Politik och Religion = Sant

Sedan jag skrev föregående inlägg ”Regionens roll i politiken” har jag sökt efter medias rapportering om Kairo-deklarationen och de skillnader som där finns i förhållande till FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. I den diskussion, som uppstått kring Omar Mustafas uppgång och fall hos Socialdemokaterna, torde det vara av betydelse ifall Islamiska Förbundet, där Omar Mustafa är ordförande, har en koppling till Muslimska Brödraskapet. Magnus Norell, Senior Policy Advisor vid The European Foundation for Democracy, skrev i GP för ett par dagar sedan en inlägg där han betonar att detta är en av nyckelfrågorna. Den andra nyckelfrågan anser han handla om i vilken utsträckning de politiska partierna vill låta individer med brödraskapets ideologiska inriktning representera partierna. Den senare frågan om religionens roll i politiken är väl redan överspelad – politiker med förankring i olika religioner är ju inget nytt och de tre stora religionerna kristendom, judendom och islam kommer, som bekant, ur samma rot – teismen.

Men, nog är det anmärkningsvärt att det inte finns någon journalistisk granskning – värd namnet – när det gäller Kairo-deklarationens skillnader i förhållande till FN:s deklaration om mänskliga rättigheter och vad dessa skillnader kan tänkas få för inflytande i politiken. 

Förutom en hel del blogginlägg finner jag endast en recension i Magasinet Axxes av Torbjörn Elensky där han skriver om de båda böckerna Strange Fruit av Kenan Malik och Hatet mot muslimer av Andreas Malm. Elensky skriver bland annat: ”Maliks bok är en sällsynt intelligent hyllning till upplysningen som mänsklighetens gemensamma arvedel. Han smular sönder vidskepelse och fördomar och framhäver vikten av att vi alla behandlas lika trots våra olikheter, inte olika av hänsyn till dem. I denna tid då intoleransens representanter flyttar fram sina positioner med hänvisning till postmodern och postkolonial teori och rasismen göds i multikulturalismens namn är Kenan Malik en av de viktigaste försvararna av förnuftet, likheten inför lagen och de mänskliga rättigheterna.

Det är symptomatiskt att den glasklare antirasisten och begreppskritikern Kenan Malik inte tillhör dem som tas upp i Andreas Malms nya bok Hatet mot muslimer. Här handlar det om att tydliggöra islamofobin, alltså det irrationella hatet eller motviljan mot islam och muslimer, som olyckligtvis också ingår i de kluster av fördomar som bidrar till att deformera våra världsbilder. Det är ett viktigt ämne – även om jag, likt Malik, har invändningar mot själva termen ”islamofobi”. Dessvärre klarar inte Malm att resonera över sina nästan 700 sidor på ett sätt som bidrar till fortsatt debatt. Men fortsatt debatt är kanske inte vad han vill ha? En tydlig känsla som jag personligen får vid läsningen av hans bok är att han hellre än att föra ett utvecklande samtal vill täppa till truten på alla som inte håller med honom.”

I ett sådant debattklimat, där etablerade medier, blundar för det som pågår i Sverige, EU och världen och de, som inser vidden av skillnaderna, blundar antingen på höger eller vänster öga – är det inte lätt att förstå det som pågår inom Stockholms Arbetarkommun. Nu görs stort nummer av mediedrev och personkonflikter samt en del vänsterpolitikers uppfattning att man ska "Våga vägra ta debatten" med dem, som har en avvikande uppfattning i viktiga frågor. Detta pågår samtidigt som det råder en öronbedövande tystnad om den viktigaste beståndsdelen – Kairodeklarationens roll i konflikten mellan muslimerna i Sverige.

I går gjorde jag ett försök att vidarebefordra frågan till Omar Mustafa om hans syn på Kairodeklarationen genom att sända en tweet till SR:s och SVT:s nyhetsredaktioner samt en av deras politiska journalister, med vilken verkan det kan ha. 

Medan jag väntar att politiska journalister ska våga ta i frågan om Kairodeklarationen och dess betydelse för muslimer i Sverige, tackar jag doktoranden Josef Edebol för hans inlägg i SvD Brännpunkt Vad menas med islamofobi? Den kan varmt rekommenderas. Intressant.

Religionens roll i politiken.

Skrev med anledning av artikeln i SvD till mina följare på FB ”Undrar om Omar Mustafa offrades för att han vägrade ställa in sig i ledet bland dem som ser en dygd eller plikt i att "våga vägra ta debatten"? Eller höll han bara fast vid Kairodeklarationen, som gäller inom IKO (en samarbetsorganisation för muslimska stater)? I deras variant finns enligt Wikipedia konflikter mellan islam och FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna när det gäller kvinnans ställning, religionsfriheten och yttrandefriheten. Det är viktigt att vi lär oss mer om den här konflikten inom våra egna gränser.”

Som vanligt, när jag vill fördjupa mig i något, tar jag bloggandet till hjälp. Konstaterar således att FN:s deklaration om mänskliga rättigheter och Kairodeklarationen skiljer sig åt. Den s k islamofobin kan således ha sitt ursprung i ett antal världsliga staters tolkningar av Koranen, som de upphöjer till rättesnöre för lagstiftningen. Det är i och för sig inte konstigare än att vi i Sverige gärna talar om kristna värderingar och att krafter verkar för dessa värdringars insteg inom det sekulära samhällets olika områden. Men när liknande ansträngningar görs från en grupp islamister och detta stöter på patrull hos andra muslimer, då sätts våra kunskaper på prov. De, som känner till förhållandena, berättar – det visar bland andra Nalin Pekgul i ett inlägg på DN Debatt.

Hennes ingång i diskussionen och beskrivningen av utvecklingen i Tensta och Rinkeby är intressant. ”Jag anser att man ska föra en dialog med dem vars åsikter man inte delar. Det var därför vi startade seminarierna Islam och Europa i föreningen Tensta Träffs regi. Tanken med dessa var att starta en inommuslimsk debatt så att unga muslimer kunde få se att det finns olika sätt att tolka islam. Seminarierna var framgångsrika och alla sorters muslimer kom till en början dit och lyssnade på varandra med respekt, även om de hade olika åsikter. Debattklimatet ändrades dock radikalt när Sveriges Unga muslimer, där Omar Mustafa var generalsekreterare, började dyka upp på mötena. De störde talare, kallade en muslimsk kvinna för idiot när hon bad dem sluta och anklagade aggressivt sina meningsmotståndare för att vara islamofober.” Nalin Pekgul skriver också ”I Sverige utgör de islamistiska muslimerna en minoritet. Men de är väldigt föreningsaktiva och kämpar målmedvetet för att deras organisationer ska uppfattas som breda muslimska rörelser. I själva verket uppfattas de av de flesta muslimer i Sverige som en liten och extrem religiös sekt.” Nalin Pekgul utgår egna erfarenheter, vilket hon även talar om i en intervju med Newsmills PM Nilsson.

Helt klart är det bra att veta att det finns olika politiska agendor, där religion och politik vävs samman. Bland kristna grupper finns en liknande utveckling i Södertälje, där biskopen i den syrianska kyrkan i ett reportage i Länstidningen pekar på det goda i att man inom hans stift – det patriarkala ställföreträdarskapet – håller samman och skapar vägar till politiskt inflytande, vilket naturligtvis är lättare i ett samhälle, där kristendomen varit statsreligion, än vad det kan vara för muslimer. Samtidigt föder det tankar kring religionens makt över människors sinnen och att våra kristna värderingar också kan skapa problem när sådana formuleringar kryper in i politiska beslut i vårt sekulära samhälle. Därför har jag svårt att ställa upp på detta att vi ska ”Våga vägra ta debatten”.

Det förhållningssättet ses av en del debattörer som en demokratisk dygd och har nyligen varit föremål för en debatt hos Publicistklubben. Den kan ses på YouTube och är av värde för den som vill bilda sig en egen uppfattning om konflikten mellan den politiska vänsterns mantra och kampen för yttrandefrihet. I SvD skrev Ivar Arpi bland annat "Journalisten Janne Josefsson närmar sig debatter med en oljetankers smidighet, men hans poäng i debatten hade en tyngd av samma kaliber: Vi måste våga prata högt om svåra ämnen, och journalister måste ha modet att ställa obekväma frågor. Medborgarna behöver bra information. Bara då kan vi börja diskutera sakligt, och röra oss bort från den eviga debatten om debatten om debatten som snarare förvirrar än förtydligar." Att även publicister har svårt att låta förnuftet styra känslorna inför polariserande samtalsämnen fick vi också bevis på när Publicistklubbens ordförande Stina Dabrowski behövde vädja till ett antal avhoppade medlemmar att komma tillbaka. För henne, som anhängare av åsikts- och yttrandefrihet, är engagerade medlemmar – även de med avvikande åsikter – av vital betydelse för demokratins friska växt. Något för oss andra att ta oss en funderare på. Även om det inte är alldeles enkelt ”att ta debatten” med tjurskalliga testuggare, som alltför ofta dessutom riggat förvrängningsfilter i sina öron.

P1:s Medierna har också synat det som förevarit kring Omar Mustafa och olika aktörer i det s k mediedrevet. Gillar journalisten Mattias Pleijels efterlysning av vad som kan påvisas och vad som bara finns i huvudet på den som kommer med ett påstående. För mig blir det rätt tydligt att de flesta av oss tolkar det som skett utifrån våra egna utgångspunkter i fråga om synen på kvinnors ställning, religions- och yttrandefriheten. Och det blir inte bättre av att många journalister har svårt att förhålla sig både till sig själv och andra källor när diskussionens vågor går höga. Det är inte bara Socialdemokraterna som har något att lära av det som hänt. Intressant?

Yttrandefrihet – på kulturelitens villkor.

Just nu pågår en animerad diskussion i olika medier med utgångspunkt från de ordkrig, som gått i dagen, sedan de under en längre tid växt till sig inom och mellan politiska partier med förgreningar till företag, ideella organisationer och religiösa samfund. Sanna Rayman i SvD har, som vanligt, god iakttagelseförmåga, när hon konstaterar att Mustafa är det mindre problemet och istället lyfter fram partiledningens roll när en situation visar sig vara problematisk. Hur försvara att en muslimsk ledare tror sig om att kunna påverka aktiva antisemiter genom att förse dem med en talartribun, där de oemotsagda kan komma till tals? Det låter lika naivt som när AIK:s ordförande tror sig om att ”omvända” våldsfixerade medlemmar i Firman Boys genom att föra en dialog och se mellan fingrarna med att de uppträder i rånarluvor i anslutning till AIK:s matcher. Något vi fick bevittna när Uppdrag granskning och SvT:s Debatt belyste den saken.

Å andra sidan får inte avskyn för dessa ”dom andra” leda till mobbningsliknande förhållanden, där de – med orden i sin makt – skaffar sig tolkningsföreträde och gör anspråk på att veta bäst när det gäller samhällslivet. Hur det kan utvecklas visar debatten om det s k näthatet, där själva valet av begrepp visar att de moraliskt högre stående feministiska journalisterna klistrar ihop kontroverserna mellan dem och de kritiska debattörer i sociala medier med internet – det vill säga den teknik som ger de kritiska aktörerna möjlighet att rigga en talartribun. Det går inte ta miste – dessa feministiska aktivister, verksamma inom etablerade medier, ogillar att deras meningsmotståndare har möjlighet att komma till tals.

När Publicistklubben gjorde ett försök att skapa en dialog, då hotade total kortslutning i tankeverksamheten. Stina Lundberg Dabrowski gjorde i inlägget Talets gåva i Expressen ett försök att vidga synfältet, men det triggade de hatfyllda feministerna ännu mer. Annars skrev Stina Lundberg Dabrowski ”Men du är inte antifeminist för att du inte håller med tongivande feminister eller kritiserar en feministisk organisation. Du är inte rasist för att du tycker det finns problem med invandringen och segregationen. Och du är inte antimuslimsk för att du vill motarbeta islams fundamentalistiska uttryck.” Kritiken mot henne var att PK hade upplåtit en talartribun åt den avskydde bloggaren Avpixlat, som hade fräckheten att svara med ”Granska PK-eliten” när Aftonbladet och dess kulturchef Åsa Linderborg drog igång projektet ”Granska skiten”.

Att de själva har tillgång till en rad talartribuner runt om i Europa gör dem mer fartblinda än eftertänksamma. Att de själva slänger rejält med bensin på den brasa, som de säger sig avsky, faller dem inte in. Att de själva kunde fundera över om deras metoder kan vara kontraproduktiva, ser de som mesighet. Här är idéer om att Åsikts- och Yttrandefrihet bygger på ett ansvar, som bortblåst.

Något som bär syn för sägen är ett debattinlägg av Ann Heberlein, sedan författaren av boken Hatet – Maria Sveland – medverkat i en rapport, där ett tjugotal experter och skribenter kräver av den norska regeringen att antifeministiska uttalanden och trakasserier ska kriminaliseras. Att aktionen sker i Norge är ingen tillfällighet, utan till arvet efter Breiviks illdåd kan vi också räkna in att många passar på - om man säger så. Därför måste jag ge en eloge till Marika Formgren, som i en ledare i HelaGotland.se uppmärksammar hur stolligt det blir när känslorna springer iväg med förståndet. 

För att ingen feminist ska tro att jag är totalt känslobefriad, delar jag här med mig av några strofer av poeten Kahlil Gibran, som hjälpt mig att hålla balansen i känslostormarna: ”Er själ är ofta ett slagfält där omdömet och förnuftet strider mot era begär och känslor”. ”När er själ färdas över haven, är förnuftet och känslan ert roder och segel.” Den metaforen behöver även kultureliten tillägna sig. Delar Joakim Jardenbergs oro inför en utveckling där journalister ser sig själva och politikerna som ett särskilt frälse i behov av att polisen prioriterar deras väl och ve framför andras. I en demokrati måste en medborgares möjligheter att uttrycka sin mening vara minst lika viktig som riksdagsledamotens eller fullmäktigeledamotens – även om vederbörande är vald att företräda flera än sig själv. I det nya medielandskapet måste även vi andra behandlas lika inför lagen – om vi tillsammans ska kunna motverka ett samhälle splittrat mellan vi och dom.

När jag i går tog del av texten i gårdagens Expressen Kultur där filosofen Roland PM avfyrade en rejäl bredsida mot Alex Schulman, har tankarna skavt kring temat Yttrandefrihet och kulturelitens anspråk på ensamrätt till talartribunerna. Detta i kraft av deras förmåga att visa sin nedvärdering av andra i en språkligt välformulerad dräkt. Varför ägnar sig den konservative filosofen Roland PM åt denna giftdrypande besvärjelse av Alex Schulman som person och mediefenomen? Tycker han att radiomannen Schulmans son och Sven Stolpes dotterson svikit sitt ursprung – sin klass? Eller att dagens mediemiljö deformerat honom? Eller vad? Fisförnämt, skulle min mamma ha sagt. 

Intressant?

Säg hej till Yin och Yang i politiken

Aftonbladets Lena Melin ställde för några dagar sedan frågan Hur rimmar det här med att vara ett feministiskt parti? Detta med anledning av s-kongressens beslut i frågan om vinster i tjänsteföretag med skattefinansierad verksamhet. Melin har onekligen en poäng med sin iakttagelse att manligt dominerade verksamheter självklart kan ta för sig av den gemensamma kakan, medan kvinnligt dominerade verksamheter, som gör detsamma, blir rejält ifrågasatta. 

Kan det enklast förklaras med att den s k Könsmaktsordningen gäller? Eller kan det finnas någon annan förklaring? Varför rymmer den verksamhet, som främst lockar kvinnor att göra insatser, obetalbara värden, som inte utan starka motsättningar kan exploateras för snöd vinnings skull? Inför den frågan måste den samhällsengagerade medborgaren också våga se hur manligt dominerade verksamheter på grund av dess kostnader hotar livsutrymmet för värden, som främst omhuldas av kvinnor. Men, också hur brist på omsorg och omtanke om viktiga institutioner är bärare av samma mönster.

Här tänker jag i första hand på den underminering av den finansiella sektorn som vi börjar känna av och få allt mer kännedom om, vilket jag skrev om för drygt en vecka sedan. I går kväll såg jag SVT:s Dokument utifrån med filmen Vem bär skulden? 52 minuter viktig information för alla som vill förstå varför USA:s inverkan på världsekonomins hälsa ser ut som den gör. Filmen är tillgänglig till den 14 april och sänds även i Kunskapskanalen den 9, 11 och 12 april. Marknadsliberalernas svar blir nog att den som låter sig luras får skylla sig själv.

Behöver jag nämna att den manliga urkraften här firar triumfer. De män, som gjorde tappra försök att utkräva straff av cheferna på Wall Street, stod sig slätt, när statsmaktens främste företrädare visade större omsorg om bankchefernas väl och ve än att straffa dem för att de lurat investerare och sparare att satsa på värdelösa papper. För att dömas måste en jury kunna övertygas om att de haft för avsikt att handla bedrägligt. Något som landets främsta finanselit inte trodde sig om att klara av. Däremot har det varit möjligt för en del av de lurade att i civilmål utverka ersättningar för att banker brustit i sina kreditbedömningar när de beviljat de lån, som sedan värdepapperiserats och sålts vidare till investerare och sparare. Detta kanske mest tack vare en filmare, som dokumenterat intervjuer med visselblåsare anställda i en av bankerna. Det är väl använda 52 minuter att se Vem bär skulden? Och fundera över svaret.

Här använder jag medvetet begreppet ”den manliga urkraften”, då jag funderat en del kring den kinesiska filosofins begrepp Yin (den kvinnliga urkraften) och Yang (den manliga urkraften). Symbolen för Yin och Yang visar idealtillståndet när dessa krafter bildar en helhet i harmoni med varandra. Är det överhuvudtaget möjligt för majoriteten av män och kvinnor att inse värdet av en balans mellan manligt och kvinnligt i politiken? Eller mellan vänster och höger? Eller mellan marknad och människa? Frågan är aktuell även i vårt land, där bland annat det senaste objektet för riskkapitalister, som inte har betalat en krona i skatt, är kommunala stadsnät. SvD Näringsliv berättar i en intressant artikel att EQT tar grepp om fibern (finns inte tillgänglig på nätet – inte ens för mig som prenumerant på papperstidningen :-(. Genast frågar jag mig hur det kommer att påverka moderaternas inställning till vårt Etanet. Något för Norrtelje Tidning att bevaka? Varför har det blivit enbart en vänsterfråga att värna om det gemensamma? Likaväl som vägar och järnvägar hör till det, som vi äger gemensamt, borde de digitala kommunikationsvägarna göra det.

Medan Socialdemokraternas Stefan Löfven värjer sig mot att tala i termer av höger och vänster kommer dock deras motståndare att göra sitt bästa för att hålla liv i föreställningen om S som aktörer på vänsterkanten. Det visar bland andra Roland Poirier Martinsson, som också inspirerats av s-kongressen i sitt inlägg Ideologier blir inte valsegrare. Inledningsvis hävdar han att den föregicks av drömmar om 1970-talet. ”Blicken bakåt gällde nämligen inte så mycket konkret politik, som en grundläggande syn på samhället och politiken. Vänstervisionärerna menar att S tappat sin riktning och börjat följa efter ”borgarna”. Tillbakablickandet handlar då om att hitta tillbaka till något slags missat vägskäl, och sedan spåra sig tillbaka till nuet längs egen stig.”

Mot bakgrund av vad som hänt inom finansmarknaden skulle det nog inte skada om Poirer Martinsson och andra likasinnade gjorde detsamma. Det kunde vara mer konstruktivt än att peka finger åt andra, som gör tappra försök att hitta en bättre balans mellan egenintresset och allmänintresset inom såväl politik som ekonomi. Intressant.

PS. Som framgår av ordväxling i kommentarsfältet har RolandPM uppmärksammat mig på att han inte är liberal, varför ordet "liberaler" i sista styckets första mening ändrats till "likasinnade".

PPS. Sedan jag googlat och funnit ett fem år gammalt blogginlägg betitlat Giganternas kamp inser jag att det var närmast oförskämt att klistra på Roland PM etiketten liberal. Ber än en gång om ursäkt. Men kvar står att alla med makt må fundera över sin del i det som hänt. DS.

Cervenka och andra förklarar världen.

Sedan jag läst Andreas Cervenkas bok Vad är pengar? följer jag med stort intresse hans krönika i SvD. Idag med rubriken En märklig värld. Innan jag läste boken följde jag ekonominyheter med förstrött intresse, mest för att jag inbillade mig att sådana nyheter är obegripliga för de allra flesta av oss. Detta trots att det globala spelet om pengar angår oss alla mer än vad vi gärna vill tro. Cervenka gör det dock rätt enkelt att förstå, sedan återstår en hel del möda för att begripa varför våra politiker låtit banksystemet utvecklas till detta grymma kasino.

Även om det finns enskildheter i UR-filmen ”Systemfel som hotar världen” vilka kan ifrågasättas, är det mesta ändå informativt på ett sätt som gör att även jag förstår att finansminister Anders Borg måste vara något av en lindansare i umgänget med andra finansministrar nere i Bryssel. I presentationen av UR-programmet sägs bland annat ”Många som kommer till tals är övertygade kapitalister, som är kritiska till dagens kapitalism”. De gör bland annat iakttagelsen att de, som berikat sig mest, är de som kräver att staten ska gå in och rädda systemet med hjälp av skattebetalarnas pengar. Socialism för de rika och kapitalism för de fattiga, blir en riktigt halsbrytande slutsats.

Cervenka konstaterar i sitt inlägg ”Ett dåligt system måste i alla lägen försvaras eftersom det är...eeh dåligt. Att peta på det kan innebära kollaps. Förbrytare i mikrobklassen fängslas medan kryssningsfärjor fulla av storbedragare vinkas igenom. Det är nästan som om vi vore fångar i en ond dröm.” Den som inte börjar fundera och ställa krav på rejäla politiska lösningar efter allt detta, väljer att fortsätta sova på söta örat i tro att det kommer att lösa sig som genom ett trolleri.

Själv inser jag att politikerna inte kan ställa högre krav på enskilda medborgare än de är beredda att ställa på sig själva och det system som utgör navet i ekonomin. Att förstå hur ett förtryck uppstått är att befria sig från det, som någon sa i filmen.

SvD:s tidigare korrespondent i Bryssel, Rolf Gustavsson, refererar i sin kolumn under rubriken En konspiratorisk teori om egoism till den bok, som kulturchefen Schirrmacher hos den konservativa tidningen Frankfurter Allgemeine Zeitung skrivit. Rätt intressant att när världens elände ska förklaras av någon ur kultureliten, då ges digitaliseringen skulden. ”Genom datarevolutionen förvandlades vi som individer och egoismen blev den innersta rationella kärnan i varje människas liv. Egoismens moral följer av att spelteorins alla tricks invaderar vårt liv. Det blir som om vi permanent spelar bluffpoker med våra medmänniskor. I detta marknadsstyrda samhälle förväntas varje människa styra sitt liv som en kapitalistisk manager.”

När jag sett och läst detta förstår jag varför Erika Hallhagen valt att skriva en artikel i SvD:s kulturbilaga om skidorten Storlien på dekis illustrerad i papperstidningen med en helsidesbild av en strippa in action. Med en återkoppling till UR-filmen, förstår jag den, som tycker sig se att vi lever i dekadensens tidsålder. Man uppmärksammar de företeelser, som man ser, som tecken för att kunna konstatera att det är där vi befinner oss.

Naturligtvis undrar jag varför kultureliten inte ser alla de möjligheter som informations- och kommunikationstekniken erbjuder. Utan den hade många av oss medborgare inte haft möjlighet att hålla oss uppdaterade om läget, än mindre vågat tro oss om möjligheter att i valet 2014 göra något åt de ledare, som vill hålla oss okunniga om sakernas tillstånd. Vi behöver fler som inte räds att ge oss en sannare bild av det ekonomiska systemet, även om det skulle skrämma skiten ur de girigaste aktörerna. Behöver de någon förevändning kan de väl kolla in Påven.

Intressant?

EU-parlamentet vs nationell och lokal politik.

MEP Christian Engström berättar om hur EU-parlamentets it-avdelning firar den Internationella kvinnodagen. Helt otroligt att administrationen uppenbarligen fått till uppgift att filtrera bort mejl som innehåller vissa specifika ord. Det måste vara något att göra nummer av under den Europeiska demokrativeckan 2013 den 14 – 20 oktober med syftet att främja och uppmärksamma demokrati och politiskt deltagande på lokal nivå. Min undran: - Hur ska vi stimulera dialogen mellan den lokala och den överstatliga nivån om en del intressen har gräddfil till direktiv och lagar som stöder deras propåer?

Jag har inför mina FB-vänner dristat mig till att reagera på statsfeministernas förkärlek för direktiv och lagstiftning på överstatlig och statlig nivå, som dessa statsfeminister sedan kan hänvisa till för att trycka ner åtgärder för efterlevnad i det lokala samhället. Det som de inte klarar av att pedagogiskt finna genuint demokratiska metoder för att genomföra hemmavid, det ska tvingas på alla EU-medborgare med hjälp av överstatliga direktiv. Undrar om SvD:s Maria Ludvigsson känner till vad som är på gång i EU? När jag läste hos Nils Funcke att en skiss till ett medieetiskt system blivit klart idag och nu ska ut på remiss, kunde jag inte låta bli att ställa en fråga till honom med bäring på det som just nu är på G där nere. 

När jag själv tog del av Betänkande om avskaffande av könsstereotyper i EU (2012/2116(INI) kunde jag inte låta bli att börja fundera över vilken strategi statsfeministerna har för att genomdriva förändringarna. Tvingande lagstiftning med åtföljande hot om repressalier? Intressant. 

Vi jobbar på att göra oss dummare.

Rubriken är hämtad från en understreckare i SvD Kultur den 22 januari i år, och gäller mediarapporteringen om krig och oroshärdar i världen baserad på Virgil Hawkins ”Stealth conflicts”. Det är intressant läsning och om bara hälften är sant är det många som borde skämmas för sin medverkan i den förvridna syn på konfliktområden som vi läsare, tittare och lyssnare ges med hjälp av etablerade media. Även om det är svårt att förhålla sig kritisk till olika källor, är det viktigt att journalister, som är måna om sitt och kårens goda namn och rykte vågar sig på uppgiften att granska den egna branschen.

En som varit med så länge att han inget har att förlora på att vara öppet ifrågasättande är Mats Svegfors, som inledde en debatt om Kvalitetsjournalistik i DN och SR:s Medieormen den 10 februari, vilka finns samlade tillsammans med andras repliker under en gemensam rubrik Hotet mot kvalitetsjournalistiken. Men, varför är den här diskussionen så intressant just nu? Ja, självklart därför att Public Service-kommitténs betänkande Nya villkor för Public Service (SOU 2012:59) är ute på remiss. Film- och TV-producenterna med Björn Rosengren i spetsen har yttrat sig, vilket kort redovisas i Resumé. ”Jag hoppas att politiken tar sitt ansvar och förvaltar alla goda insikter och synpunkter som kommit fram i remissrundan, och att man förstår att detta inte bara handlar om public service-bolagens utveckling utan om hela den svenska mediemarknaden”, framhåller TV4-Gruppens kommunikationsdirektör Åsa Jamal i samband med deras yttrande i saken.

Men varför jag och andra nätmedborgare bry oss om detta? Är det inte så att våra folkvalda vet bäst? Nja, som alltid när det handlar om politik finns det spänningar mellan gammalt och nytt i en samhällsutveckling, där mycket beslutas i slutna rum, men också slitningar mellan gammalt och nytt inom och mellan de djupt plöjda fårorna för höger- respektive vänsterideologi. Detta i en värld där allt fler underkänner de etablerade politikernas förmåga till altruism och söker nya politiska vägar till stöd för demokrati och mänskliga rättigheter med en hushållning och en rättvisare fördelning av jordens resurser. Här är medias förmåga att se sin roll i samhällsbygget av utomordentlig vikt.

Tror man sig om att kunna undanhålla vad som sker tar man rejält miste. När jag läste SvD:s understreckare om Italiens Beppe Grillo i söndags, då tänkte jag att ett stort ansvar vilar på de etablerade politikernas och journalisternas axlar, när det gäller hanteringen av åsikts- och yttrandefriheten i det nya medielandskapet. När en person, som valt att helt lägga sig i skuggan av de etablerade medierna, lyckats samla en fjärdedel av landets röster, då säger det verkligen en hel del om samhällseliten inom flera områden. Idag kan vi läsa om hur folket i Schweiz tvingat fram en folkomröstning mot höga direktörslöner och bonusar , vars resultat de nu måste klara av att trycka igenom i parlamentet. Och i Bryssel pågår en batalj om bankbonusar vid EU:s finansministrars möte. De etablerade medierna måste spotta upp sig och granska politikernas bevekelsegrunder – populism kan ta sig många olika skepnader. Dagens blomma går till Eric Erfors i Expressen för följande slutord med anledning av den inflation i ny lagstiftning som gör att rättsväsendet inte hänger med:

- Bästa riksdagsledamöter, kopiera och sätt upp följande visdomsord ur SOU: 2006:12:

"Bestraffning är samhällets mest ingripande och förnedrande sanktion; kriminalisering bör därför tillgripas endast i sista hand eller för de mest förkastliga gärningarna."

Avrundar med bekännelsen att även jag gick på de norska piraternas skämt om att The Pirate Bay flyttats till Nordkorea men ser det som en viktig lärdom – jag måste kolla bättre nästa gång.  TPB skriver på Facebook bl a "Vi har också lärt oss att många av er måste vara mer kritiska. Även mot oss. Du kan inte på allvar hylla det "faktum" att vi flyttade våra servrar till Nordkorea. Applåder till dig som bad oss att dra åt helvete. Var alltid kritisk. Mot alla!" SvD skriver om det som trolig bluff medan Anna Troberg ser det som ett exempel på att källgranskning inte alltid handlar om pengar. Samtidigt vill hon ta tillfället i akt att söka svar på ett antal för demokratin viktiga frågor och slår fast ”Fildelning för privat och ickekommersiellt bruk måste legaliseras och budbärarimmuniteten måste bevaras.” Intressant?