söndag 19 juli 2015

Mer politik än pedagogik i synen på ungas drogbruk.


Idag har SvD Kultur en välskriven, men rätt förenklad och ofullständig artikel - i papperstidningen under rubriken Gröna vågen - där det sägs att vi i Sverige byggt vår drogpolitik på inspiration från Mao och Stalin med polisläkaren Nils Bejerot som frontfigur. Det är bara den ena sidan av myntet, som alla älskare av ”hårdare tag mot buset” gärna ser som främsta förklaringen till att vi i Sverige under ett antal årtionden hade en något annorlunda syn på bruket av cannabis än vad som var vanligt i USA. 

Jag vet inte ett skvatt om sanningshalten i påståendet om Bejerots influenser, men genom mitt engagemang i fritids- och kulturinsatser tillsammans med tonåringar och fritidsledare under 1970- och 1980-talet, vågar jag ifrågasätta om det verkligen var så att den av Bejerot initierade organisationen Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle (RNS) - bildad år 1969 - hade ett större inflytande än det av legendaren K A Westerberg samma år startade Hassela-kollektivet. Under de år, som jag hade ansvar för kommunens fritidsgårdar och kunde följa Westerbergs ”filosofi”, som gick under Westerbergs begrepp ”Hasselapedagogiken” - förklarad i bland annat boken ”Tvånget till frihet”- kunde jag se hur den påverkade fritids- och hemgårdarnas arbete med drogfria gårdar. Men det var nog mera erfarenheter från arbetarrörelsens barndom och framväxt, som utgjorde ideologisk plattform och inspirerade till insatser bland de ungdomar som befann sig i riskzonen för missbruk. Det utbredda supandet för mer än hundra år sedan, sågs av politiska och fackliga ledare som ett allvarligt hot mot såväl enskilda individers hälsa och handlingskraft som deras möjligheter att tillsammans med andra skapa ett bättre samhälle. 

För att se den kopplingen vill jag påminna om några årtal i landets alkoholpolitiska historia: Folkomröstningen om rusdrycksförbud 1922, Motbokens avskaffande 1955, Mellanölet och dess försäljning i matbutikerna 1965, Mellanölets försäljning, som därefter flyttades till Systembolaget 1977 där det rätt snabbt konkurrerades ut av starkölet. Mer om ölets roll i alkoholpolitiken finns att läsa om här Bra att veta om öl. Folkomröstningen 1922 föregicks av många hårda debatter om den höga alkoholkonsumtionen och det av socialläkaren Ivan Bratt förordade AB Stockholmssystemet, vilket införts i Stockholm 1913, blev genomfört i hela landet 1921. Försäljningen av alkohol genom Systemet innebar samtidigt en ransonering med notering av uttag i Motboken. Resultatet av folkomröstningen blev en knapp seger för motståndarna till ett totalförbud, vilket bland annat ledde till att Liberala samlingspartiet år 1924 splittrades i Frisinnade folkpartiet och Liberala folkpartiet. Den välkände författaren Albert Engström i Grisslehamn gjorde en insats med affischen ”Nej! Kräftor kräva dessa drycker!”, som många sett eller hört talas om ännu i våra dagar. Behöver väl knappast påminna om att Skärgårdspensionaten i Stockholms skärgård och den kände smugglarkungen Algoth Niska hade en riktig blomstringstid under den här tiden. Då, som nu, fanns en efterfrågan, en möjlighet att tjäna pengar och det klimat som ransoneringar och förbud skapar, vilket framgår av de många berättelserna om det som hände på den tiden – här i det av reportern Gits Olssons efterlevande donerade manuset till SvD Söndag 1977.

När Motboken avskaffades 1955 satsade regering och riksdag på ekonomiska bidrag till alla demokratiskt uppbyggda ungdomsorganisationer, vilka med hjälp av upplysning om alkoholens skadeverkningar parallellt med meningsfulla fritidsaktiviteter skulle motverka unga människors intresse för berusningsmedel. Detta ledde till en blomstringstid för de ideella ungdomsorganisationerna, inte minst de politiska ungdomsförbunden. Något som förmodligen fanns med i sinnevärlden när det första egentliga försöket att liberalisera alkoholpolitiken genomfördes med försäljning av Mellanölet – Öl klass II B – i livsmedelsbutikerna den 1 oktober 1965. Även om det fanns en åldersgräns för inköp på 18 år, blev mellanölet dock snabbt populärt bland tonåringarna främst på grund av lättillgängligheten eftersom det var si och så med kontrollen av åldersgränserna i butikskassorna samtidigt som synen på lagningen av öl, som kunde köpas i livsmedelsaffärerna, inte sågs med samma oblida ögon som langningen av systembolagets varor. 

Det var under dessa år som både ideella organisationer samt fritids- och hemgårdar livligt diskuterade verksamhetsutveckling med utgångspunkt från en vidgad syn på bruk och missbruk, som en tredelad problematik med fokus på människan – medlet – miljön. Något som krävde mer än enbart nolltolerans i tidiga tonår, samt kunskap om droger och deras skadeverkningar utan framförallt ett demokratiskt förhållningssätt med respekt för den enskilde individens behov av inflytande över sin egen livssituation och verktyg till förändring. Det senare krävde något mera än den metodik, som K A Westerberg och de vuxna runt honom betecknade som Hassela-pedagogiken. Här stod solidaritet med de ungdomar, som av olika anledningar tidigare hade slagit in på vägen mot missbruk och därmed kriminalitet, och metodiken i ”tvånget till frihet” mot Paolo Freires insiktsfulla, frigörande pedagogik för förtryckta. Även om K A Westerberg var lärare, undrar jag än i dag ifall det var hans tidigare militära utbildning, som avgjorde när metodiken fick gå före pedagogiken. I ljuset av den tidigare alkoholpolitiken är det lätt att se Bejerots RNS och Westerbergs Hassela-kollektiv, som två grenar på samma träd, vars rötter hämtar näring ur uppfattningen att allt drogbruk är av ondo och måste bekämpas – helst med stöd av disciplin och skärpt lagstiftning.

Mot detta vill jag ställa frågan: - Hur ser den pedagogik ut som förmår att väcka lusten att lära sig i både skolan och på fritiden det som behövs för ett liv fritt från missbruk och därmed samhällets restriktioner och hårdare åtgärder framförallt mot dem som haft oturen att födas till ett liv med sämre förutsättningar? Såg UR:s program – Koden till bättre lärande och tänkte att detta borde alla politiker oavsett partifärg se mer än en gång. Framförallt om de vill komma fram till insikten att pedagogik är en konstart, som bygger på varje pedagogs insikt om att dess skickligaste utövare ständigt strävar efter att bli ännu bättre. Och där kan reformen om karriärtjänster för lärare måhända vara en framkomlig väg, under förutsättning att alla lärare görs införstådda med vad som krävs av dem, som vill ge alla elever en chans att känna lust till lärande, vilket försteläraren Sara Bruun, Furutorpsskolans högstadium i Vinslöv, skrivit om i en mycket läsvärd artikel i Skolvärlden. Intressant?

onsdag 3 juni 2015

Äntligen en helsida i NT

Äntligen stod prästen i predikstolen. Den inledningen ur Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf tänker jag på när jag läste artikeln i Norrtelje Tidning med rubriken Massövervakningen stoppas tillfälligt - Telefonsamtal utan NSA för första gången sedan 2001. I artikeln får vi, som läser papperstidningen, veta det som varit på tapeten i världspressen i veckor att det amerikanska folket jobbat stenhårt för att deras senatorer som begripa att det inte är någon klok idé att förlänga den s k Patriot Act och som blev ingången för den övervakning, som bl a Sveriges riksdag beslutade om i beslut dels i juni 2008 och sedan med kompletteringar hösten 2009.

Avslutningsvis spekulerar TT:s Tobias Österberg om senatorn Rand Paul, libertarian, kommer att göra frågan om avlyssningen till en politisk fråga i nästa presidentvalskampanj och avslutar : "Däremot kommer inte Rand Paul att vinna den kampen med den frågan. Det är inte något som är stort för gemene man."
Den meningen säger mera om media och journalister än den säger något om gemene man! Men, det förstås - vi har ju haft en statsminister som 1993 blev känd för sin bok Det sovande svenska folket.

Jag har följd debatten i USA på nätet och känt frustration över att media här hemma varit sparsmakad med information med utgångspunkt från uppfattningen att detta "inte är något stort för gemene man". Det säger som vanligt mera om media än det säger något om den gemene man, som media borde känna som uppgift att informera på ett begripligt sätt.
Samtidigt kan svenska tidningsläsare och TV-tittare eller Radiolyssnare med förvåning ta del av den plötsliga öppenhet, som bland andra SÄPO visar, när de basunerar ut sina insatser visavi terrormisstänkta.
Är det verkligen bara jag som ser ett samband mellan det amerikanska folkets påtryckningar i fråga om NSA:s massavlyssning och de svenska övervakningsivrarnas plötsliga intresse av att visa ett de minsann behövs? Tänk om det sovande svenska folket skulle vakna och bli inspirerade av det som händer därborta! Huvaligen!

Intressant

torsdag 19 mars 2015

Vad gör vi för att hjälpa tiggarna?


I början av december 2014 skrev undertecknad, Michael Blum och Micke Grann en insändare i Norrtelje Tidning där vi adresserade några frågor om romernas situation till kommunens politiker. En insändare, som endast Vänsterpartiets Catarina Wahlgren uppmärksammade. Häromkvällen fick jag en förklaring, som jag tycker att politikerna hade kunnat informera om, eftersom de säger sig gilla upplysta medborgare: - Kommunens politiker har inga lagliga möjligheter att använda skattebetalarnas pengar för att hjälpa EU-migranter. 
 
Nu förmedlades denna info av Diakon Gunilla Moshi, handläggare för migration och integrationsfrågor inom Stockholms stift i Svenska kyrkan, när hon medverkade vid Mariagårdens samtalskväll på temat EU-migranter. En kväll som lockat ovanligt många deltagare. Hon berättade också om det ekumeniska arbete, som Svenska kyrkan bedriver tillsammans med många andra handlar om Café i gemenskap, Lunch, Jul, och Påsk samt därutöver Vinternatt 2 i samarbete med Stockholms stad och Röda Korset. Vidare stödjer Svenska kyrkans internationella arbete bland annat projektet Moldova – P220 – som bedrivs i Roman, Rumänien. Stödet kommer från olika församlingar inom Svenska Kyrkan i samarbete med kyrkans systerorganisation Kirkens Nödhjelp i Norge. På Svenska kyrkans hemsida skriver man bl a 
”Svenska kyrkan stöder det arbete som Franciskaner-orden driver i byn Roman i regionen Moldova i Rumänien. I byn finns människor som lever i mycket stor utsatthet, de flesta av dem är romer.” 

Mer om det finns här http://www.svenskakyrkan.se/p220 Alla som vill bidra kan skänka 50 kronor genom att SMS:a Moldova till 72905 Det är ett mycket imponerande arbete som Franciskaner-bröderna bedriver där lokalt i Rumänien. Något som – om framgången fortsätter – kan intressera andra att på liknande sätt låta romerna få inflytande i de insatser som görs och därmed kunna spridas till flera orter i deras hemländer. En projektägares medfinansiering för projekt, som uppfyller kraven för att ansöka om stöd ur EU:s sociala fonder måste idag i Rumänien uppgå till minst 15 procent av projektets budget, medan projekt här i Sverige kräver 50 procents medfinansiering. Svenska ESF-rådet delfinansierar projekt som arbetar med kompetensutveckling, sysselsättningsåtgärder och integrationsinsatser. Detta sagt med tanke på att behovet av insatser för att ge människor möjlighet att ta sig ur fattigdom och nöd just nu är stort och kommer att öka. Här i Sverige behövs sovplatser med möjligheter till dusch, tvätt med tork och toalett samt ett mål mat. Och behoven kommer att kvarstå länge än. 

Efter Gunilla Moshi tog Juristen Larisa Lacatus vid. Hon arbetar vid Frälsningsarméns sociala center i Stockholm. På hemsidan skriver de bland annat Många av de hemlösa är romer och här berättar de om vad de gjort för att öka sin egen och andras kunskaper om romers situation såväl hemma i Rumänien som här i Sverige. Med en romsk pappa och en rumänska som mamma kunde Larisa dela med sig av sina egna erfarenheter. Romer med möjlighet till högskoleutbildning uppgår till högst 10 procent av alla romer. Hon berättade också om de olika språk som talas bland traditionella romer och icke traditionella romer (t ex resandefolk i Sverige). Opåtalat berättade Larisa även om de romska familjernas vana vid samarbete, som bland annat tar sig uttryck i deras sätt att ordna med transporter till och från den plats, som de valt för sitt dagliga värv. Något som fick mig att spontant göra jämförelser med oss svenskar och de kooperativa bilpoolerna ;-). Det finns också ett samarbete när männen samlar ihop de insamlade pengarna för att skydda kvinnorna från risken att bli rånade. Larisa var också mycket tydlig med att om någon upptäcker något, som kan misstänkas vara att någon utnyttjar en fattig roms utsatta situation, då ska han/hon/hen kontakta polisen. Inom länet finns en grupp, som gör vad de kan för att hålla koll på att inget brottsligt pågår. Frälsningsarmén driver i samarbete med Stadsmissionen verksamheten Vinternatt med 64 platser för hemlösa, där de från och med i år satsar på rådgivning för att stärka romernas självförtroende. Självklart påverkas dessa människor av att mötas av en del svenskars negativa reaktioner och misstänksamhet. Hon nämnde även att de som arbetar inom Vinternatt drömmer om att kunna göra mer för de romer, som tillfälligt försöker förbättra sin situation här hos oss. 

Ja, tänk tanken att det skulle vara möjligt för Frälsningsarmén att starta ett eget center för romerna, eftersom de har sina speciella behov, inte minst när det gäller tandhälsa och medicinsk vård eftersom detta varit eftersatt. Om Frälsningsarmén dessutom hade möjlighet att medverka i ett projekt hemma i Rumänien skulle det finnas möjligheter att satsa på skolgång för barnen och även utbildning för vuxna. 

Efter Gunillas och Larisas inledning gavs tillfälle för åhörarna att ställa frågor, som delvis kretsade kring olika insändare, vilka diakon Margareta Yttergård tidigare läst högt ur, när hon och hennes kollega berättade om bakgrunden till kvällens sammankomst. Tacknämligt att kyrkan kände trycket att komma med information och kunskap, när våra kommunpolitiker duckade. Kommunalrådet Ingrid Landin (mp) kunde i stort sett bara bekräfta att kommunen var förhindrad att göra något. Bland åhörarna fanns ingen, som gillade tiggeriet, även om en del trots det gav en slant då och då. Mest resonerades det om ifall tiggeriet verkligen lönade sig och om det inte skulle vara bättre att ordna olika enklare jobb, som människor var villiga att betala en slant för. Men hur undvika att detta skulle klassas som ”svartjobb”? Det viktigaste med frågestunden var att vi lokalt fick möjlighet att kanalisera vårt intresse för saken samt skapa en motbild till den ovilja som många insändare i Norrtelje Tidning präglats av. Uppenbart finns här en önskan om att vi skulle kunna erbjuda något bättre än sittplatser på gatan vid publika platser. Larisa var tydlig med att tiggeri inte ligger i den romska kulturen, men att nöden hemmavid gör att människorna griper efter det, som de tror kan hjälpa dem. Sverige är för övrigt inte det land. som de väljer i första hand. främst beroende på språket och vintertid även klimatet. 

Nog måste det väl finnas människor och organisationer i Stockholms län och landet Sverige, som tycker att ett sådant projekt vore något att satsa tid och/eller pengar på?! Mitt liv på nätet har lärt mig att människor är generösa om det gäller något angeläget. Sedan ligger det i vår moderna tid att förvänta sig allt mindre av skattebetalarna och allt mer av dem, som behöver välgörenheten för att själva må bra. Det där sista var naturligtvis en ondsint släng, men upplevelser i barndomen sitter i. Jag vet vilken himmelsvid skillnad det är mellan att ha en rättighet till något, som kan underlätta ens egen strävan att skapa ett drägligt liv, och att vara ett objekt för andras välgörenhet. Därför gillar jag även Svenska kyrkans Fastekampanj Utrota Hungern där de talar om betydelsen av hjälp till självhjälpsgrupper, som ger människorna en möjlighet att själva förändra livet. Intressant?

onsdag 25 februari 2015

Agera eller reagera - ett val för framtiden.


Material på nätet synliggör sånt som tidigare levde ett okänt liv bland människor i det fördolda. Vad som rörde sig i huvudet på de många människorna var samhällets elit inte särskilt intresserad av. De rörde sig i helt andra kretsar än folkflertalet. Men med vetskap om vad som rörde sig i det fördolda och tillit till människornas förmåga till utveckling, tog framsynta demokratiska ledare initiativ till den folkbildning, som lade grunden till hela landets utveckling. Vid den tiden sågs den obildade massan som landets begåvningsreserv. Tänk vilken skillnad mot dagens förhållningssätt, då vi, som rör oss på nätet, betraktas som förtappade för att kattungar har lättare att fånga vår uppmärksamhet än livsviktiga insatser för att bygga en hållbar framtid. 

Livet har lärt mig att det som jag sätter fokus på, det får jag mer av. Med fokus på jämmer och elände, försvinner energin och olusten kommer i dess ställe. Alternativet är att fylld av kamplust hamna i ett ställningskrig gentemot andra med motsatta åsikter. Ur detta växer knappast något som håller i längden – vilket motsättningarna runt om i världen bär vittnesmål om. Utan att blunda för problematiken gäller det istället att sätta tilltro till mänskligheten och praktiskt göra en insats för en annan utveckling.

Igår råkade jag av en slump kolla på Kunskapskanalen, som sände ett UR-program från en föreläsning vid Högskolan i Borås den 21 november förra året under rubriken The Design of Prosperity (TDP) – ett initiativ ”som syftar till att vara en fyr för alla som deltar i byggandet av nya modeller av hållbart välstånd”. På hemsidan skriver de bl a ”TDP-projektet ser därför sig själv som ett laboratorium där nya idéer, modeller och metoder presenteras och diskuteras av innovativa ledare, beslutsfattare, experter och tänkare som syftar till utformningen av sociala och affärsinnovation.” UR Samtiden har 11 olika program från detta möte i Borås och det var föreläsningen ”Mer global transparens” som fångade mitt intresse. Där berättade designern Kavita Parmar, grundaren av IOU Indien, om sin väg från missmod till förståelse av internet som en möjlighet för människor att bygga en ny samhällsutveckling inom det egna verksamhetsområdet. Här Design, men helt klart möjligt att inspireras av inom många andra områden. 

Tänkte på henne när jag idag läste Sam Sundbergs krönika i SvD Kultur, där han missmodigt skriver under rubriken Journalistiken är chanslös mot kattungarna. Detta mot bakgrund av att det går en aning trögt för Martin Schibbye och andra att via plattformen Funded by me samla in pengar till deras Blank Spot Project.

Att kattungar används i olika sammanhang känner jag till. Inte minst efter surret i Piratpartiet under förra årets valrörelse där kattungar fungerade som blickfång på partiets affischer. Men att det finns ett sådant behov av att äckla sin omgivning med hjälp av ett kortspel om "Exploding Kittens", att en finansiering av ett sådant spel lyckades mer än väl då man inom 8 minuter drog ihop 74 miljoner, vilket gav en finansiering 878 gånger om, det var en nyhet. Även om det inte förvånar mig. I dagens slagsmål om uppmärksamhet tar många aktörer genvägar i ”marknadsföringen” med vilka vidrigheter som helst. Och dom, som tycker sig vara förståndiga, bidrar med all den upprördhet de besitter för att ge vingar åt ett budskap, som de anser sig vara i färd med att bekämpa. Att det runt klotet kan finnas hundratusentals människor, som tycker att vidrigheter kan vara en god idé, är knappast förvånande i en tid då övervakning, bevakning, kontroll och pekpinnar haglar över nätets användare.

Som motvikt till allt detta kändes designern Kavita Parmars ord inspirerande som en porlande vårbäck. Istället för att fokusera på det sjuka i världen föreslår jag att alla som vill bidra till ett bättre förhållande mellan journalistik och informationsteknik samt ett klokare konsumentbeteende än dagens, ger Blank Spot Project en chans att visa vad de går för. Rom byggdes inte på en dag och jag hoppas att allt fler inser hur mycket bättre det är att agera än att reagera för att skapa framtiden. Det vore intressant att veta om inte även Sam Sundberg kan finna något användbart till stöd för journalistikens framtid i en transparent globaliserad värld i Kavita Parmars föredrag, som motvikt till alla reaktörer som kräver skärpta lagar och åtgärder som hotar åsikts- och yttrandefriheten.

måndag 9 februari 2015

Granskning bidrar till sund politik

Läser med tillfredsställelse att SvD Näringsliv nominerats till Årets redaktion av tidningen Mediavärlden och Tidningsutgivarna med motiveringen "Med det ena tunga avslöjandet efter det andra raderar SvD Näringsliv varje spår av den hovsamhet som svensk näringslivsjournalistik ofta präglas av. Genom att kombinera smart digital kanalstrategi, experimentlusta kring nya format med ett systematiskt, journalistiskt kvalitetsarbete har redaktionen fått ett unikt genomslag."

Även om de som granskats inte är så happy, vågar redaktionen hålla i och lever därmed upp till sin uppgift att genom granskningen bidra till ett sundare och konkurrenskraftigare näringsliv på längre sikt. I det ljuset vore utmärkelsen Årets redaktion av stort värde främst för näringslivet men också samhället i stort.

En motsvarande insats efterlyses när det gäller att spegla hur ledande politiker - inte minst lokalt - i sina omsorger om alla dem, som försörjer sig inom bygg- och fastighetsbranschen, har påverkat livet för bostadsrättsinnehavare och hyresgäster runt om i landet under decennier.

Ser lovande tecken i SvD Näringsliv (pappersupplagan i lördags och på nätet i söndags), där artikeln "Borättsköpare utan skydd" respektive "Borättsköpare står utan skydd" fångade mitt intresse. Det handlade om situationen för dem som lät sig lockas att investera i en bostadsrätt i Brf Riddaren i Norrtälje. Här mera känd som "Stadthärvan". Ett praktexempel på hur osund Bygg- och Fastighetsbranschen blivit under tiden som ledande politiker tävlat om att ta marknadsandelar i form av röster ur den supporterskara, som på ett eller annat sätt försörjer sig inom och av dessa branscher. Här torde det finnas en hel del att gräva i. För allas vår skull hoppas jag att SvD Näringsliv vinner utmärkelsen Årets redaktion.

torsdag 11 december 2014

The Pirate Bay - en symbol för Informationsfriheten

Knappast någon intresserad av internet, som infrastruktur för det vi sysslar med på nätet, kan ha undgått att grabbarna Peter Sunde, Gotfrid Svartholm Warg och Fredrik Neij har gjort  uppoffringar för att hålla igång denna torrenttracker eller sökmotor. Den har under drygt tio år möjligjort fildelning utan att något mänskligt öga kontrollerat om innehållet är lagligt eller inte. Efter alla tidigare rättsprocesser har nu statsmakten på nytt slagit till på uppdrag av intressenter i eller finansiärer av f d Antipiratbyrån nuvarande Rättighetsalliansen, vilket bland andra SVT berättar om.  (tog tid att hitta, men skam den som ger sig).

Det började för åtta år sedan som Peter Sunde, en av grundarna, skriver om på sin blogg Copy me happy.   Han är inte särskilt stolt över hur TPB har "utvecklats" sedan han lämnade skutan. Att till mycket stor del behöva finansiera - en för mänskligheten viktig "motor" - med annonser för porr och Viagra är problematiskt - inte tu tal om den saken. Men i den fria informationens namn måste man hålla fast vid sina principer. Dekadensen i piratbukten ligger i betraktarens öga. Den sippa delen av samhället behöver ju inte besöka siten. Men med tanke på att en stor del av mänskligheten ser sexuella behov, som något man talar tyst om och möjligen håller på med i lönndom, i vart fall om man inte är gift med varandra, kan jag förstå att det nedvärderande snacket om sexistiska pirater, kan få mer näring, när vi anser att vi än en gång måste stå upp för det som TPB symboliserar - Informationen och Kommunikationen måste vara fri! 

Vi är inte ensamma om den uppfattningen. Medan Nils Funcke förefaller vara en ropandes röst i öknen här hemma i Sverige finns i andra länder sakkunniga inom olika gebit från olika lärosäten, som slår sin kloka huvuden ihop och i institutionella former försöker finna framkomliga vägar. Tar som exempel USA med dess Aspen Institute som även tagit sig an denna fråga. Men det är inte lätt eftersom Upphovsrättsindustrins tentakler sträcker sig långt in i alla rum, där människor med makt i form av sin kunskap kan tänkas vilja ändra på nuvarande lagstiftning. Men, det som är lagligt i köttvärlden måste i rimlighetens namn även vara lagligt på nätet. Termen Intertextualiteten inom det skrivna ordets område måste ha sin motsvarighet inom musikens, filmens och spelens värld. Kopiering för personligt - icke kommersiellt - bruk är en central del i detta att vara människa i behov av samvaro med andra. Vi behöver en kulturell allemansrätt. En sådan rättighet utgör inget hot mot marknaden för kommersiella produkter - tvärtom - den bidrar till ökad efterfrågan av det som vi anser vara värt pengarna.

Diskussionens vågor går höga om hur vi pirater bör förhålla i fråga om TPB, vilket Johnny Ohlsson med bloggen Enligt min humla bidrar till med en tänkvärd jämförelse. Och jag undrar hur bevara Ikonen The Pirate Bay om vi bildligt talat skulle spränga den i mångas ögon sunkiga skutan The Pirate Bay i luften? Ingen helt oviktig fråga eftersom sunkigheten ligger - som tidigare sagts - i betraktarens öga. Men, jag förstår Peter Sunde om han inte vill bli ihågkommen, främst för pornografi och potenshöjande medel. Detta sagt utan att jag för den sakens skull sätter mig till doms över de människor som har sådana behov. Christian Engström ser också TPB:s betydelse för att fildelningen ska tas för vad den är; ett sätt för människor att ta del av olika innehåll som underlag för sina meningsutbyten och umgänge med andra över nätet.

Missar en del av lördagens stora begivenhet Lunch med Julgranspåklädning med pumlor hos barn och barnbarn, men känner att jag måste vara med på Mynttorget, i vart fall ett tag. Hoppas att mina nära och kära har överseende med det. För övrigt har jag en del att stå i idag sedan jag och ett par yngre killar bland mina vänner skrivit en insändare i Norrtelje Tidning med frågor till lokala politiker om tiggarnas situation vid entreer till affärer och banker.

tisdag 2 december 2014

Piratpartiet - ett lärande parti?

Att PP:s partiledare Anna Troberg nu valt att avgå, säger mig inget annat än att det idag ser ut att vara svårare att tolerera d v s stå ut med andras åsikter och yttranden. Förr kunde de flesta av oss leva saligt ovetande om andras åsikter om oss och vårt sätt att leva våra liv. Idag gör användningen av sociala medier detta nära nog omöjligt. På gott och ont.
 
Då, som nu, säger det som vi väljer att orda om, mest saker om oss själva än något om dem som vi yttrar oss om. Klarar vi inte av att skilja på sak och person, säger vi inte särskilt mycket av vikt om måltavlan för vårt ordande. Det blir rätt och slätt ett osakligt gnölande. Att komma med en saklig och konstruktiv kritik är en grannlaga uppgift, som kräver att bägge parter hjälps åt att vaska fram guldkornen ur allt det grus, som hopas när kombatanterna sorgfälligt underlåtit att kolla upp om de fixat att tolka innebörden i det, som den andre sagt. Alltför ofta väljer vi att att genast gå i taket baserat på vad vi själva anser att den andre kan ha haft för avsikt med sina ord.
 
It takes two to Tango! Detta gäller även Anna och dem som har synpunkter på hennes ledarskap. Med skarpt fokus på allt grus ser människan gärna allt mer grus och allt färre guldkorn. Vi medlemmar har alla våra hjärtefrågor bland de mänskliga rättigheter, som tillsammans utgör fundamentet i PP:s syn på ett gott demokratiskt samhälle och vi förväntar oss att partiledaren ska klara att hålla en rimlig balans mellan dessa.

Fildelningens roll i en kulturpolitik byggd bland annat på kunskapen om Intertextualitet, som bärande element i det mänskliga skapandet, framstår som minst lika viktig som kunskapen om Intersektionalitet när det gäller att vinna förståelse för hur Kön, Klass, Etnicitet, Religion/trosuppfattning, Funktionshinder, Sexuell läggning och Ålder samspelar när diskriminering sker. 

Anna gör det rasande enkelt för sig när hon tar avstamp för sitt beslut i påståenden om Sexism och Homofobi. Hon verkar vara helt ovetande om att hennes fokus på Sexism och Homofobi gör att hon genererar mer av just den varan. Till personlig utveckling hör att känna till hur ett starkt fokus leder fram till det som man vill uppnå: - Det du sätter fokus på får du mera av!
 
Jag vet inte om hon räknar in mig i skaran av sexister och homofober i partiet, eftersom jag arbetat för ett Intersektionellt angreppssätt när feministerna i Piratpartiet förespråkat Feminismen som grundbult för strävandet efter Jämställdhet mellan könen. Men, när jag hörde henne i gårdagens Aktuellt-sändning förstod jag varför hon i valrörelsen skåpade ut Fildelningen. Den, som inte ser Informations- och Kommunikationsteknikens roll i förhållande till Intertextualiteten, kan inte förväntas inse dess roll i förhållande till Intersektionaliteten, där det skulle kunna vara möjligt att använda den för att visa hur olika perspektiv samspelar när vi interagerar med varandra och när diskriminering sker. 

De som bekänner sig till Feminismen är ofta rasande enögda när de pekar ut männen som ansvariga för sakernas tillstånd. Istället för att grotta ner sig i sina lidna oförrätter skulle de vinna mera på att analysera vilka kunskaper och färdigheter som kvinnor och män behöver förvärva sig för att kunna stå på sig. Frihet från olika förtryck måste vara människans eget verk om det ska vara hållbart. Att vara ett eget verkande subjekt är klart bättre än att vara objekt för andras omsorger. Hur välvilliga de än må vara.

Med allt detta sagt försvarar jag inte de individer i PP, som i olika diskussioner ständigt visar sin oförmåga att skilja på sak och person samt en närmast manisk lust att verbalt dräpa sina meningsmotståndare. Kombinationen mellan detta och en del andra piraters ömtåliga själar och självpåtagna "fostrarnit" orsakade (vad jag kan se) den varböld, som nu brustit. En naturlig process, som ger oss pirater möjlighet att ta fasta på det lärande i situationen.  Jag hoppas att styrelsen tar chansen att - utifrån det som hänt - medverka till att Piratpartiet strävar efter att vara en lärande organisation. Där vi fokuserar mera på lösningar än att finna fel på varandra. Ett parti där alla skärper sitt fokus på det goda man vill åstadkomma och utmanar sin kreativa förmåga att finna lösningar, där man först och främst använder sig av 3-piratsregeln och ställer krav på sig själv - innan man förväntar sig insatser av andra.