigt visar sin oförmåga att skilja på sak och person samt en närmast manisk lust att verbalt dräpa sina meningsmotståndare. Kombinationen mellan detta och en del andra piraters ömtåliga själar och självpåtagna "fostrarnit" orsakade (vad jag kan se) den varböld, som nu brustit. En naturlig process, som ger oss pirater möjlighet att ta fasta på det lärande i situationen.  Jag hoppas att styrelsen tar chansen att - utifrån det som hänt - medverka till att Piratpartiet strävar efter att vara en lärande organisation. Där vi fokuserar mera på lösningar än att finna fel på varandra. Ett parti där alla skärper sitt fokus på det goda man vill åstadkomma och utmanar sin kreativa förmåga att finna lösningar, där man först och främst använder sig av 3-piratsregeln och ställer krav på sig själv - innan man förväntar sig insatser av andra. 

måndag 20 oktober 2014

En vass kil rakt in i Maktens hjärta.

När jag har passerat nybygget, som ska ersätta Konsthallen och Roslagsmuseet, ser jag en symbolik i byggnadens utformning – en vass kil slagen rakt i hjärtat på Roslagsmuseet och dess vänner! Vi har maktlösa tvingats se hur makthavare runt Kjell Jansson dribblat för att kommunen ska bryta sin del avtalet om drift och underhåll av den mark och de byggnader som Roslagens Fornminnes- och Hembygdsförening donerade i samband med bildandet av Stiftelsen Roslagsmuseet år 1972. Nu förväntas vi känna glädje över det nya museet och strunta i det rävspel som pågår runt Gevärsfaktoriet och Zetterstenska gården med den Engelska parken i kvarteret Faktoriet – det område som utgör grund för de stadsrättigheter som kung Gustaf II Adolf utfärdade år 1623.

Om Konsthallens vänner och Pythagoras vänner är stormförtjusta över det nya huset och dess funktion som konsthall och entré till verksamheter etablerade på Södra berget, är det alldeles förträffligt. Men, om inte Roslagsmuseets vänner visas någon respekt för sitt engagemang i Faktoriet, kommer jag att se detta nya hus som en symbol för den vassa kil, som jag önskar att jag kunde driva in i Maktens hjärta till lärdom för de maktens män och kvinnor, som sätter egna snöda intressen framför kommande generationers behov av att den fysiska platsen för stadens grundande och dess roll i landets historia, bevaras och hålls tillgänglig för människor i alla åldrar.

Att historielösheten triumferar har vi sett tidigare. Tänker närmast på en av stadens fäder, köpmannen E. G. Stenberg, vars arv efter hans död 1866 förvaltats av Drätselkammaren och senare av Kommunstyrelsen fram till oktober 1984. Med moderna statuter kunde Kommunstyrelsen då av sig själva i E.G. Stenbergs Donationsfonds styrelse förvärva bland annat Stadshotellet till det facila priset av 1,5 miljoner kronor. Donationsfonden skulle genom att sälja sina fastigheter få mer pengar att dela ut i form av pengar till sitt ändamål – stipendier till ungas utbildning och bidrag till behövande.

Kommunledningen möjliggjorde senare det som ledde till att Stadshotellet omvandlades till bostadsrätter, vilket slutade med att de, som köpt lägenheter, förlorade sina insatser och blev hyresgäster hos ett lokalt fastighetsbolag med känsla för byggnadens kulturella värde. Kommunen gick då in och räddade tillbaka parkområdet i kvarteret, men när parken skulle ges ett namn sågs inte köpmannen E. G. Stenberg som självklar att ihågkommas, utan då poppade Gustaf II Adolf upp. En tillfällighet som såg ut som en tanke. 

Sedan kommunen köpt fastigheterna delades E.G. Stenbergs donationsfond upp på två olika stiftelser Stenbergska I och Stenbergska II, vilka idag förvaltas av Socialnämnden respektive Barn- och Skolnämnden. Men frågan är om medborgarna känner till dess existens och om pengarnas förvaltats så att de ger något överskott för utdelning. Noterar dock att aktörerna i Norrtälje Handelsstad helt klart inte inser värdet av att vårda arvet, efter en av stadens framsynta köpmän, som redan för över hundra år sedan gav sin tribut till ungdomars utbildning och förkovran.

tisdag 16 september 2014

Arbetar politiker och partier för demokrati?

Tidigt på valdagen bekräftade Sveriges Radio för oss lyssnare än en gång det som Piratpartiet länge försökt göra väljarna uppmärksamma på – NSA:s intrång i Teknikföretagens databaser. Här berättas om Yahoo, som tvingats ge upp sitt försvar av kundernas integritet. ”De överklagade, men medan den rättsliga processen pågick, hotade regeringen företaget med böter på 1,7 miljoner om dagen om de inte följde domstolsbeslutet - då gjorde Yahoo det. Företaget förlorade överklagandet också, och domstolsbeslutet låg sedan till grund för USA:s regering och NSA att kräva att även andra teknikföretag skulle samarbeta.”

Ett beteende från statens sida, som vi känner igen från Justitieutskottets öppna utfrågning i juni 2014, vilken ingick som en del i regeringens utredning föranledd av EU-domstolens dom om datalagringsdirektivet. När jag tänker på att Sverige nu riskerar att få Morgan Johansson (S) som ny Justitieminister efter Beatrice Ask (M) kan det knappast bli värre – ur askan i elden kan man verkligen säga. Vi kan bara hålla tummarna för att de av Löfven tilltänkta samarbetspartierna inser att de måste tillförsäkra sig inflytande i form av en samlingsregering med ett antal ministerposter, bland annat Justitieministerposten.

Det bräckliga demokratiska bygge, som politikerna lutar sig mot, vilket bland andra Nicklas Lundblad skriver om i SvD under rubriken Demokrati som skapar populism, talar verkligen för en rejäl omröring i de politiska grytorna. Många är de aktörer, som idag vet hur man arbetar för att pådyvla landets befolkning en utveckling, som de inte bett om, när röstandet vart fjärde år reducerats till en mekanism för konfliktlösning, där den med flest påhejare vinner.

Efter att ha sett en dokumentär om samernas kamp för att bevara renbetesnäringen i Nord-Norge väcktes min nyfikenhet: - Vilka intressen ligger bakom och vad har de för avsikter på kort och lång sikt. Eftersom Geologins dag sedan 2001 är ett årligt återkommande arrangemang för att hålla trycket för mineraler och dess utvinning uppe, föll min blick rätt snabbt på en annons i fredagens SvD att dagen skulle firas vid Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm och vid Stora Vika Kalkbrott i Nynäshamn. I denna vecka dessutom vid Geovetenskapens Hus, Stockholms Universitet och en del andra skolor och lärosäten. Detta i samarbete med en rad olika aktörer med intresse att exploatera skyddsvärda naturområden och samernas renbetesland.

Geologins dag initierades av Nationalkommittén för geologi vid Vetenskapsakademien, till att börja med som ett projekt under ledning av SGU:s informatör. Dagen fann senare sin form i Föreningen för Geologins dag. Den föreningen hade från början som syfte att sprida information och kunskap om geologi till allmänheten, men från 2004 breddades detta syfte att mer aktivt vända sig till skolelever och lärare i Sverige. Genom ett nytt skolmaterial år 2008 fick föreningen tillträde till 350 klassrum runt om i landet och dagen firades detta år av drygt 15 000 elever. Samtidigt fastställdes att syftet med Geologins dag även skulle vara att förbättra kunskapen om och förståelsen för den samhällsnytta som utvinning och användning av geologiskt material innebär. I föreningens skolgrupp finns främst företrädare för Sveriges Geologiska Undersökningar (SGU) men även Gruv- och Stenindustrin, Evolutionsmuseet och Upplandsstiftelsen. Statligt anställda kan således inom ramen för en ideell förening arbeta för att försvåra tillvaron för Sveriges urbefolkning. 

Om detta sägs inget när Skolverket under rubriken Geologin får liv på webben puffar för Geologins dag. På Sällskapet GeoNords hemsida kläddes det breddade syftet i en synnerligen vacker språkdräkt: ”Större kunskap och förståelse innebär en mer initierad debatt och bättre förutsättningar för en klok avvägning mellan nytta och uppoffring vad gäller framtida naturresursanvändning”Men detta kan möjligen bli en sanning om samernas organisationer och aktivister inom Naturskyddsföreningen på lika villkor kan tillföra undervisningen sina kunskaper och erfarenheter.

På Sametingets hemsida finns särskild information om Gruvor i Sápmi, som visar att samerna kämpar för sin och rennäringens överlevnad. Där hänvisas bl a till ett inlägg i Uppdrag Granskning den 17 september 2013. I oktober 2013 tillförde Näringsdepartementet till SGU (Sveriges Geologiska Undersökning) 12 miljoner kronor 2014 – 2016 för ”att öka kunskapen om geologins roll och dess betydelse för tillväxt i alla delar av landet.” Tidigare skrev Magasinet Filter Gruvligt! om statens agerande.

I år bojkottades Jokkmokks marknad av konstnärer och artister sedan Jokkmokks kommun sagt Ja till ny gruvdrift, vilket SVT Kultur uppmärksammade. Även i Norge strider samerna för sina rättigheter vilket framgår av Naturvernforbundets hemsida Nog är det intressant att notera hur detta ordkrig förs på flera fronter mot samerna och deras näring; dels genom statliga tjänstemän verksamma inom Föreningen Geologins dag och dess skolgrupp och dels i den direkta konfrontationen mellan människor i avfolkningsbygder, där främst politikerna på alla nivåer ser en möjlighet att stärka kommunerna med hjälp av gruvetableringar. Allt utan några nämnvärda dubier om vad detta kan leda till på längre sikt.

Känner i nuläget viss tröst i att Naturskyddsföreningen vid sin senaste stämma beslutade att gruvfrågorna ska tillföras föreningens sakfrågor, även om föreningens hemsida ännu inte uppdaterats om den saken. En bra början kan vara att uppmärksamma Skolverket och landets lärare på behovet av kompletterande material i de fall de engagerar sig i Geologins dag.


onsdag 10 september 2014

Valet styrs av oro och ängslan...

... säger Henrik Ekengren Oscarsson, professor i statsvetenskap med inriktning mot valforskning, i den tredje och sista delen i serien av artiklar under samlingsrubriken ”I valet och kvalet”. Inte alltid tänker jag och syftar här på hur litet som hänt efter Edward Snowdens avslöjanden om NSA:s och FRA:s övervakningsverksamhet. Samtidigt måste jag medge att det naturligtvis är min ängslan och oro, som förklarar att jag inte kan lägga bakom mig vad de etablerade politiska partierna och deras ledare har dragit in oss i. 

Ser hur Ronnie Sandahl i Aftonbladet gör sitt bästa för att göra Piratpartiet och dess väljare till syndabock för den utvecklingen, när udden borde riktas mot Public service-media och Alliansen, som med stöd av Socialdemokraterna baxade igenom FRA-lagarna 2008 och 2009. Som motvikt läser jag Emma Opassande Hur mycket vet du om FRA? Och Christian Engström samt Anna Troberg. Där blir det väl ändå tydligt att vi gjort vad som varit möjligt med de medel som stått oss till buds.

Noterar annars att Norrtelje Tidning uppmärksammar Finansminister Anders Borgs brev till villaägarna, sedan arbetarkommunens ordförande Olle Jansson (S) klassat detta som en ren smutskastning. Något som Kommunalrådet Kjell Jansson (M) inte vill hålla med om eftersom Socialdemokraternas partners Miljöpartiet och Vänsterpartiet sagt sig vilja återinföra fastighetsskatten. Helt klart ingår brevet i de negativa kampanjmetoder som är frestande att ta till när kunskapen om vad som påverkar väljarna allt blir allt mer känd.

I artikeln. som jag nämnde inledningsvis och som finns i dagens papperstidning refereras till Henrik Ekengren Oscarsson, som berättar om hur känslor påverkar politiska ställningstaganden. Hans förklaring till varför negativa kampanjer är verkningsfulla ger oss en inblick i hur dessa kampanjmakare tänker när de väljer att spela på väljarnas oro och ångest. Mycket intressant – inte minst för alla oss som inbillar oss att vi väljare föredrar att göra ett val styrt av förnuft. I en ledare i Göteborgs-Posten i augusti 2014 påpekas dock att den sortens kampanjer kan straffa sig.

En annan viktig iakttagelse som Ekengren Oscarsson gjort i sin forskning är att sociala klyftor oroar en stor del av de vänsterorienterade väljarna, men inte i nämnvärd grad de orienterade till höger. Den olikheten mellan vänster och höger vore det intressant att få veta mer om. Själv uppvuxen och politiskt verksam under många år i en vänsterorienterad miljö, tycker jag mig se att det på den kanten finns mångåriga erfarenheter av företeelser i samhället som kan leda till reaktioner, som de högerorienterade upplever som skrämmande. Nu ser dock rollerna ut att vara de omvända. Det, som man inte vet så mycket om, är det lättare att känna rädsla inför.

Lyckligtvis finns det en annan sida hos oss människor, som kan väckas och göra oss entusiastiska och hoppfulla inför framtiden. Frågan lokalt här i Norrtälje är dock om vägen dit går genom medborgardialoger i viktiga frågor eller med hjälp av handel, mässor och olika jippon?! Naturligtvis hoppas jag att väljarna har förmåga att genomskåda när politiker försöker dra fördel av deras oro och ängslan eller peka ut dem som stollar eller foliehattar. Eller när politikerna och deras kampanjmakare inbillar sig att väljarna nöjer sig med bröd och skådespel. Som i många andra sammanhang gäller det även här att hålla balansen mellan inflytandet från såväl känslor som förnuft. Den som ser förnuftet, som rodret och känslorna, som vinden i seglen, inser snabbt vad som krävs för en lyckad seglats. Att segla är nödvändigt.


måndag 1 september 2014

Om detta måste vi tala – helst före valet!

Av en händelse upptäckte jag att vi alla har en möjlighet att förbättra våra kunskaper om den övervakning som de statsbärande partierna inte vill prata om – varken före besluten 2008/2009 om de lagar, som stiftades för Försvarets Radioanstalt (FRA) och dess verksamhet, och som samtidigt gjorde viktiga delar hemliga, eller i samband med Edward Snowdens avslöjanden om motsvarande verksamhet i USA, som utförs av NSA – National Security Agency. Avslöjanden som svenska folket nu kan ta del av sedan Dokumentär utifrån sänt detta under rubriken ”Amerikas fördolda stater” i tre delar – del 1, del 2 och del 3 och som kan ses fram till den 29 september 2014.

När journalister nu gjort vad de kunnat för att berätta om vad som pågår på högsta nivå i USA och som med stor sannolikhet pågår även här i Sverige, med Moderaternas, Folkpartiets, Centerpartiets, Kristdemokraternas och Socialdemokraternas goda minne, återstår det för folket att hjälpa dessa fakta att ta sig genom bruset fram till väljarna före valet den 14 september. Då kan vi, som väljare, säga vad vi tycker om det som pågår genom att lägga vår röst på det parti som ända sedan våren 2008 tagit massövervakningen på största allvar – Piratpartiet, som söker folkets stöd i valet till riksdagen. Det behövs en mycket kraftig signal att det, som nu pågår med de etablerade politikernas goda minne, inte är OK.

Tänk på vad Edward Snowden och andra offrat för att göra Dig och mig och alla människor i USA och världen runt medvetna om vilka verktyg, som säkerhetstjänsterna förfogar över och som används för att tråla all vår kommunikation och se vad vi söker efter på nätet samt skapa sociogram, som visar vårt umgänge och våra kontakter med andra. I en demokrati måste vi sätta vår lit till vår förmåga att visa politikerna att de måste ändra sånt som går åt fel håll. Till att börja med måste fler bli medvetna om vad som pågår och göra det lilla de kan för att visa att Snowdens och andras ansträngningar inte varit förgäves.


fredag 15 augusti 2014

Valet 2014 – en hållplats på väg mot ett jämställt samhälle?

Vem kunde tro att det finns feminister som tydligt och klart ser att socialistfeminister har en blind fläck förvillande lik många sverigedemokraters – en blind fläck som leder till ett aggressivt bemötande eller rent av förföljelse av oliktänkande. Läser med stigande intresse inlägget av Helene Bergman ”Dra av det rosa täcket från Schyman och F!” i SVT Opinion. Heder åt Helene Bergman, som kämpar för demokratin med dess Åsikts- och Yttrandefrihet och som klart och tydligt ser att alla vita medelålders män inte utgör det största hotet mot jämställdheten mellan könen. Det kan rent av vara F!. De gör sitt bästa för att vilseleda kvinnor med fokus på maktlösheten, istället för att praktiskt visa hur man vinner makt och inflytande genom att vara kunnig, påläst och saklig i alla de olika sammanhang där kvinnor kan visa sig vara lika kompetenta som många män.

När Helen Bergman nämner att ”57 procent av åklagarna är kvinnor och 58 procent av domarna är kvinnor” blir jag, som ser Rättssäkerheten som en viktig grundbult i vårt demokratiska samhälle, omskakad vid blotta tanken på att det kan finnas en uppenbar risk att dessa kvinnor kan ha inspirerats till sina landvinningar av den tolkning av feminismen, som F! företräder, och därför äntrat rättsväsendets bastioner på jakt efter den makt, som dessa högljudda feminister menar att de vita medelålders männen har berövat dem.
Tilltaget att förfölja en gymnasielärare, på sätt som Helene berättar om, visar att förskolan, grundskolan och gymnasieskolan kommer att vara det nya slagfältet om F! vinner framgång i höstens val. Måtte dock alla goda krafter verka för sans och balans i arbetet med jämställdheten mellan könen. Vi har alldeles tillräckligt med oresonliga konflikter runt omkring oss såväl lokalt som globalt.

Men å andra sidan är väl skolan redan ett experimentfält för det mesta – det senaste är statsbidrag till ideella läxhjälpsföreningar – se Skolverkets hemsida. Förordningen utfärdades den 20 mars 2014 och sista ansökningsdag är satt till den 5 september 2014. Onekligen ser detta ut att komma som på beställning av det globala nätverk, som etablerade sig i Sverige enligt en artikel i SvD Näringsliv i september 2012 I faktarutan sägs dock ”Organisationen tar inte emot statligt ekonomiskt stöd” och att man räknar med social vinst istället för ekonomisk. Sådana ideella läxhjälpsföreningar kan nu söka bidrag för kostnader för alla elever, som deltar i utbildning enligt skollagen (med undantag för förskolan) och uppmanas observera att skolornas huvudmän och dessa föreningar har olika ansökningshandlingar. 

Annars ska nog statsbidraget till Läxhjälpsföreningar främst ses som en komplettering till Läx-RUT, eftersom det senare stödet har visat sig vara mest utnyttjat i Danderyd, Lidingö och Täby med flera kommuner med välsituerade, medan Norrtälje, Södertälje och Botkyrka har det lägsta uttaget och tillhör de kommuner i länet med de lägsta beskattningsbara inkomsterna. Något som SvD berättade om häromdagen i artikeln Läxavdraget värt miljoner. Tidningen Skolvärlden hade redan förra hösten en mycket intressant artikel om läxhjälp.”Saknas forskning kring hur läxor ser ut” där det bland annat sägs ”För elever som behöver mycket stöd och elever som saknar stöd hemifrån kan läxorna snarare knäcka självkänslan eller ta död på motivation och lusten att lära, säger Jaana Nehez, doktorand i pedagogiskt arbete och utvecklingsledare på Skol- och fritidsförvaltningen i Helsingborg”Lärarförbundets Pedagogiska Magasinet hade en artikel ”Läxor – för föräldrarnas, lärarnas och elevernas skull?” redan under våren 2013. 

Om skolan ska vara kompenserande det vill säga ge alla elever möjligheter till utveckling av lärintresset under de år när en människa är som mest vetgirig, då är skolans arbete med läxor av mycket stor betydelse. Alla som menar allvar med sitt engagemang för jämställdheten kan inte bara stirra sig blinda på flickors och kvinnors situation, de måste inse vikten av balans och öppna ögonen för de behov av insatser, som många pojkar behöver, för att kunna etablera en bra relation till skolan och lärandet. Intressant?