Problematisk skolfrånvaro.

Igår kunde läsarna av NT:s e-tidning ta del av mina synpunkter på ett debattinlägg av Barn- och Skolnämndens ordförande Robert Beronius (L). Där torde det framgå att jag reagerade kraftigt på hans val av ordet “hemmasittare” för elever med problematisk frånvaro i skolan. Googlar och ser att ordet “hemmasittare” är frekvent - främst bland dem som på olika sätt ser en möjlighet att sälja sina tjänster för att avhjälpa problemen, men jag finner även några i mitt tycke guldkorn, då vi vid en genomläsning kan se att de även beskriver hur till och med Public Service media gör de elever, som det gäller - en otjänst - genom att ta alltför lätt på uppgiften att ge en så sann bild av situationen, som möjligt. Jag antar att det beror på att de - då de var under debatt om licens eller skattefinansiering/ eller just därför, kände trycket att använda sig av den vanligtvis så säljande dramatiken för att sälja in sina nyhetsinslag. Det borde de hålla sig för god för.

Att inslaget var rumphugget torde framgå av en debattartikel i Psykologtidningen från februari 2019 efter ett inslag i SVT “Sluta hävda att de måste bita ihop”, vilket ledde till ett genmäle från den i SVT intervjuade experten Martin Karlberg, som bland annat forskat om skolfrånvaro. Intressant material lämpligt för kompetensutveckling av nyhetsförmedlare? Gillar att de använder begreppet problematisk skolfrånvaro. Därutöver ett exempel från skolans värld, där en grupp pedagoger i Värmlands län samarbetar. De visar att begreppet “hemmasittare” är så inarbetat i deras värld att de använder begreppet, trots att de själva, på sin webbplats, visar att de har god kunskap om orsak och verkan av problematisk frånvaro i skolan. Detta sagt då val av ord styr tanken.

Avrundar med Skolverkets Allmänna råd för att främja närvaro och att uppmärksamma, utreda och åtgärda frånvaro i skolan. Finns att ladda ner som pdf efter introduktionen som lyder:

“Följande bestämmelser har ändrats:

• 2018 ändrades 7 kapitlet skollagen som reglerar Skolplikt och rätt till utbildning. Skolans, huvudmannens och hemkommunens ansvar för att uppmärksamma och utreda frånvaro samt att vidta åtgärder har blivit tydligare.
• 2017 ändrades reglerna i diskrimineringslagen om aktiva åtgärder mot diskriminering. 
• 2014 ändrades 3 kapitlet skollagen som reglerar Barns och elevers utveckling mot målen. Rätten till stöd i form av extra anpassningar har blivit tydligare.".

De allmänna råden med kommentarer om arbetet med att främja närvaro m m gäller för grundskolan, grundsärskolan, specialskolan, sameskolan, gymnasieskolan och gymnasiesärskolan.

Internet är i sällskap med Google enastående tillgångar för en kunskapstörstande medborgare. Facebook har sina fördelar för att stimulera ett allmänt surr om det som kommer i vår väg, men Norrtelje Tidning har - ännu så länge - en given roll för förmedling av det kommunalpolitiska meningsutbytet, där jag nyss kollat och sett att Robert Beronius (L) besvarat mitt inlägg under rubriken Höga positiva förväntningar behövs i skolan. Spontant tänker jag: - Som om positiva förväntningar skulle kunna vara möjliga att utläsa ur Robert Beronius´ användning av begreppet “hemmasittare”, när han talar om elever med problematisk skolfrånvaro? Men besinnar mig: - Ska läsa hans inlägg, det kan vara en efterlängtad öppning för en dialog om kännetecken på en bra skola byggd på positiva förväntningar utifrån en vakenhet inför problemen i vår kommun. Därför ber jag att få återkomma. Kvoten för stillasittande är - för min del - fylld för idag.

Fjäsk vs Saklighet.

"Det finns en fjäskig kulturjournalistik" löd rubriken över en mycket intressant betraktelse, som Expressens kulturchef Karin Olsson vände sig till oss läsare med på tidningens kultursidor i onsdags.

Den märkligaste effekten för min del, blev att göra jämförelser mellan kulturjournalister och de journalister, som intresserar sig för att kommentera och stundtals hjälpa "hetsare" i partipolitiken för att hålla grytan kokande. Mon den bakgrunden gnager en fråga i mig, som söker svar: - Vem eller vilka fjäskar SVT:s Mats Knutson för, när han underlåter att ta till sig kunskapen om att Januari-avtalet mellan S, L och C ingåtts mellan parter medvetna om att detta avtal, som de flesta andra avtal, vilar på avtalslagens hederskodex - att ingångna avtal skall hållas och inte kan ändras ensidigt av endera part.

Om detta avtal kan naturligtvis både SVT:s Mats Knutson och företrädare för och anhängare av V, M och KD samt andra ha åsikter, men ...  Sakligheten kräver dock skilda motiv, eftersom respekten för avtalslösningar inte kan gå hand i hand med åtgärder i avsikt att undergräva tilltron till hederligheten hos de parter, som träffat avtalet.

Vi lever nu i en tid då allt fler politiker frestas att tillämpa även mycket suspekta metoder för att vid val vinna röster för att få vara med och bestämma i Sveriges Riksdag och att vinna status därav i det lokala samhället. I detta läge torde möjligheten att träffa samverkansavtal mellan demokratiskt sinnade parter vara avsevärt bättre att förlita sig på än att försöka nå framgång i konkurrens med det spel, kampanjande och den lobbyverksamhet, som nu konkurrerar om väljarnas röster, utan att de för den saken skull behöver visa på vilket sätt de bryr sig om att ta reda på vilka krafter som tjänar på att vi som bor och verkar i Sverige blir allt mer fientligt inställda till varandra.

SVT:s Morgonstudion med dess nyhetsankare gav mig sedan lök på laxen när det på numera känt manér raljerade i inslaget med dagens Nyhetspanel om Veckans Vinnare respektive Förlorare med fokus på bl a Stefan Löfven, mot bakgrund av andra journalistkollegors sätt att traska patrull i den dagliga nyhetsbevakningen. Finns det någon journalist, som överhuvudtaget ställer sig frågan om det skulle kunna hjälpa oss alla om vi fick tillgång till en mera allmän tillförlitlig undersökning om vilka egenskaper, som kännetecknar en bra politisk ledare med fokus på något mera än den yta, som medieträning kan fixa till?!

Att skolas till insikt eller kuvas?

Besökte stadsbiblioteket i torsdags, på jakt efter litteratur, som skulle kunna hjälpa mig att finna svaret på en fråga, vilken gnagt i mig de senaste dagarna: - Är det verkligen möjligt att undvika effekter av klasskillnader elever emellan, med hjälp av hårdare tag? Fick hjälp med fjärrlån och intressanta kommentarer från en kvinna med erfarenheter av att vara fosterhemsförälder, som överhörde mina frågor kring de titlar, som jag funnit när jag googlat efter faktaböcker av tillförlitliga författare. Hon tvivlade.

På väg hem stötte jag ihop med en bekant, som har erfarenheter av att vara lärare. Bad om att få störa med min fråga och fick genast det något kryptiska svaret: - Ja, men inte i längden! Lättad över att att "hårdare tag" skulle ses som en temporär åtgärd, gick jag vidare. Men, började rätt snart att ställa frågor till mig själv: - Vilka former ska dessa temporärt hårdare tag kunna ta? - Och vem/vilka ska ha rätt att använda dem? - Den, som själv inte bemästrar att hantera en kritisk situation? - En vårdnadshavare eller ordningsvakt, som kallats till platsen? Om skillnader elever emellan på grund av arv och miljö, ska kunna kompenseras under åren i förskola och skola, genom ett samspel mellan hem och skola, så torde det krävas en särskild manual hanterad av lärare kunniga i den pedagogik, som gör att både elev och vårdnadshavare, kan uppleva glädjen i att växa med uppgiften att lära för ett rikare liv i en djupare betydelse.

Stannade upp i Tingshusbacken för att vila och insåg att dagens debattklimat knappast ger utrymme för en mera vuxen hantering av omogna barns beteende i en vuxenvärld, där skulden för sakernas tillstånd  alltid ligger hos någon annan och pengar ses som mått på alltings värde.

När jag åter tog tag i min rollator för att ta mig vidare uppför backen, slog mig en tanke, som fått fäste sedan jag sett ett inslag i SVT:s Rapport tidigare i veckan, närmare bestämt den 11 februari. Där förespeglades att Kriminalvården skulle kunna uträtta underverk med hjälp av AI (Artificiell Intelligens) i behandlingen av de fängslade för att de ska klara ett hederligt liv. Genom att prata med en förprogrammerad apparat (självlärd att dra slutsatser baserade på lagrade mängder av relevanta data) tänker sig de snillen, som laborerat med denna teknik, att en brottsling ska gilla att medverka i en hjärntvätt, som ska leda den frihetsberövade in på nya hederliga levnadsbanor.

I sanning en hårresande tanke, för mig som sedan mer än ett år tillbaka brottats med tankar på innebörden av Samhällskontraktet mot bakgrund av vad jag känner till om hur förment laglydiga fria kommuninvånare utan betänkligheter omvandlar ersättning för förlorad arbetsinkomst till en skattefri reseersättning och att skatteavdrag inte görs vid utbetalning av tillfälliga "gig" även om de överstiger 1.000 kronor under ett år. Min erfarenhet är numera den att den, som bryr sig om Intyg och Kontrolluppgifter, närmast kan ses som sinnessvag. Men, skattepengar är väl något, som vi måste hushålla med och Samhällskontraktet gäller väl för alla? Men kanske gäller andra regler när något finansieras med sponsorspengar?

Alldeles oavsett vilket, så ser jag att det ligger i resas riktning att fängelser med fångar, som försökskaniner, ser ut att bana väg för att de som redan har makt i förhållande till andra, blir mäktigare allt eftersom tekniken utvecklas för att hålla "packet" med en undermålig utbildning (inte minst om lydnadens betydelse) i schack!

Ägnar sedan några dygn åt funderingar kring frågeställningen - Varifrån får Du allt Gun Svensson, när Du ställer Dig alla dessa frågor om det som kommer i Din väg? Kunde med lätthet förstå vad PP:s Mattias Bjärnemalm menade med sina synpunkter m a a SAS:s reklamfilm, som kunde ses som en lektion i hur befängd lagstiftningen till skydd för upphovsrätten blivit. Undrar hur många andra, som tänker på hur många andra yrkes- och intressegrupper, som livnär sig på den lagstiftningen, i förhållande till den ersättning som når den verkliga  kreatören?

Mot den här bakgrunden skulle det vara intressant om någon journalist kunde ställa sig frågan: - Vem/vilka tjänar på allt surr om behovet av hårdare tag? Min kära make Guy, salig i åminnelse, lärde mig redan under 1980-talet att känna igen en parasit, då den utmärker sig genom att den uppsöker en livsform och livnär sig på den. Undrar när vinstintresse övergår till den girighet, som kännetecknar parasiter? Det måste vara sökandet efter svar på alla mina frågor, ofta mot en etisk fond, som ställer till det. BRA eller DÅLIGT i dagens samhällsklimat - det är frågan?

Men, när de politiskt mäktiga ger sig på de svagaste, istället för att självkritiskt rätta till det som gett dem själva orättmätigt stor makt i skilda sammanhang, då måste jag lätta på trycket. Missbruk av politisk makt är ett problem närbesläktat med klimathotet, eftersom pengar även där avgör om vi människor kan se hinder eller möjligheter. Förr visste de rika att överhet förpliktar!

2019-12-22 Kriminell i USA vs Sverige.

Är fortfarande rejält skakad sedan jag igår kollade på Netflix´s dokumentär

om hur “Det 13:e tillägget” i USA:s konstitution, av USA:s rättsväsende har

använts och fortsatt används så att slaveriet återskapats för att beröva en

betydande andel av afroamerikaner deras rättigheter som medborgare.

Filmen följs upp med ett samtal mellan Ophrah Winfrey och filmens

regissör Ava DuVernay, som kompletterar bilden av en fängelseindustri,

som återskapat slaveriet, även för den oskyldige, som utsatt för

fångvaktarnas övervåld, erkänner sig skyldig och därmed avsäger sig

sina medborgerliga fri- och rättigheter för resten av sitt liv.

Det var mot den bakgrunden, som D J Trump under sin valkampanj

uppmanade sina anhängare att angripa häcklare (som vågade öppna

munnen) med ett slag på käften! Vilket filmen visar utan försköning.

Som tänkbar vinnare i valet kunde han också tala öppet om att fångar

skulle uppföra muren mot Mexiko till en billig peng. Det visar att

fängelseindustrin idag har blivit en betydande maktfaktor i förhållande

till de olika presidentkandidaterna.

Hade jag inte sett och hört filmens olika inslag ur dokumentärt material,

som filmskaparna har haft tillgång till, hade detta varit omöjligt att ta för

sanning. Inför dessa fakta tvingas jag konstatera att USA förtrycker en

betydande andel av sin befolkning, på samma sätt, som Ryssland och

Kina uppträder mot dem, som deras regimer ogillar.

På individnivå, ställer jag mig frågan: - Vilka är det som söker sig till ett jobb

med möjligheter att misshandla intagna, som inte erkänner brott de inte har

begått?! Finns det sådana fångvaktare även i Sverige? För de kan ju inte

kallas kriminalvårdare? Under tiden, som jag skriver, hör jag radion i

bakgrunden - ett program om svenska mäns dödliga våld mot kvinnor och

om Kriminalvården, som använder 15 år gamla program för att rehabilitera

dessa dömda män, varav en del återfaller i sitt för nya kvinnor livsfarliga

beteende gång på gång. Programmet för bot och bättring, har hämtats från

USA och anses av företrädaren för Kriminalvården i radioprogrammet

“Berättelser ur verkligheten” vara användbart även om det inte lett till de

resultat, som de har hoppats på. 

Studsar till och tänker: - Varför tror kriminalvårdare i Sverige att kollegor

i USA (med deras rättssystem) besitter den kompetens som Sverige behöver?!

- Kollegialitet eller Yrkesskada? Eller att det är lika viktigt med repressalier

på det mentala som det fysiska planet i ett land där ledningen för

Kriminalvården tror att det är möjligt att med rätta metoder ge människor

antingen mentalvård eller utbildning & bildning, som en väg till insikt om

vad som krävs för att visa bot och bättring. 

I USA har en fånge satt sin sista potatis efter två återfall efter att han har

varit frisläppt från deras fängelsemiljö däremellan.

Därifrån hämtar Kriminalvården i Sverige program för rehabilitering av män

som mördar kvinnor?!?!?!

Det måste väl vara populism av bästa märke?! Den saken borde

feministerna i alla våra etablerade medier ägna stor uppmärksamhet för att

sedan ställa ansvariga mot väggen. För det är väl bara Pop-feminister, som

sätter sin självpåtagna roll att hämnas framför en rättssäker lagstiftning

rörande Brott och straff parad med en anständig Kriminalvård.  

Absurditeter i tiden ...

... och dess botemedel - information!

Tänker på de gula bilarna, som irrar runt på Roslagsvägarna med färdtjänstkunder, som hoppas att GPS-en ska hitta deras hem; Noterar att Brexit mjölkas till sista droppen på det brittiska kungadömets demokrati, till tonerna av en bedagad rapartist, som sålt sin själ till D J Trump; allt medan den svenska elitens kvinnor i SVT:s Kulturveckan skådar in i sig själva och där finner sin väg till Uppvaknandet med Fittstim och annat som fördunklar deras varseblivning av de smarta ekonomernas lystna blickar på deras terapisoffor i offentligheten, som en gammaldags mormor i en tidigare välkänd skådespelerskas gestalt i helgen ges plats att lufta sina känslor i ett TV-program, som söker sitt fortsatta berättigande i vår tid.

Som årsbarn med denna mormor, undrar jag över en fråga som verkligen gnager i mig:- Vem i hela världen kan erbjuda svenska folket både den praktiska och teoretiska kunskapen om hur vi ska hantera våra rättigheter enligt GDPR, när Vårdguiden 1177(punkt)se och andra aktörer inom Vården och Omsorgen vill snylta på medborgarnas och deras närståendes användardata? Hörde i SVT:s Forum en sändning av ett inslag i Hälsoriksdagen 2019 där 7 regioner säger sig ha tagit saken i egna händer. Det är samma sju regioner som jag stötte på när jag grävde efter information för att försöka förstå varför BB Sophia - ett dotterbolag inom Praktikertjänst, under Carola Lemnes tid som VD och som las ner efter endast ett par år, sedan hon gått vidare till Svenskt Näringsliv.

Idag inser jag att det berodde på en kombination av urdåligt Arbetsmiljöarbete inom den av landstingen bedrivna vården och en aktivistgrupp bland ekonomer och de läkare, som fångats av ett mera ideologiskt förankrat framtidskoncept, som lanserats av bland andra Reforminstitutet under begreppet Värdebaserad vård. Då trodde jag att bristen på ett arbetsmiljöarbete värd namnet enligt AML och MBL med dito avtal, var hela förklaringen. Idag inser jag, sedan jag nu sett sambanden mellan den nya Vårdguiden och det jag hört och läst från de s k Hälsoriksdagarna, att BB Sophia hade gjort sin plikt och BB Sophia kunde gå, vilket är en travestering på "Moren har gjort sin plikt, moren kan gå", som den tyske diktaren Friedrich Schiller skrev i Konspirationen i Genua under senare delen av Upplysningstiden i Europa.

Däremot har det av Praktikertjänst hälftenägda BB Stockholm insett värdet av att själva äga och driva en Barnavårdscentral, där de samlas under begreppet BB Stockholm Family Kungsholmen, nära maktens boningar inom såväl Politik som företagen som nu utvecklar vårdvisionen om Värdebaserad vård med dess analysplattform Sveus, som jag antar är i privat ägo även om den i stora delar har möjliggjorts med offentligt finansierade resurser. Undrar med ett leende i mungipan hur många av medelklassens prusseluskor, som gjorde sig beväret att besöka Almedalsveckan, där ekonomer begränsar sina insatser mot allt som gör oss människor beroende, till att fokusera på Alkohol, droger och spel, vilket även Wikipedia gör sig skyldig till. Detta trots att de lärde torde veta att överdrivet bedriven träning också kan leda till ett skadligt beroende. Rekommenderar Hjärnkanalen på You Tube där veteranen Åke Pålshammar, pensionerad psykologilektor, som inte har någon annan agenda än att på ett begripligt sätt lära ut hur hjärnan är uppbyggd och arbetar beroende på hur vi lever våra liv.

Universitetslektor emeritus Åke Pålshammar älskar att undervisa och har tidigare gjort UR-programmet "En hjärnas födelse och död" samt P1:s "Hjärnkoll" Han har tidigare även fått Uppsala Universitets pedagogiska pris och gjort filmer åt den tidigare Läromedelscentralen. Jag fick starka vibbar av min favoritlärare, som jag inte längre minns namnet på. Men, jag minns väl det viktigaste: Hur en bra lärare har förmåga att se varje individs styrka och med utgångspunkt från det även förmår att på ett konstruktivt sätt komma med tips om de brister, som kan förbättras med hjälp av träget arbete!

Renoverat styrelseskick?

Top-down-orgaisationer, där den lokala basen med tiden har blivit till en skugga av sitt forna jag, måste sättas under lupp: - Kan de betraktas, som demokratiska, i den mening, som vi hittills använt oss av begreppet Demokrati? I vår föreställning om en fungerande demokrati, där anses människan vara kapabel att - trots sin bekvämlighet - vilja stärka sitt mod genom att ständigt utmana den egna uppfattningen om att allt, som hon hittills lärt sig, det måste hålla för en granskning när ny kunskap blir känd.

Sett i det ljuset, blir det möjligt att förstå, hur vi - som medborgare - tappat förmågan att välja företrädare, som ser mera till svenska folkets behov, än sina egna. Och varför våra valda företrädare måste besitta förmåga att tillsammans med andra klara av att från tid till annan göra eftergifter, för att i gengäld vinna något för helheten bättre, inom ramen för en god hushållning med begränsade eller ändliga resurser.

Organisations-Sverige har med tiden bytt skepnad på ett sätt, som hotar civilsamhället i dess bas, där ideellt arbetande ledare och aktiva medlemmar förväntas göra ideella insatser eller efter M:s senaste utspel arbeta skattefritt, för att bära upp dagens överbyggnad med välbetalda funktionärer, de flesta finansierade med hjälp av lotterier. Dessa funktionärer måste dock spänna arbetshästar för kärrorna om det ska hända något. Utan att fråga oss har de tagit på sig ansvaret att tycka i vårt ställe istället för att inse sin roll att informera oss om vad som krävs för att vi ska kunna betrakta oss, som egna verkande subjekt samt använda folkbildningen för att göra oss kapabla att hjälpa oss själva. När arbetsmiljöarbete tros kunna fixas med opinionsbildande kampanjer, när lagen i mer än 30 års tid ställt och fortfarande ställer krav på enskilda individers medverkan för en successiv förbättring år efter år, det är förödande för folkbildningsarbetet.

För att förstå det bristfälliga i den här organisations-modellen, måste åtgärder för bildning och utbildning gå hand i hand från första stund, eftersom det ena per automatik inte ger det andra. Det visar det mesta vi ser och hör kring digitaliseringens himmelrike och/eller helvete samt allt däremellan.

Den här Uppifrån och Ner - utvecklingen, passar bättre i en blivande diktatur, än som en renässans av demokratin i Sverige, väl känt för sin organisationsförmåga, som bör tas i anspråk för ett renoverat styrelseskick värdigt vårt land. De samhällsförbättrare, som vill gasa och köra över, de tveksamma, de räknar med att all utveckling kräver offer, vilket med tanke på omfattningen, liknar någonting helt annat än en demokrati. I en demokrati måste även fotfolket kunna ställa krav på en Upplysning värd namnet. Detta istället för den Propaganda, som alltför länge förgiftat den politiska debatten. Något, som sociala medier har fått bära hundhuvudet för. Efter företaget Cambridge Analyticas skandal omvittnat i Netflix´s dokumentär The Great Hack och Netflix´s Trump - An American Dream är det väl känt i de övre luftlagren vad som pågått och pågår i det fördolda. Detta medan vi vanliga dödliga här ute på landet, verkar anses vara oförmögna att sätta oss in i följderna av detta och vad som krävs av oss som väljare. Vi behöver ledare som ser oss som kapabla att handla, när vi får Upplysning om vad som pågår bakom ryggen på oss.

Tror inte längre att M är något att luta sig mot om vi inte tycker att det är OK att vi i det nya systemet för Vårdguiden, där Region Stockholm, redan har undersidor, ska betala vården med våra vårddata. I FRA-debatten då sas det "Den som har rent mjöl o påsen, har inget att frukta ..."Undrar om det synsättet kan appliceras på samma sätt "Den som inte behöver vård och omsorg, har inget att frukta". Hörde just att M i EU röstade mot GDPR, som gör det möjligt för den insatte internet-användaren att stänga ute alla, som han/hon/hen inte vill ge insyn i sitt liv på nätet.

Med detta anser jag mig ha gjort min medborgerliga plikt i ett dåligt fungerande demokratiskt  Sverige. Själv engagerade jag mig när jag i ungdomsåren lärde mig att "Demokrati är den upplysta majoritetens beslut.".

Självkritik i politiken - bristvara

Tar emellanåt ett tag då och då för att rensa ut böcker och studiematerial ur mina bokhyllor. Det är sannerligen inte lätt, eftersom det är så lätt att fastna i läsandet att syftet - att rensa ut - flyger sin kos. I sovrummet har jag Ikeas Billy fylld från golv till tak med faktaböcker och studiematerial med fokus på Demokrati och dess förutsättning Folkbildning.

Fastnar genast i en bok med Bruksanvisning, som inleds med "Det här är ett studiematerial om demokrati och en del i LO:s demokratiprojekt med syfte att låta alla LO-förbundens medlemmar delta i arbetet med att ta fram en kongressrapport om inflytande och makt till LO:s kongress 2000.". Ett stycke som följs av "Syftet är också att väcka tankar och funderingar kring vad demokratin är och hur den kan utvecklas och stärkas.".

Undrar naturligtvis: - Hur gick det sedan med dessa lovvärda syften? Ja, tack vare Google kan jag söka och finner rätt snabbt "Det här vill LO - Fackliga och politiska riktlinjer antagna av demokrati-kongressen 2000 2 - 5 september" med en Innehållsförteckning omfattande 17 olika kapitel:

Ambitionerna var det sannerligen inget fel på och självklart blir jag nyfiken på att se om målgruppen då sågs som egna verkande subjekt eller som objekt för någon annans eller andras åtgärder. Min första spontana tanke blir strax därpå - Den som gapar över mycket, mister ofta hela stycket! Men sedan, jag sett strukturen Rubrik + ett textstycke som svarar på frågan Varför? + ett textstycke som svarar på frågan Hur? då tänker jag: - Bra struktur, men ... och undrar varför LO verkar vara så rädda att förlora något av redan gjorda landvinningar, att man ser ut att inte orka eller våga tänka i nya banor?

Fastnar genast i det första kapitlet, som bland annat innehåller:

LOs riktlinjer för att stärka demokratin

OBS! inte en bokstav om det Systematiska arbetsmiljöarbetet, vilket är nödvändigt där det förväntas att arbetstagarna ska ta eget ansvar och komma med konstruktiva förslag till successiva förbättringar. Vad har en människa för användning av åsikts- och yttrandefriheten om man inte förstår tanken bakom och ges utrymme för träning i modet att skapa det goda arbetet vid Arbetsplatsträffar och förstår maktfördelningen mellan chef och medarbetare samt ett skyddsombud, som företräder alla arbetstagare på arbetsplatsen.

Det har nu gått snart 20 år sedan dess och mot bakgrund av kampanjen för ett nytt ILO-konvention för åtgärder mot Gender Based Violence at work och #MeToo-kampanjen tänker jag naturligtvis: - Vad gör en arbets- eller uppdragstagare med aldrig så goda intentioner och konventioner, om de inte vågar ta bladet från munnen och tala i de sammanhang, där det faktiskt finns makt att förändra. Här sprider jag ordet genom att visa på var i Arbetsmiljölagen som utrymme finns att sätta tryck bakom orden, i de fall Arbetsgivaren är senfärdig. Avslutar med att undra om detta ambitiösa opus på 129 sidor, blivit utvärderat vid någon efterföljande LO-kongress och då klätts i en ny och fräschare språklig dräkt?