Demokrati är inget te-party!

Försöker komma igång efter en hjärtinfarkt, som drabbade mig minuterna innan Institutet för Framtidsstudiers arrangemang på Piperska Muren i Stockholm den 13 november, där jag var i sällskap med Margareta Spång, BalticFem. Lyckligtvis var dagens moderator Monika Starendal, känd vetenskapsjournalist, kunnig i hjärt- och lungräddning och hon räddade mig åter till livet genom att hålla igång hjärt-lungfunktionen i avvaktan på ambulanstransport till St Görans sjukhus, där proffsiga människor såg till att jag några timmar senare hade genomgått en livsnödvändig behandling. Efter tre dygn transport hem till Norrtälje sjukhus. Jag är mycket glad och tacksam för att Monika, Margareta och alla jag mött inom sjukvården tagit väl hand om mig och gett mig en chans att leva vidare. Bland annat därför att jag är så naiv att jag inbillar mig att jag behövs i den debatt, som förhoppningsvis ger avtryck i form av ett mer demokratiskt samhälle.

Rubrikens ord, uttalade av Salman Rushdie, har etsat sig fast, sedan jag såg SVT24:s sändning från Svenska Akademiens arrangemang "Det fria ordet och det laglösa våldet", där Rushdie och Roberto Saviano berättade om sina erfarenheter av att vara förföljda för sina böcker. Att synliggöra det likartade i förhållningssättet hos religiösa fanatiker och maffian gjorde det lätt att inse hur viktigt det är att stå upp för yttrandefriheten, men det gäller även att uppmärksamma den förändring som sker runt omkring oss. Kaj Schueler skrev i SvD igår en intressant kommentar, där han noterar Salman Rushdies dystra syn på det fria ordets ställning även i demokratier, där inte bara kriminella gäng utan även privata intressen och organisationer vill snäva in betydelsen. Allt oftare vill man lägga tillrätta och kontrollera utifrån en föreställning att man besitter den enda sanna bilden av verkligheten. Till detta bidrar en förskjutning av betydelsen i begreppet respekt. ”Tidigare innebar det en vilja att lyssna till någon annans idéer och sedan engagerat gå in i en diskussion, eventuellt med en avvikande uppfattning. Idag innebär respekt att om någon företräder en idé skall du hålla med.” Intressant.

Utan några andra jämförelser, ser jag i ljuset av detta att många ledamöter i Sveriges Riksdag intar ståndpunkten att folkliga aktiviteter, som inte initierats inom deras partier, är något de kan strunta i. Aktiviteten Riksdagssvar.se är ett exempel på detta. Här är det dock intressant se att ett par av de mindre partierna ser en möjlighet att visa större frimodighet. Eller är det så att de har lättare att känna ödmjukhet inför den makt som folket gett dem? De stora – s och m – kostar på sig att vara ignoranta. Det visar bl a Anders Widén, Opassande och Josef. Ett annat exempel, som visar på lusten att snäva in och lägga tillrätta visas i vår kommun där Allmänhetens frågestund, som inleder varje fullmäktigesammanträde, ska ersättas med s k Medborgarkafé – demokrati är en kaka till kaffet i Norrtälje. Något som även Jan-Emanuel Johansson (s) reagerat på i dagens Norrtelje Tidning.

Samtidigt visar Politikerbloggen och Sydsvenskan att det finns krafter i vårt samhälle, som allvarligt hotar de politiker, som vill leva i samklang med sina ideal. Idag gäller det en kd-politiker, verksam i moderatstyrda Vellinge kommun, där man hittills vägrat ta emot flyktingar. Sedan han för ett och ett halvt år sedan föreslog att kommunen skulle undersöka möjligheterna att ta emot ensamkommande flyktingbarn, har han blivit utsatt för hot och trakasserier. Även om han fått viss något tafatt uppbackning av sitt parti, har han nu beslutat sig för att lämna sina politiska uppdrag och göra en polisanmälan. Heder åt en sådan politiker, men otroligt trist att han väljer bort sitt politiska arbete. I ett inlägg i SR:s Ekot skyller Kommunstyrelsens ordförande i Vellinge på samhällsklimatet, där den minsta lilla fritidspolitiker ses som en allmän spottkopp, och därmed värjer han sig mot att han själv kan ha bidragit genom att vara ansvarig för kommunens förhållningssätt när det gäller flyktingmottagandet.

Till sist några rader om IPRED1 – sanktionsdirektivet eller privatpolislagen/antipiratlagen (beroende på ståndpunkt), där lobbyisternas anstormning mot riksdagens ledamöter torde vara av en helt annan kaliber än den som vi bloggosfären kan erbjuda. Här gör jag det enkelt för mig och länkar till MinaModerataKarameller, som har en sund inställning i saken, och Lars-Erick, som uppmärksammat att det finns kloka politiker, som vågar ifrågasätta.