Om misstro och tillit – globalt och lokalt.

Noterar inledningsvis att det pågår en animerad diskussion mellan Mikael Nilsson och aktiva inom Miljöpartiet och Vänsterpartiet samt Piratpartiet om datalagringsdirektivet. SvD skrev häromdagen att Sverige fälls för att direktivet ännu inte är implementerat i svensk lag. Naturligtvis leder detta till spekulationer. Jag blir inte riktigt klok på var MP och V står i saken. Regeringen säger sig behöva invänta Polismetodutredningen och Opassande funderar bland annat kring detta. Karl Sigfrid gör ett inspel och undrar om Thomas Bodström överlever kravet på implementering av direktivet. Mark Klamberg ser sambandet mellan direktivet och polismetodutredningen, men jag tycker nog att dröjsmålet med både det ena och det andra bäddar för antaganden att varken M eller S vill föra fram varken det ena eller det andra före valet – det skulle vara att göra självmål i matchen mot Piratpartiet. Felten sätter in det hela i ett större sammanhang och tycker sig se vad som väntar. Enligt en del sakkunniga är kampen om kunskapen den stora valfrågan. Jag tycker mig se att det handlar om vem som kan framstå som mest trovärdig, vilket nödvändigtvis inte är samma sak. Tack till Stefan Flod för den länken.

Tillit är en bristvara, vilket gör världen allt osäkrare. Men, världens ledande män och kvinnor är inne på en farlig väg, när man tror att man råder bot på detta med mera övervakning och kontroll. OlofB skriver tänkvärt om övervakning och kontroll av flöden på global nivå och Johan Westerholm reflekterar kring detta på individuell nivå. Osökt kommer jag att tänka på något jag läst eller hört tidigare: - Bättre riskera bli sviken gång på gång än att gå misstänksam genom livet. Misstänksamhet och misstro fräter sönder alla goda relationer.

Men när jag lyfter blicken och tänker på Anders Mildners funderingar i SvD häromdagen om mediernas fokus, undrar jag om det inte finns en koppling mellan det som jag ser pågå i det lilla här hemma i Norrtälje, som medierna inte lyfter fram i dagsljuset, och det som sker i den stora vida världen. En liten klick makthavare, som tror sig om att veta bäst, och en bred allmänhet som undrar: - Voffö´gör di på dette vise´? Men, om flera ska kunna känna en större tillit håller inte detta i längden. Tänker också på att Nicklas Lundblad ska lämna Stockholms Handelskammare för ett flytta till Googles högkvarter i Mountain View, Kalifornien. Undrar om han kan ingjuta mer av tillit och mindre av misstänksamhet i det företaget, om det skulle visa sig att de inte inser att ett samröre med NSA kan skapa fler problem än det löser. IDG.se hade en artikel om detta samröre häromdagen. Maktdelning är bra i många andra sammanhang än i EU. Det kan vara sprunget ur en misstro, men måste ses som en säkerhetsåtgärd, när vi ser hur åtgärder med övervakning och kontroll växer, djupt in i det lokala samhället. Här skrivs det om Sveriges roll i den övervakning som sker runt om i världen: Anders Widén; Svensk Myndighetskontroll; Minimaliteter; och Lars-Erick.

Sagor från livbåten kommenterar uppgifterna om att studenter vid Lunds universitet måste skriva på ett avtal om att inte blogga om religion och politik. Detta utifrån det uppdrag, som de tio studenterna fått av universitetet. I den marknadsföring, som de ägnar sig åt med hjälp av bloggen, vill universitet att studenterna undviker den typen av innehåll, som så lätt tar fyr och likt skogsbränder kan förgöra mycket i sin väg. Scaber, Kulturbloggen och många andra kommenterar. Jag är böjd hålla med Göran, som äntrade livbåten för ett år sedan – hipp, hipp, hurra! Här bjuder Marcus, ombord på samma livbåt, på goda råd när det gäller öppenhet, transparens, kritik och vanligt folkvett.

För övrigt suger jag fortfarande på den goda karamellen Stora Bloggpriset och tackar Pirat-Janne för hans länksamling samt MinaModerataKarameller, Mårtensson och Deeped för deras generösa support. Det känns bra som motvikt till en och annan syrlig kommentar. Bland annat från dem som tror att det är Aftonbladet, som – utifrån att vara politiskt korrekt – gjort urvalet. Men, först var det ju ett hundratal bloggare, som valde fem finalister i varje kategori, och sedan var det läsare på nätet, som röstade fram den slutliga segraren. Jag själv blev verkligen överrumplad, men inte för ett ögonblick tror jag att valet av mig skulle vara riggat. Hoppas jag kommit ihåg att tacka alla, som gratulerat via kommentarer, Facebook, Twitter och mejl. Men, om jag missat någon sänder jag här ännu ett TACK! Har också besökt Kenzas blogg (hon yngst och jag äldst bland vinnarna) och ser att vi i den politiska sfären kan slänga oss i väggen – hundratals kommentarer på varje inlägg verkar där vara mera regel än undantag. Även om Kenza satsar krut på att se läcker ut i olika sammanhang, tycker jag att hon verkar vara en tjej, som står med bägge fötterna på jorden.

Intressant.